Etikettarkiv: Steen Kepp

Från lera till lera, förfinat och obearbetat

HANASKOG. Det står en lerklump i fönstret hemma hos den danske skulptören Steen Kepp, nu bosatt i Hanaskog. Ja, det är ordagrant en lerklump men Kepp har monterat den på en platta så nu måste väl den brända men annars obearbetade lerklumpen ha blivit en skulptur?

Kepp funderar på att ställa ut lerklumpen på ÖSKG:s samlingsutställning i Tjörnedala. Vad skulle besökarna tycka? Kommer de att betrakta den som en skulptur eller bara en lerklump?

Steen Kepp. Foto: Peggy Eklöf.

– Jag är inte intresserad av att göra ”fina saker”, säger han. Vas eller skrin, bruksföremål eller skulpturer, det är ingen skillnad. Jag gör inte ”ting”, jag skickar kärleksbrev.

Steen Kepp pratar om lera, brännugnar och temperaturer (1250, 1260 eller 1280 grader). Inte minst pratar han om den japanska yakishime-metoden, där ugnen vedeldas och bränningsprocessen fördröjs, olika uttryck och färger skapas genom att föremålen flyttas under bränningen, en bit ifrån eller tätt intill veden.

Nog kan det vara svårt att hänga med ibland men entusiasmen smittar. Kepp får reportern att bli mycket intresserad och ja, fascinerad av materialet: lera. För Kepp verkar leran vara ännu mer: så gott som hela livet. Man skulle till och med kunna säga att Steen Kepp är besatt av lera.

– Form och metod går hand i hand. Originalitet intresserar mig inte. Vad jag är intresserad av är den energi som går in i tingen.

Exempel på bruksföremål.

– En servis, en kopp eller mugg, ett skrin eller en kudde. Det är alltid samma process: en meditation, en dialog med föremålet. Men det är min dialog och den är privat. Jag måste vara noga med mitt språk, det går inte att fuska, leran har sin egen historia. Resultatet blir ett kontemplativt objekt, där energin transformerats till en förtrolig dialog.

Men förstår betraktarna allt detta? Kan de så att säga tolka rätt? Det tror Steen Kepp, åtminstone i Sverige, Danmark och Frankrike, de länder där han varit verksam.

– Symbolvärdet är gemensamt på en omedveten nivå. Det handlar om våra gamla grundvärden: fred, harmoni, balans…

Exempel på skrin.

Mest känd har Steen Kepp blivit för de keramiska objekt som han kallar skrin och kuddar, vita eller skimrande i olika färger. Lyfter man av locket från ett skrin så det är inte tomt – det bara ser så ut – utan fullt av det som skrinet innehåller och förmedlar: det meditativa, andliga alternativt mänskliga.

På bordet mellan Steen och mig står en rad små lerkoppar. Liknande men inte riktigt lika, lite olika bruna färger, lite olika form. Var och en är ett original. Kaffet dricker vi i ett par glaserade muggar på fot. Keramikern Kepp har fått mig att inse att också hans brukskonst, kopparna och muggarna, är kärleksbrev med samma innehåll och energi som hans konst, alltså skrinen och kuddarna.

Ännu ett skrin eller kudde?

– Det går inte att sälja bruksföremål, beklagar han. Jag har provat med klassisk keramik men ingen köper det längre. Ändå är det mycket svårare att dreja en servis. Det måste vara rätt form och får inte vara några fel i glasyren. När jag gör ett skrin så finns inga krav alls på resultatet.

Men visst blir det väl ändå något helt annat att dricka kaffe i en handgjord mugg, som bara finns i ett enda exemplar än i en massproducerad?

– Ja, det är väl klart, säger Kepp.

Han började med att måla – ”Det var längesen jag målade” – för att sen övergå till grafik. Steen Kepp visar mig en bok från 1970, tryckt i 60 exemplar, med dikter av Rimbaud. En kompis översatte till danska och Kepp illustrerade; de var väl sådär 18 år, i samma ålder som Rimbaud när han skrev dikterna.

