Etikettarkiv: Spanien

Deckartips (2): Leon, Izner, von Schirach, Villar och Rönkä

Donna Leon
Om stenar kunde tala
Övers: Ing-Britt Björklund
(Forum)

Dimma, kyla och blåst. Julen närmar sig i Venedig. Bland stånden på Campo Santo Stefano finns en nordafrikansk gatuförsäljare med piratkopierade handväskor. Två män armbågar sig genom marknadsvimlet, tar fram varsin pistol och skjuter försäljaren. Så inleds Donna Leons senaste polisroman om kommissarie Brunetti. Mordet på den svarte nordafrikanen blir utgångspunkt för en belysning av italiensk rasism, uppifrån och ner; såväl inom poliskåren som i Brunettis egen familj. Dottern Chiara uttrycker en rasistisk åsikt vid middagsbordet och Paola, hustru och mamma, är mållös.

Claude Izner
Döden i Montmartre
Övers: Johanna Hedenberg
(Kabusa)

Claude Izner (pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre) fortsätter att skriva historiska Parisdeckare. Det börjar med mordet på en ung kvinna. Ledtråd: en kvarglömd röd damsko. Men det kriminella är mest en förevändning för att beskriva de gator och platser som bokhandlaren Victor Legris och hans bokbiträde Joseph kommer till när de försöker lösa mordgåtan. Året är 1891 och då hade man inte velat bo i Paris och ha ont om pengar. Som kontrast finns en målande (jo, Toulouse-Lautrec är där) beskrivning av hur det på den tiden gick till på det luxuösa nöjesetablissemanget Moulin Rouge.

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(bägge Albert Bonniers)

I två böcker har tysken Ferdinand von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på som försvarsadvokat. Lika märkliga som mänskliga historier. Till exempel skildringen av syskonen Theresa, lovande cellist, och Leonhard, en odåga. Systern dränkte sin bror – av barmhärighet. Eller museivakten Feldmayer som plötsligt dängde en staty i golvet så den sprack i 200 skärvor. Får en advokat lämna ut sina klienter på det här sättet? Har han ändå inte hittat på allt (eller det mesta)? Ville von Schirach kittla vår fantasi genom att låta gränsen mellan litteratur och verklighet vara flytande? True eller untrue crime?

Domingo Villar
Nattens mörka toner
Ett fall för kommissarie Leo Caldas
Övers: Lena E Heyman
(Ekholm & Tegebjer)

Finns det olika nationalkaraktärer i kriminallitteraturen? När man läser deckare från vissa länder så kan man nästan få för sig det. Som den här polisromanen av spanjoren Domingo Villar. Fast Villar protesterar nog, säger att han kommer från Galizien. Där, närmare bestämt i och kring kuststaden Vigo, utspelar sig också hans kriminalberättelse. En musiker hittas mördad i sin lägenhet. Mordet har begåtts på ett så annorlunda sätt att det måste vara första gången. En långsamt berättad historia, full av småprat mellan de bägge poliser som utreder mordet. Långsamt skapas en märklig, snudd på magisk stämning.

Matti Rönkä
Med en mördares ansikte
Övers: Marjut Markkanen
(Lindelöws)

I Matti Rönkäs deckare sänker sig den finska noir-stämningen: mörk och tung. Viktor Kärppä är privatdetektiv mot sin vilja. Kärppä borde ha arbetat som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen. Som privatsnok jobbar han på bägge sidor om lagen: utför uppdrag åt den invandrade maffian och efterforskar en försvunnen kvinna. Som ofta i den hårdkokta genren kunde intrigen ha dragits åt lite mer. Men det gör inte så mycket. Viktigast är skildringen av Helsingfors med omnejd (inklusive Ryssland och Estland) genom Kärppäs finsk-ryska ögon.

(Snarlika texter på diverse håll 2011: LO-Tidningen, Kristianstadsbladet, Ljuva Livet m fl)

I CD-spelaren: Hai & Topsy

Hai & Topsy
Spätlese
(Thorofon)

Svenska visparet Hai & Topsy har sammanställt sin klingande självbiografi i form av en box med fyra CD.

Här finns material från hela deras långa och musikrika karriär: ”världsvisor” från bl a Sverige, Grekland, Spanien, Italien, Chile och Västindien på 50- och 60-talen, arbetarskillingtryck och Bellman på 70-talet samt jiddisch-sånger, som de ägnat sig åt sen början av 80-talet.

Tolkningarna av ”de fattigas visor” återhör jag med en tår i ögat. Till gråtmilda skillingtrycksvisor sjunger Hai & Topsy ”ej om mord, ej om kungar” utan om fattiga livsförhållanden i Sverige; patoset är hörbart men avvägt.

Werner Helwigs vistonsättningar av Brecht (gjorda 1928) ger bakgrund och djup åt den blivande teaterförfattaren.

