Etikettarkiv: Stenblomma

Återhört på vinylspelaren: Stenblomma

Stenblomma
Alla träd har samma rot
(Silence 1973)
Omslagsmålning: Mathias Frid

STENBLOMMA - 1973 - Alla träd har samma rotKanske är det något överdrivet, men jag tror att Hélène Bohman kände det så. Att hon levde som en fredlös. Hon var på flykt. Jag minns att Hélène sa: ”Varifrån jag kommer märks väl redan av hur mitt namn stavas.” (På LP-omslaget suddade hon bort accenterna.)

Jag minns också – det måste ha varit 1972 och den andra folkfesten i Malmö – när hon stod ensam med sin akustiska gitarr på scenen i Slottsparken och sjöng: ”Där allting kan köpas för pengar…”

Men hon ville inte stå där ensam. Hon ville inte spela ensam. Hélène Bohman ville ha en grupp att spela och höra ihop med. Det blev gruppen Stenblomma tillsammans med en engelsk respektive finsk musiker – Gregory Johnson-King, elgitarr/autoharp, och Timo Toiviainen, bongos, tablas och congas – som hon träffade i Lund.

Hélène Bohman var ingen vissångerska utan en svensk sångpoet som med sin mörkare röst kunde påminna om folksångerskan Buffy Sainte-Marie. När den akustiska gitarren fick sällskap av elgitarr och handtrummor (på LPn också elbas, trumset m m) blev resultatet halvakustisk / halvelektrisk folkrock. Musiken närmade sig engelska grupper som Incredible String Band.

Hélènes sånger uttrycker en stor rädsla som balanseras av ett litet hopp och en ännu större längtan. Varje sång går om inte i svart så i grått. De kan börja: ”Hur ska det gå för alla små?” eller ”Åh pappa, jag är ensam, ledsen och rädd” eller ”Min egen väg leder ingenstans”… Den ovissa balansgången betonas av att rädslan ofta ackompanjeras av dur-ackord medan hopp och längtan går i moll.

LP:n slutar ändå i dur och glädje med en sång där fristaden Christiania i Köpenhamn blir symbol för Hélènes hopp om och längtan efter ett eventuellt möjligt annat liv.

Starka sånger. Både texter och melodier har fastnat i mitt hjärta. Men något fattas… Jag frågar min hustru, som också var med då: Vilken låt minns du bäst med Hélène Bohman? Hon svarar direkt: ”Där allting kan köpas för pengar…” Nej, den finns inte med på LP:n. Varför?

Fast inte alla tyckte som jag. Det har sagts att när LP:n blev nedskriven i Musikens Makt (av Mia Gerdin för övrigt) tog Hélène så illa vid sig att hon slutade med musiken. Hon måste ha känt sig dubbelt fredlös: både bland dem hon kom ifrån och dem hon sökt sig till.

Men det är inte hela sanningen. Hélène Bohman ville finna en samhörighet mellan musik som konstnärligt uttryck och läkande, medicinsk kraft. Hon steg ner från scenen för att istället arbeta med musikverkstäder där hon spelade tillsammans med utvecklingsstörda och funktionshindrade.

__________________________________________

LP:n ”Alla träd har samma rot” finns inte på CD.

Hélène Bohman-Blomqvist driver Ord & Musikmagasinet (en öppen scen för amatörer och proffs) i Järna. De senaste åren har hon också börjat göra fler framträdanden i eget namn. Gregory Johnson-King dog för ett tiotal år sen och Timo Toiviainen flyttade hem till Finland.

Bland övriga medverkande hörs bl a Träd Gräs & Stenar-medlemmarna Torbjörn Abelli, bas, Thomas Gartz, trummor/fiol, och Jacob Sjöholm, gitarr. Lave Lindholm, också bas, är känd för att ha rattat Peps-inspelningar. Johan Runeberg, flöjt och sitar, är skånsk vispoppoet i eget namn. Jan Hammarlund sjunger i kören.

