Etikettarkiv: Spik

Ät ekologiska morötter och gör revolution

Och jag som trodde att Mandelmanns var födda med jord i öronen?

Mandelmann omslagMen så börjar jag läsa boken ”Självhushållning på Djupadal” (Bonnier Fakta) av Marie & Gustav Mandelmann. Under rubriken ”Första steget mot självhushållning – huset med den röda ladan” står följande:

”Pendeltåget till slutstationen och sedan en lååång väntan på lokalbussen. Lastade med barnvagn, väskor och förväntningar gick vi så den sista biten längs en blåsig landsväg kantad av sedan länge gulnade och övergivna fält tills vi kom fram till en klunga hus. Det sista huset, och tydligen det enda som hade en röd liten lada intill sig, skulle bli vårt hem.”

Nu ger jag upp
jag har fått nog
nu ska jag skaffa mig en plog
(James Hollingworth)

Jag ser på deras ålder att det varken kan ha varit på 1960- eller 70-talet som Marie och Gustav Mandelmann hyrde ett hus i södra Uppland, ”började odla grönsaker och blommor, skaffade får och traktor, lärde oss använda hammare och spik”. Utan det var i slutet av 80-talet.

Och det gör en ju glad. Inte minst blir jag glad för att jag trodde och tyckte fel då på 60-talet, när hippies började flytta ut på den amerikanska landsbygden, och 70-talet, när ”Gröna vågen” spred sig till Sverige.

Mandelmanns hemsida

Från hemsidan för Mandelmanns trädgårdar.

Att bo någon annanstans än i en stor stad var väl inte fel – också jag, en asfaltunge från söder om söder flyttade från Stockholm – men den nya politiska landsbygdsromantiken, som gick ut på att en odlad morot kunde vara en revolutionär handling, var naiv och dum.

Tyckte jag.

Vi som var unga och politiskt engagerade delade upp oss i två läger. Jag hörde till dem som hävdade att man ska kämpa för att förändra samhället. Andra ville flytta ut i naturen och skapa alternativa sätt att leva.

Det skrevs böcker med nyrousseaunska titlar som ”Tillbaks till naturen” av Anna-Clara Tidholm och ”Ät brunt ris och gör revolution” av Barbara Berger. I progglåtarna sjöngs det både för och emot. Som i dessa låttexter:

Och när lingonen mognar
ska det bli så fint
(Harvester)

Bara lingonen blommar min vän
kommer revolutionen
(Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten)

”Lingonrevolutionen” blev ett (ironiskt) begrepp i början på 70-talet.

Bernt Staf måste nämnas speciellt. Han var en sjungande landsbygdsagitator – hör låtarna ”Högenergi – lågenergi” och ”Landsbygdens avfolkning” – och liknade sig själv vid en vattenmelon (grön utanpå och röd inuti).

Jag tänker alltid på Bernt Staf när jag kör förbi huset där han bodde utanför Hammenhög.

Mandelmanns hemsida 2

Också från Mandelmanns / Djupadals hemsida.

På folkfesterna i Malmö stod kollektivet Moder Jord från Linderödsåsen, serverade linssoppa och sålde världens bästa sesampasta. Nu blir jag överraskad, för när jag tittar på nätet så kan jag se att Moder Jord finns kvar (fast idag som en enda familj) och fortfarande tillverkar sin sesampasta.

Jag söker vidare och ser att det på 70-talet så omtalade Skogsnäskollektivet också är kvar. Fast inte som jordbrukskollektiv utan mer än så: en hel kooperativ Skogsnäsby med skola, dagis, kulturhus och småföretag har vuxit upp i Ångermanland.

Dom kalla oss hippies, föraktade oss
vi va freaks och miljötomtemuppar
(Stefan Sundström)

Dags att sluta vara ironisk. Landsbygdsromansen omvandlades till verklighet. Det fanns de med lena stadshänder som tog jordbruket på allvar, trots att bondens arbete var mer slitsamt än frilansjournalistens. Gröna vågen ebbade inte ut.