Men höjdpunkten är sångerna på jiddisch. Observera att det inte handlar om festmusik, så kallad klezmer, utan om visor: texterna, som skildrar judarnas kamp för tillvaron, står i centrum.

Trots att Hai & Topsy under fyra årtionden hört till Sveriges och Europas mest personliga visartister har svenska skivbolag sällan visat intresse för dem. Liksom flera föregående album måste boxen” Spätlese” importeras från Tyskland tillbaka till Sverige.

Ordet är skandal!

(Svenska Dagbladet 2000)

I CD-spelaren: Avishai Cohen

Avishai Cohen
Seven Seas
(Blue Note)

Liksom annan ny jazz som inte är jazz och annan ny musik som lika gärna kan vara jazz så är det här förstås jazz. Samt något annat och mer. T ex världsmusik, det där begreppet som inte betyder någonting specifikt men kan innefatta det mesta.

Avishai Cohen, basist, allt oftare också pianist och sångare, fördjupar sin jazzmusik både genom att ha flyttat tillbaks till Tel Aviv och genom att förankra jazzen i släktens judiska musiktradition – den i sig flerkulturella landino-sången och musiken, skapad av de judar som drevs ut ur Spanien och flydde till Grekland och Turkiet.

Sökandet hördes tydligare – som en poängterad kontrast – på Cohens förra album, ”Aurora”. Medan de musikaliska och geografiska influenserna blandas mer och bättre på nya albumet ”Seven Seas”.

Att han är en personlig jazzbasist, det visste vi. Men Cohen är kanske ännu mer personlig som pianist. Han spelar pianotoner som en konstnär målar med färger, skapar atmosfär och stämning, t ex i inledande ”Dreaming”. Också hans basspel är ju ungefär likadant. Fast mer: än takthållande och rytmiskt, än stämningsskapande, än melodiöst.

Som mest personlig blir Cohen när han nynnar och sjunger; på jiddish, i ”About A Tree”, hebreiska, ”Two Roses”, och landino, ”Tres Hermanicas Eran”.

Alla gillar inte hans sång, men jag uppskattar viljan att sätta känslor före toner, sjunga längst inifrån hjärtat. Och jag tror att sången är viktig – ja, (livs)nödvändig – för Cohen. Där börjar hans musik – med rösten, den enskilda människan som blir ett kollektiv tillsammans med andra människor.

Att Avishai Cohen valt Shai Maestro som ordinarie pianist i sin kvartett är lättförståeligt. Maestro spelar piano som Cohen, fast mer musikaliskt och virtuost, med varsamma toner som lockar fram och lyfter upp Cohens ljuvliga, drömska och hoppfulla men ändå lite dystra melodier.

Intressant och spännande att slagverkaren Itamar Doari också fått en så framträdande funktion. Som i ovannämnda ”Two Roses”, men är de handslagna rytmerna afro-latinska eller arabiska?

(Hifi & Musik 2011)

I CD-spelaren: Avishai Cohen

Avishai Cohen
Seven Seas
(Blue Note)

MELLANÖSTERNJAZZ Liksom annan ny jazz som inte är jazz och annan ny musik som lika gärna kan vara jazz så är det här förstås jazz. Samt något annat och mer. T ex världsmusik, det där begreppet som inte betyder någonting specifikt men kan innefatta det mesta.

Avishai Cohen, basist, allt oftare också pianist och sångare, fördjupar sin jazzmusik både genom att ha flyttat tillbaks till Tel Aviv och genom att förankra jazzen i släktens judiska musiktradition – den i sig flerkulturella landino-sången och musiken, skapad av de judar som drevs ut ur Spanien och flydde till Grekland och Turkiet.

Sökandet hördes tydligare – som en poängterad kontrast – på Cohens förra album, ”Aurora”. Medan de musikaliska och geografiska influenserna blandas mer och bättre på nya albumet ”Seven Seas”.

Att han är en personlig jazzbasist, det visste vi. Men Cohen är kanske ännu mer personlig som pianist. Han spelar pianotoner som en konstnär målar med färger, skapar atmosfär och stämning, t ex i inledande ”Dreaming”. Också hans basspel är ju ungefär likadant. Fast mer: än takthållande och rytmiskt, än stämningsskapande, än melodiöst.

Som mest personlig blir Cohen när han nynnar och sjunger; på jiddish, i ”About A Tree”, hebreiska, ”Two Roses”, och landino, ”Tres Hermanicas Eran”.

Alla gillar inte hans sång, men jag uppskattar viljan att sätta känslor före toner, sjunga längst inifrån hjärtat. Och jag tror att sången är viktig – ja, (livs)nödvändig – för Cohen. Där börjar hans musik – med rösten, den enskilda människan som blir ett kollektiv tillsammans med andra människor.