Mathias Berg, som gjorde omslaget (en oljemålning där Rödluvan tagit med sig skogen och naturen in i stenstaden Lund), är idag en etablerad konstnär som mest gör skulpturer.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Annonser

Ett försök att utforska Kebnekajse, andra etappen

Från 60-talets sista år och in på 70-talet var Kenny Håkansson, elgitarrist i Mecki Mark Men och Kebnekajse, en av de mest anlitade studiogitarristerna. (Märkligt nog, eftersom han med sitt personliga gitarrspel och sin högst egna gitarrton är en otypisk studiomusiker.)

Kenny medverkar på skivinspelningar med bl a Hawkey Franzén, Bernt Staf, John Holm, Björn J:son Lindh, Pugh Rogefeldt, Bosse Hansson och Turid. Allra viktigast – för Kennys och därmed Kebnekajses fortsatta musikaliska utveckling – är hans medverkan på den Bellman-LP, ”Spring mot Ulla – spring!”, som Cornelis Vreeswijk gjorde 1971.

Samma år reste Kenny Håkansson på turné med Cornelis. I turnésällskapet ingick spelmännen Björn Ståbi och Pers Hans Olsson, som både kompade i Bellman-visorna och spelade några traditionella svenska folklåtar på fiol. Bl a ”Barkbrödlåten”, som Cornelis hade gjort en text till, och ”Skänklåt från Rättvik” (bägge melodierna skulle återfinnas på Kebnekajses kommande andra LP).

Kebnekajse på 70-talet.

Kenny lyssnade och blev imponerad, inte minst när han hörde Björn Ståbi och Pers Hans värma upp bakom scen. Tidigare, då Kenny någon gång råkat höra folkmusik på dragspel eller fiol, hade han mest tyckt att det var ”gnöl”. Nu upptäcker han att den svenska folkmusiken är ”en stor musikskatt” och vill själv börja spela svenska folklåtar – eller, för att vara noga, svenska folkmelodier (skillnaden förklaras längre ner) – på elgitarr men också på fiol. Av Ståbi fick han låna en fiol, som Starke Arvid (en gammal kraftkarl) hade ägt. Kenny lärde sej spela fiol ”hyfsat bra”, enligt Mats Glenngård.

”Det låg i luften”, säger Kenny i texthäftet till den föregående cd-n med Kebnekajse, ”Resa mot okänt mål”. Då syftade han på de svenska texterna och gruppens namn.

Kebnekajse: ”Resa mot okänt mål” (1971, återutgivning 2001).

I början av 70-talet låg också den svenska folkmusiken i luften. Exempelvis hade det unga progressiva Stockholm börjat invadera spelmanstämman i Delsbo, 1970 placerades ett foto av en gammal spelman på affischen till den första Gärdesfesten och 1971 släpptes LP-n ”Hon kom över mon” där popbandet Contact samarbetar med fiolspelmännen i Skäggmanslaget. När Kenny Håkansson presenterade svenska folkmelodier för ”storgruppen” Kebnekajse så hade flera av medlemmarna både hört och spelat svensk folkmusik längre än Kenny.

Kebnekajse ”II” (1973/2001).

Fregatten var en klubb i Stockholms frihamn. Klubben drevs av gitarristen Ingemar Böcker – som även tidigare hade drivit olika klubbar där han blandat jazz och rock, konst och poesi – med hjälp av Pelle Ekman, trummis i Kebnekajse. Både Kebnekajse och gruppen Homo Sapiens, som är kör på ”Resa mot okänt mål”, spelade på Fregatten. När de delade en spelkväll brukade de avsluta med att spela tillsammans, bli en dubbelt så stor rockgrupp under namnet Companiddros. Så även om sättningen blev lite märklig – bl a dubbla basar och trummor – var det rätt naturligt att bägge banden gick ihop under namnet Kebnekajse.

Kebnekajse ”III” ( 1975/2001).

Från Homo Sapiens kom bl a Mats Glenngård, som börjat spela fiol när han var 8-9 år och studerat för en violinpedagog som även var riksspelman. Pelle Lindström, också Homo Sapiens, hade flyttat ner till Stockholm från Dalarna. Hans far, Rune Lindström, skrev flera bygdespel, bl a ”Himlaspelet” och ”Skinnarspelet”.