En sväng tillbaks i Stockholm och ett annat hyrt hus på Gotland – sen kom familjen Mandelmann till Djupadal på Österlen. Det var 1996. På sidan 15 finns ett foto på hela familjen: makarna Marie och Gustav Mandelmann, barnen Aaron, Disa, Tora och Joel.

Med ”Självhushållning på Djupadal” har de skrivit sin självbiografi. Det handlar om odling, från senhösten (då det kommande året börjar). Här finns odlingstips för ljusgröna fingrar. Också en del mat- och drickatips. Men framför allt: livstips.

Marie och Gustav Mandelmann diskuterar skillnaden mellan en intjänad och en sparad krona. De skriver om människans ”plikt att hitta sina dolda talanger” och självhushushållningens innebörd – att ”hushålla med sig själv”. Allt som sker på Djupadal – ”gräva en odlingsbädd, slakta ett lamm eller lägga ett spåntak” – blir en del av något större.

Det möte som kallas livet.

Nästan så jag börjar tro att man i alla fall kan göra en liten revolution genom att odla en ekologisk morot.

Mandelmanns tillsammans

Marie & Gustav Mandelmann. Pressfoto: Linda Peterson. 

1) Med hjälp av vänner på Facebook har jag satt ihop en Spotifylista med ”Gröna vågen”-låtar, för och emot. Länk till listan (ständigt uppdaterad) ”När lingonen blommar”.

2) Var skulle Backafestivalen ha startat, om inte i en backe hos Mandelmanns på Djupadal. Nu finns ett kluster av ekologiska raggahippiefestivaler på Österlen med omnejd.

Mossagårdsfestivalen i Veberöd hölls i helgen, Backafestivalen vid Tjörnedala blir den 12-13 juli och Maglehemsfestivalen den 2-4 augusti. Små festivaler med mindre kända artistnamn – fast trippelt så trevliga och bra som en viss tysk rockfestival.

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Försvunna ljud, bevarade på CD

Finns det verkligen inga som dricker kaffe på fat längre? Det gjorde ju ”alla” i min barndom! Från sommarloven på Vätö i Stockholms skärgård sitter ljudet av kaffesörplandet på fat för evigt i mina öron.

Och har alla snickare bytt ut – bytt bort! – hammaren mot spikpistolen? Är det numera bara vi som är amatörfixare och knappt det som slår i spik med hammare?

När försvann ljudet av en matta som piskas ur den vardagliga ljudbilden? Som om det var i går kan jag blunda, minnas och se när morsan stod på gården med vardagsrumsmattan på piskställningen, dunkade och slog så dammet rök. En gång på våren och en på hösten.

Ljud vi minnsKaffedrickande på fat, hammarslag och mattpiskning är några av alla utrotningshotade eller redan utrotade ljud som kan höras på CD:n ”Ljud vi minns” (utgiven av Tidningen Vi).

CD:n ”Ljud vi minns” (utgiven 1995 av Tidningen Vi).

Det klingande ljudmuséets guide heter Lars Westman, journalist på Vi och sedan urminnes tider ansvarig för avdelningen Bakvagnen.

För att vi skulle få (åter)höra ljudet av kaffesörplande bad han moster Ingrid att fylla kaffe till brädden på ett litet fat, balansera fatet på ena handens fingertoppar och sörpla försiktigt. Hon klarade det riktigt bra, trots att moster för längesen slutat dricka kaffe på fat. (Det är ju ”fult att sörpla”.)

Andra ljud som knappast hörs längre men återväckts på den här skivan är galoscher som plaskar i regnet på en trottoar, en knarrande spiralsäng (med ett älskande par), en grammofon som vevas upp, fraset av silkesstrumpor, handmjölkning, ett ägg som knackas med sked (istället för att toppen skärs av med kniv), en kaffekvarn, en ilsken gammal väckarklocka och en busvissling på taxi. Med mera.

CD:n avslutas med att fröken Björklund spelar skolorgel och sjunger ”Din klara sol går åter upp”. (Nej, det är inte min gamla skolfröken, alltså Björklund, som spelar, men precis så här lät det också i min skolsal.)

Fast jag saknar skolklockan! Visst måste det finnas någon som delar mitt minne av den där lilla klockan – ett slags ”skoskälla” – som en elev sprang runt skolhuset med när rasten var slut och nästa timma skulle börja? Att ringa in timman var en ynnest för frökens favoritelever.