Steen Kepp studerade i Nice och Vence, så kom han i kontakt med keramik och flyttade till den franska keramikbyn La Borne. Året var 1972. Redan ett par år senare, 1974, åkte han till Japan för att studera keramiktraditioner. Det blev en ”kick”, dit skulle han återvända flera gånger. Kepp pratar gärna och mycket om Japan, den japanska teceremonin och japanernas känsla för traditionell hushållskeramik.

– En japansk teceremoni är alltid likadan. Man ska göra så, precis så, och sen så, när man serverar te. Men när man gjort det, serverat och druckit, då kan man glömma det, då är det borta, det har det ingen betydelse längre.

Steen Kepps före detta brännugn i Frankrike.

Kepp berättar och visar foton på den tunnelugn han har – eller hade – i La Borne. Åren 2008-10 brände han där för sista gången. Nu ska ugnen få stå som den är, ramla ihop och återgå till jorden. Därmed är vi också tillbaka hos den ovannämnda lerklumpen (nere i källaren finns en hel hylla med liknande klumpar, block eller klossar av lera).

– Jag har börjat tröttna på skrinen och kuddarna, säger han. (Nej, var inte oroliga. Så trött att han slutat göra skrin och kuddar är han inte.) Jag har hållt på så länge att nu att det blivit så förfinat. En hysterisk finish! Det var nog därför jag började med det nya – med lerklumparna, den obearbetade leran.

Kepp reser till gamla lertag och gräver upp den sista leran – den som finns kvar, djupast ner i marken. Leran kommer upp i form av exakt de klumpar som finns hemma hos Kepp. Det enda han gör är att bränna dem.

Brukskonst; också vackert som en skulptur.

– Väldigt spännande! Raka motsatsen till mina skrin och kuddar. Här finns inget konstnärligt uttryck alls! Leran är som den är, den har legat där nere i flera miljoner år. Den är helt oberörd. Jag sätter in den i ugnen, det är allt jag gör. Jag återför leran till vad den var innan den blev lera – något massivt granitaktigt.

Vad tänker du visa på påskrundan?

– Jag tar nog ändå med några muggar, annars skrin och kuddar, någon lerklump. Men vad ska jag sätta för pris på lerklumpen i fönstret? Kan 7 000:- vara lagom?

(Skrivet till konstbilagan i Ystads Allehanda 2011)

Annonser

Odd Nerdrum med flera ”romantiska” norska konstnärer

FigurationerMan får säga att Johan Lundberg, redaktör för tidskriften Axess, och Christopher Rådlund, konstnär, uppnått sitt syfte med att ge ut boken ”Figurationer. Realism och romantik i norskt samtidsmåleri” (Atlantis) och sammanställa en utställning i Nya Edsvik konsthall väst strax utanför Stockholm med exempel på den norska konst som de skriver om – och hyllar!

Nämligen att provocera (och starta debatt).

Kanske främst Lundberg tycks ju mena att allt eller det mesta var bättre förr, när man såg vad konsten föreställde och begrep vad den visade. När konst var måleri och inte sånt som installationer, video och andra upptåg. Dagens konstnärer skapar ingenting = skräp.

Enligt Johan Lundberg, kulturkonservativ.

Det här har fått snart sagt varje konstkritiker att såga både utställningen och boken inklusive samtliga utställda norska konstnärer med ord som ”smaklöst” (Anna Brodow Inzaina i Svenska Dagbladet) och t o m göra jämförelser med ”30-talets nazikonst” (Eva Ström i Sydsvenskan), för att nämna ett par av alla kritiska recensenter.