Göran Lagerberg, som avlöste Bella Linnarsson/Ferlin som basist mellan Kebnekajses första och andra LP, blev tonårsidol i popbandet Tages. 1969 ombildades Tages och bytte namn till Blond. Även om man fortsatte att sjunga på engelska var Blond ett försök att skapa popmusik med en svensk ton. Titelspåret på LP-n ”The Lilac Years” är samma svenska folkmelodi, ”De sålde sina hemman”, som tolkats av jazzpianisten Jan Johansson. Tillsammans med skivproducenten Anders Henriksson åkte Lagerberg också och besökte spelmännen Päkkos-Gustaf och Påhl-Olle.

Kebnekajse: ”Ljus från Afrika” (Kebnekajses ”afrikanska” album från 1976 har tyvärr förblivit outgivet).

Sångpoeten/vissångerskan Turid Lundqvist, som kände och följde med Homo Sapiens till Kebnekajse, sjöng svenska folkvisor redan på 60-talet.

Både Mats Glenngård, t ex ”Polska från Härjedalen” (kan höras på Kebnekajses tredje, ”bruna” LP), och Pelle Lindström bidrog med traditionella låtar till Kebnekajses repertoar av ”spelmansrock” (så kallades musiken i en pressrelease från skivbolaget Silence). Fast det var Kenny som letade fram de flesta melodierna.

Kebnekajse: ”Elefanten” (1977, inte heller återutgivet).

Observera nu igen: melodierna. Kenny var – och är – intresserad av svensk folkmusik på ett ovanligt och smått förvånande sätt. Han brydde/bryr sej mindre om folkmusiken som folkmusik (om man med begreppet folkmusik menar den stämning som skapas i kontakten mellan spelman och lyssnare/dansare, traditionen som levt vidare från spelman till spelman, olika bygders och spelmäns dialekter och spelstilar osv) men desto mer om de svenska folkmelodierna. Sååå vackra melodier, tyckte Kenny.

Kebnekajse: ”Vi drar vidare” (1978; Kebnekajse utan Kenny Håkansson (?), inte återutgivet).

Därför hämtade han hellre nedtecknade folkmelodier från notpapper än lyssnade på inspelningar med gamla spelmän. ”Noterna är mer neutrala”, menade Kenny. På notpapper var det lättare att se vad som måste vara en ”drill”, som spelmannen lagt till, som inte hört till melodin från början, och vad som var den ursprungliga folkmelodin.

”Det är med svensk folkmusik som med blues”, säger Kenny. ”Många folkmelodier liknar varann. Få står ut.” Några av de folkmelodier som Kenny valde ut till Kebnekajse för att de har ”en tydlig profil” var ”Rättvikarnas gånglåt”, ”Horgalåten” och ”Skänklåt från Rättvik” (alla tre finns med på det här albumet).

Lyssna på Kennys gitarr! Hör hur nära melodierna han lägger sej, hur knappt han spelar: melodins toner och inte mycket mer. Rakt och rent. Det är nästan som om Hank B. Marvin (i The Shadows, det engelska instrumentalbandet från 50- och 60-talen) eller Bosse Winberg (i det svenska instrumentalbandet The Spotnicks) hade börjat spela svenska folklåtar. Bägge gitarristerna har Kenny lyssnat på, berättar han, och uppskattar.

”När Rolf (Scherrer) flyttade ut i skogen” (citat från pressreleasen till den här LP-n) kom ovannämnde Ingemar Böcker med i Kebnekajse. Spännande att lyssna och jämföra Kenny Håkanssons och Ingemar Böckers gitarrspel! De spelar så olika. ”Ska man plantera en björk får man inte lägga in en massa tallkottar”, säger Kenny. Ibland brukade han muttra och tycka att Ingemars gitarr var ”lite störande”. Ingemar Böcker hade varit med i jazzgrupper och spelade gärna lite beboppigt också i Kebnekajse – inte raka melodier, som Kenny, utan liksom runt om melodin.

Det berättas att en gång när Ingemar på en konsert spelat ett, enligt Kenny, alltför bebopjazzigt solo så imiterade Kenny solot, spelade ett likadant solo han också. Ingemar Böcker kommenterade: ”Biblioteksfilialen.”