Nej, nej, jag fick aldrig springa med klockan…

(För att hedra de utrotningsghotade/utrotade ljuden har ovanstående text skrivits på en manuell skivmaskin och rättats med en stålpenna. Kulturredaktören får ursäkta bläckplumparna!)

(Kvällsposten 1996)

Den som aldrig handlat där, vet inte hur tragiskt det är…

Nils Fritiof Adam Nilsson föddes 1895 i Vollsjö.

Hur ofta åkte han hem till mor och far i Vollsjö stationshus när han gick på realskolan i Ystad (från 1907) och Katedralskolan i Lund (1911)? Hann Piraten besöka Dahlqvists Järnhandel, själv eller med pappa stinsen, innan han flyttade härifrån för gott?

Också de människor i Tosterup alias Vollsjö med omnejd som författaren Fritiof Nilsson Piraten byggde novell- och romanpersoner på bör väl ha handlat hästskor och spik, hammare eller (senare) kanske en cykel i Dahlqvists Järnhandel?

När musikern Sven-Åke Johansson år 2002 ordnade en traktorkonsert i Brösarp så hade en av de deltagande 50- och 60-talstraktorerna ursprungligen sålts av Dahlqvists Järnhandel i Vollsjö.

Familjen Eriksson har handlat gräsklippare och någon häcksax hos Dahlqvist och min hustru – med familjens snickarfingrar – intygar hur praktiskt det varit att gå upp på Torget och köpa ett par lösa spikar eller skruvar. Oavsett sort – ja, alla spik- och skruvsorter kunde plockas fram ur den stora tunga gamla (från 1800-talet?) lådväggen för att vägas på en nästan lika gammal våg.

Inifrån Dahlqvists Järnhandel i Vollsjö 2012. Foto: Birgitta Olsson

Nu är det över. Det är slut.

Dahlqvists Järnhandel, som öppnades 1908 och alltså blev 104 år, stängde i förra veckan. Det är tragiskt, mer sorgligt än någon som aldrig handlat i Dahlqvists Järnhandel kan föreställa sig.

Det är förstås tragiskt för Elvy och Kalle Nilsson, som drivit järnhandeln i Vollsjö sen 1958.

De tog över efter Elvys pappa som tagit över efter sin pappa. Särskilt Elvy, som ”växte upp i järnhandeln”, har varit med från storhetstiden.

När Dahlqvists Järnhandel körde ut kol och koks, sålde och servade stora lantbruksmaskiner och bönder från byar runt omkring åkte till Vollsjö för att handla.

Elvys pappa hade sex anställda, på senare år har hon och maken skött järnhandeln själva och på sista tiden (efter att Elvy blev sjuk) har Kalle gjort det.

Det som varit ett par människors liv är över. En epok är också över. Ännu en del av Sveriges historia suddas ut.

Finns något liknande – en lika gammal järnhandel – någonstans i Sverige? Inte såvitt jag kunnat informera mig om.

Sånt är livet! Samhället måste ju förändras, utvecklas och moderniseras, ökad tillväxt år från år. Men bör utvecklingen göra oss kulturarva? En järnhandel kan också vara kultur, en del av det som dagens kulturpolitiker så ofta säger att det ska bevaras: kulturarvet.

Räcker det med att det syns på bild? Att man kan läsa om det?

Måste man inte – fysiskt – kunna känna det? Ta på det. För att kulturarvet ska bli just ett arv som finns kvar, i den allmänna tanken och känslan, i kunskapen om hur har det var en gång.

Nu är det alltså för sent.

Det här skulle man ha tänkt på tidigare. Var och en av oss – närstående – borde kanske ha tänkt på det. Framför allt borde det ha varit Sjöbo kommuns, region Skånes och kulturdepartementets uppgift att hålla koll på en unik gammal järnhandel i Vollsjö.

Dahlqvists Järnhandel kunde ha bevarats som ett slags musiejärnhandel – ja, borde ha fått stå kvar som ett levande kulturarv från ett äldre och försvunnet Sverige.

(Ystads Allehanda 2012)