Samtidigt som man (= jag) ju kan undra vad Lundberg/Rådlund menar med ”realism” och ”romantik”. Att man ser vad en målning föreställer, måste det betyda att målningen är realistisk? Och möjligen kan man säga att de utställda norska konstnärerna anknyter till romantiken men inte tusan blir deras målningar romantiska…

Ja, hur det nu kan komma sig verkar jag numera alltid eller oftast hamna mitt emellan i de flesta debatter. Är det verkligen så lätt att så bestämt uttala sig om – främst – norrmannen Odd Nerdrums måleri som t ex Brodow och Ström – eller för den delen Lundberg och Rådlund – gör det och sig? Måste det vara antingen… eller? Går det inte att tycka både… och?

Boken ”Figurationer” har jag ännu inte läst och utställningen, som håller på t o m den 13 september, ska jag vid tillfälle se när jag kommer till Stockholm. Men i fjol sommar var det en utställning i min närmare närhet, nämligen på Österlen, med bl a Odd Nerdrum och en av hans lärjungar/efterföljare, Jan Ove Tuv. Då var jag där och tittade, tänkte, tyckte och skrev följande recension:

Nordanvind
Odd Nerdrum, Jan Ove Tuv, Steen Kepp och Bertil Vallien
MårtenPers Källa

MårtenPers Källa är som en ladugård, ett mondänt galleri och en kyrka. Allt samtidigt, både stort till arealen och storartat. En känsla av evighet; still life i verkligheten.

MårtenPers 1

Högst upp: Odd Nerdrums målningar Sengen och Budbringeren.

Träplankor i golv, tak och trappor, vita stenväggar och ruffiga tegelstenar. Pissrännorna finns kvar. På översta våningen har plexiglas lagts in i golvet– man tror att man ska falla, ramla igenom. Vattenkällan porlar och när också regnet hörs mot plåttaket så känns det som att sakta drunkna.

Det krävs mycket för att en utställning ska matcha lokalen. Boel och Rolf Bergström, ägare av MårtenPers Källa, måste ha stort mod och fin känsla. För utställningen Nordanvind – med norrmännen Odd Nerdrum och Jan Ove Tuv, dansken Steen Kepp och svensken Bertil Vallien – är perfekt. Målningar och skulpturer skapar en fördjupad symbios med utställningslokalen.  

MårtenPers 4Nerdrums ”altarmålning” Turid og barnet.

I påskas, då Nordanvind tjuvöppnade, var det egentligen en annan utställning med en enda målning av Nerdrum: ett självporträtt som nu ställts undan i ett hörn.  Elva nya Nerdrum-målningar dominerar första och andra våningen, medan lärjungen Tuv flyttat till det mindre rummet vid ingången.

”Kitschmålare”? Antingen driver Nerdrum med oss eller definierar kitsch på ett annat sätt. Hans målarteknik är evig, inte gammal. Han målar människan som mest utsatt och minst i förhållande till världen och staten.

De stora målningarna – De blindes dal, Sengen och Budbringeren – går i dovt gris- eller människoskärt. De visar situationer, faktiska eller känslor. Ett mindre porträtt av Turid och og barnet har blivit en altartavla i spotlightljus.

MårtenPers 5

Första våningen med Odd Nerdrums porträttmålningar,
bl a Mann med fele.

Jan Ove Tuv är ingen kopia men målar i Nerdrums penselstreck. Han förmedlar en snarlik känsla – men av ålderdom. Tyvärr minskar eleven Tuvs personlighet, i närheten av Mästarens målningar.

MårtenPers 6Däremot tar Bertil Vallien och Steen Kepp sig in med sina glas- respektive lerskulpturer: kompletterar och varierar. Här märks – tydligt – att Valliens inneslutna människor och föremål reser med glasfartyg genom samma evighet.

Bertil Valliens
glasfossilerade människoansikten.

MårtenPers 3

 

Steen Kepps kuddar, skrin eller ”urnor” med Jan Ove Tuvs självporträtt bakom.

Samtliga foton: Birgitta Olsson

Kepps ”kuddar” och ”skrin”, som han kallar dem, är gjorda av långsamt bränd lera enligt en japansk metod. De blir urnor, för mig. Vad finns i urnorna? Inget eller allt, död eller liv, i all evighet?

(Publicerat i Kvällsposten 2008)