Jag håller inte med Kenny. Deras olika gitarrspel diskuterar med och kompletterar varann. Kenny och Ingemar är varandras musikaliska motsatser – därmed blir de också varandras nödvändigheter. De inspirerar varann. Det är fantastiskt så bra deras olika gitarrstilar fungerar tillsammans. Utan Ingemar Böcker hade Kebnekajse varit en annan grupp.

Kebnekajse spelade också en del låtar av Ingemar Böcker. Även de bryter mot – i betydelsen kompletterar – ”spelmansrocken”. Musikaliskt är det svårplacerade låtar, som pendlar fram och åter över gränsen mellan rock-jazz-rock-jazz-rock… Ingemar beskriver ”Comanche Spring” som en politisk instrumentallåt: hans kommentar till de amerikanska indianernas situation, massakern vid Wounded Knee och Red Power.

En konsert är en konsert och en skiva är en skiva. Så brukar det ofta(st) vara och det stämmer definitivt när det gäller Kebnekajse. Skivinspelningarna skiljer sej på flera sätt från konserterna.

Inte minst blev låtarna mycket längre på scen. ”Ibland kunde man stå och harva på d-moll”, säger Göran Lagerberg. På konserterna hände det också att Kenny Håkansson, Mats Glenngård och Pelle Lindström spelade en låt på enbart fioler. Något sådant finns inte inspelat och utgivet på skiva.

Turid Lundqvist turnerade med Kebnekajse från 1971 till –74. Men på skiva medverkar hon bara i ”Rättvikarnas gånglåt”. På scen brukade Turid sjunga ordlösa stämmor i lugnare, mer folkviseaktiga låtar. Något exempel på detta finns inte heller på skiva. När jag börjar fråga varför förstår jag att jag hamnat i en intern kontrovers. Kebnekajse var ”hela min värld ett tag”, säger Turid. Medan några av de övriga medlemmarna undrar om hon egentligen var medlem i Kebnekajse.

Kebnekajse” på 2000-talet.

Jag spelade med dom men dom spelade inte med mej”, säger Turid. Till sist fick hon en egen avdelning, blev ”pausfågel”, där hon sjöng till akustisk gitarr. Andra medlemmar menar att de lyfte fram Turid och placerade henne i centrum. Det här vill inte jag lägga mej i. Men jag konstaterar att när jag (åter)hör Turids överstämma i ”Rättvikarnas gånglåt” så vill jag – fortfarande – gärna höra mer.

När Kebnekajse gick ihop med Homo Sapiens fick gruppen alltså dubbla trumslagare, Pelle Ekman och Gunnar Andersson. Bägge sitter i det tecknade trädet på LP-omslaget. Men på den pressrelease som Silence skickade ut i samband med LP-n kunde man läsa att ”Pelle var sjuk” vid inspelningstillfället. ”Pelle L var i Leksand”, så han ska inte heller ha varit med.

Jag lyssnar men det är faktiskt inte så lätt att höra om det är två trumslagare som spelar eller inte. Pelle och Gunnar spelade nämligen mycket lika varann: som fyra armar på samma kropp, det var det som var vitsen. Det kan ju också ha varit så att de turades om, spelade ensamma fast i olika låtar.

”Kanske var det då hade jag hade brutit benet”, säger Pelle Ekman. Han minns inte. Pelle Lindström hävdar däremot bestämt att han var med. Anders Lind hävdar att uppgifterna i pressreleasen stämmer. Trots att Kebnekajse hade dubbla uppsättningar trumslagare är det bara en trummis som spelar på Kebnekajse plattor: Gunnar Andersson på den ”blåa” och Pelle Ekman på den ”bruna” LP-n.

Kebnekajse (2009, första albumet efter att ha återuppstått på 2000-talet).

Men lyssna på bonus-spåret, som finns på återutgivningen av det ”blåa” albumet: live-inspelningen av ”Horgalåten”. En enkel, lite brusig inspelning, gjord 1974 av ett fan, Timo Koivanen, som fanns i publiken vid en konsert i Finland. I all enkelhet fångar inspelningen mycket av live-känslan och stämningen från Kebnekajses spelningar. Och här spelar både Pelle och Gunnar trummor, samtidigt. (Under avdelningen kuriosa kan nämnas att Timo Koivanen varit medlem i gruppen Stenblomma som gav ut en LP på Silence).

Förresten innehöll Kebnekajse även en tredje trummis: handtrumslagaren/slagverkaren Hassan Bah, som kommit till Sverige från Guinea-Conakry. Han bodde i lägenheten ovanpå Mats Glennmark och Thomas Netzler så de tog med honom till Kebnekajse.

Kebnekajse: ”Idioten” (2011).

Måste ha varit svårt för en afrikan att spela svensk folkmusik? ”Inte alls”, säger Hassan. ”Afrikansk och svensk musik liknar varann. De har samma rytm: tretakt.” Och det stämmer, faktiskt. Hassans congatrummor lägger sej liksom ovanpå de västerländska trumrytmerna och får Kebnekajses ”spelmansrock” att dansa, spritta och svänga ännu mer.

Texten bygger på egna öron och minnen, samtal med Kebnekajses medlemmar och andra hörsägner. Fortsättning följer i texthäftet till den återutgivna cd-n av Kebnekajses ”bruna” LP.

Medlemmar i och kring Kebnekajses ”blåa” album:

Kenny Håkansson, elgitarr och sång. Tidigare T-Boones, Baby Grand Mothers och Mecki Mark Men. Studiomusiker på inspelningar med bl a Hawkey Franzén, Pugh Rogefeldt, Bernt Staf, John Holm, Björn J:son Lindh, Bosse Hansson, Mikael Ramel, Cornelis Vreeswijk och Turid.

Pelle Ekman, trummor, spelade med Kenny i T-Boones, Baby Grand Mothers och Mecki Mark Men.

Göran Lagerberg, elbas, hade tidigare spelat i Tages, Blond och Heta Linjen. Kring 1970 medverkade han också på inspelningar med Uffe Neidemar, Björn Skifs, Jason´s Fleece, Claes af Geijerstam, Björn J:son Lindh, Lalla Hansson, Bernt Staf, Hawkey Franzén, Rune Andersson, Tomas Ledin, Pugh Rogefeldt m fl.

Mats Glenngård, fiol och elgitarr, började i popbandet Funny Faces och fortsatte till Homo Sapiens. Spelar på skivor med Mikael Ramel, Jan Hammarlund, Turid Lundqvist, Joakim Skogsberg, Coste Apetrea och ABBA. Vid tiden för Kebnekajse gjorde Glenngård dessutom en LP i eget namn.

Thomas Netzler, elbas, var också med i Funny Faces och Homo Sapiens. Medverkar på Glenngårds LP och även på skivor med Jan Hammarlund, Turid Lundqvist, Joakim Skogsberg och Bosse Hansson.

Pelle Lindström, sång, munspel, gitarr, fiol, hade varit med i banden Tumble Downs, Ad Libs (vann Sveriges Radios popbandstävling 1969) och Homo Sapiens. Är också med på Mats Glenngårds LP.

Gunnar Andersson, trummor, hade varit med i Ad Libs och Homo Sapiens.

Ingemar Böcker, elgitarr, spelade i ungdomstidningen Bildjournalens rock & roll-orkester i samband med den svenska premiären av filmen ”Vänd dem inte ryggen” (1955). Har spelat med så olika musiker/grupper som Rock-Boris, Telefon Paisa, Christer Boustedt och Bernt Rosengren.

Turid Lundqvist, sångpoet, har gjort ett flertal LP-skivor i eget namn och även spelat med Jan Hammarlund, Lena Ekman, Thomas Wiehe och jazzgruppen Resa. Arbetar idag som postkassörska och sjunger offentligt bara någon gång om året.

Hassan Bah, handtrummor och rytminstrument, hade spelat med gruppen Levande Livet (en fortsättning på Telefon Paisa).

(Texten, skriven 2001, återfinns i texthäftet till återutgivningen på CD av Kebnekajses andra album. En föregående text finns i häftet till återutgivningen av Kebnekajses första album och en följande i häftet till återutgivningen av det tredje albumet.)

På skivtallriken: Roland von Malmborg

Roland von Malmborg
Vårt klotrunda fosterland
(Globalist 1969)
Omslag: Roland von Malmborg

Två gånger har Roland von Malmborg legat på Svensktoppen. Besöken blev kortvariga: en vecka vardera för singellåtarna ”Vår värld skall gå under” (”Eve Of Destruction” med svensk text, RCA 1965) och ”Tumbalalaika” (en rysk-judisk sång, RCA 1966).

Debut-LPn, ”Räck din hand” (1966), kom också på det multinationella, för att använda ett ord som blev vanligt på 70-talet, skivmärket RCA. Det svenska skivbolaget Electra, som hade hand om RCA, gav en snabbkurs i hur förhållandena för en artist kan vara på ett större bolag.

På skivbolaget ville man att Roland von Malmborg skulle sjunga in en svensk version av ”The Ballad Of The Green Berets” (originalet hyllade amerikanska soldater i Vietnam). Han vägrade. När Roland ville skriva ett par verser om svenska förhållanden till ”Vår värld ska gå under” så vägrade skivbolaget. Det gick an att göra en allmän protest mot kärnvapen men att kritisera Sverige var inte kommersiellt. Dessutom försökte Electra få artisten att skriva på ett ”slavkontrakt”.

Så Roland von Malmborg beslöt att uppföljaren, ”Vårt klotrunda fosterland”, skulle han ge ut på eget skivmärke. Observera att året var 1969 och då var det mycket ovanligt att artister själva producerade sina skivor. Först 1971 gjorde Kjell Höglund, som blev symbolen för svenska hemmapulare, sin första LP, ”Undran”.

Roland slog på stort också: spelade in i Philipsstudion med komp av proffsmusiker, bl a Sture Åkerberg på kontrabas. Skivutgivningen kostade 10.000 (uppåt 100.000 i dagens penningvärde).

Roland von Malmborg var en protest- och vissångare, som skrev svenska texter och gjorde egna sånger men också hämtade melodier från var som helst i världen. Som han titulerar sig: ”världsmedborgartrubadur på 50 språk”. En svensk Pete Seeger snarare än en svensk Dylan.

Här sträcker materialet från Sverige till USA, Frankrike, Japan, Israel/Palestina och Indien. Också kombinationen av politik och andlighet skiljer honom från andra politiska sångare. En sång handlar om ”Ådalen 1931” och en annan har titeln ”Han föddes i ett stall”.

Under Electra-tiden hade Malmborg haft problem med att få översätta Bob Dylans ”Blowing In The Wind”. När han nu ville sjunga ”Masters Of War” så löstes det på ett kreativt sätt. ”Ni mördandets herrar, ni mästare i krig”… är nästan en rakt-av-översättning – men melodin är ny.

Han översatte också ”Desertören” av fransmannen Boris Vian. Det var oroligt. Skulle polisen komma. När poeten Jarl Hammarberg något år tidigare hängde upp en affisch med texten ”VÄGRA VAPEN VÄGRA DÖDA” så klassades det som uppvigling. Roland von Malmborg sjöng nästan exakt samma ord. Nej, den här gången hände inget.

________________________________________

Varken ”Räck din hand” eller ”Vårt klotrunda fosterland finns på CD. Inte heller LPn ”Vi kan leva utan kärnkraft” (Silence 1975), där Roland von Malmborg medverkar med sången ”Stoppa all kärnkraft”, har återutgivits. På CD-samlingen ”Blod, lik & tårar” (Caprice 1997), kan man däremot höra honom som positivhalare och sångare i skillingtrycken ”Järnvägsolyckan vid Lagerlunda” och ”Elvira Madigan”, i den sistnämnda med hustrun Gunnel Lavesson von Malmborg.

Roland von Malmborg har fortsatt att uppträda, både som vissångare och positivhalare, men något nytt album har det inte blivit. Politiken tog över. Han var med och startade miljöpartiet, sitter för närvarande i Nacka kommunfullmäktige.

I ”Sov mitt barn” – ett av spåren på ”Fosterland”-LPn – medverkar sångerskorna Hélène Bohman, som 1973 skulle göra LPn ”Alla träd har samma stam” (Silence) med gruppen Stenblomma, och Maria Lindström, som blev medlem i tjejgruppen Husmoderns Bröst, ”Där fruarna bor” (Amalthea 1979), och numera är artist i eget namn.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)