Att Avishai Cohen valt Shai Maestro som ordinarie pianist i sin kvartett är lättförståeligt. Maestro spelar piano som Cohen, fast mer musikaliskt och virtuost, med varsamma toner som lockar fram och lyfter upp Cohens ljuvliga, drömska och hoppfulla men ändå lite dystra melodier.

Intressant och spännande att slagverkaren Itamar Doari också fått en så framträdande funktion. Som i ovannämnda ”Two Roses”, men är de handslagna rytmerna afro-latinska eller arabiska?

(Olika versioner i Ystads Allehanda / Hifi & Musik 2011)

Noir i Skåne

Jonas Bergh
Till Killor with love / Noveller
(GME Förlag)

Jag börjar från slutet, när jag läser Jonas Berghs nya novellsamling. Boken avslutas nämligen med kortdeckaren ”Mord på Möllevången”.

Ordvalet och ordföljden, komma- och ännu mer punkteringarna (för Bergh slösar inte med kommatecken). Vilken fröjd att läsa! En så bra inledning – och då tänker att alltså på språkbehandlingen – var det längesen jag hittade i en svensk deckarhistoria.

Också person- och framför allt miljöskildringen av Folkets park och kvarteren kring Möllevången i Malmö är precis lagom antydd. Jonas Bergh har en känslig förmåga att inte dokumentera för mycket utan just antyda gator och – inte minst krog efter krog – så att i alla fall den här läsaren känner att han själv är där, på plats.

Fast så mycket till deckare blir det inte av deckarnovellen. Ingen vidare intrig och slarvig upplösning också. Bergh har nog förläst sig på den danske deckarförfattaren Dan Turèlls både sämre (det kriminella) och bättre sidor (personerna, miljöerna och språket). För nog måste ”Mord på Möllevången” vara Turèll-inspirerad?

Hammenhög, Simrishamn, Kivik, danshaket Nyvång i Vollsjö, samma och fler delar av Malmö, söder om Halmstad, Köpenhamn, Paris och Spanien är ytterligare några av de platser som Jonas Bergh låter sina personer befolka eller besöka.

Novellerna – så står det i baksidestexten – ”handlar om människor som snubblar omkring på den vanliga stigen i livet”. Det stämmer, nästan. Det beror på – om läsaren går längs samma stig genom livet som författaren och hans personer.

Jonas Bergh skriver arbetarnoveller – eller snarare noveller om ett svenskt trasproletariat: arbetare som inte heller riktigt klarar av att vara arbetare, människor som ”snubblar” genom livet. Det kan vara blonda Katja – eller Candy – med den korta kjolen i Malmö och Kennet – eller Killor – med våldsamt temperament från katthuset i Hammenhög. De lever inga bra liv – därför blir de inte heller några bra människor. De behandlar inte andra eller ens sig själva väl. De är som livet är.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Jonas Bergh skildrar – ja, omfamnar – personerna med stor kärlek. Nej, ordet är livsvisdom och det bör nog också stå självupplevd framför livsvisdom. De är inga onda människor, egentligen. De reagerar på livet, med och mot.

Och många av dem verkar faktiskt klara sig genom livet med livet i behåll lika länge som vi andra. Det är den styrkan som lyfts fram i novellerna: människans överlevnadsvilja och oändliga kraft. Trots motståndet från livet.

Metoden är språket. Jonas Bergh har skapat och fortsätter att skapa sitt eget svenska skriftspråk, på samma gång helt vanligt och experimentellt. Han skriver sig både kvar i och ut ur arbetarlitteraturen. Ett gammeldags sätt att berätta men ändå nytt och poetiskt.

Han kan hoppa i handlingen och hugga av meningarna, skriva kort, kort. Eller låta en mening hoppa i tanken så att formuleringen blir ogrammatikalisk och just därför så tydlig, full av känslor och liv. Hans noveller blir längre än de är; de innehåller mer än sin längd. Novellerna har en förhistoria och ger också en aning om personernas liv efter att Jonas Bergh satt den sista punkten.

Han skriver svensk – ja, skånsk – noir. Än mer urban och malmöitisk, som i ”Mord på Möllevången” och ”Första maj, Folkets park (Katja)”, än skåntry noir, som i novellen om Killor, ”Men han tyckte att tjurfäktningar borde förbjudas”.

(Ystads Allehanda 2010)

Inför lördagens deckarpriser

På lördag den 28 november ska Svenska Deckarakademin utse årets bästa svenska respektive till svenska översatta kriminalroman. Fem titlar har som vanligt nominerats i vardera kategori. Årets svenska deckare skrevs av tre kvinnor och tre män (vilket alltså betyder att en av böckerna har två författare).

Ingrid Hedström återkom med sin andra deckare, ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), om undersökningsdomaren Martine Poirot (efter Hercule) i den fiktiva staden Villette-sur-Meuse i Belgien. Fortfarande lovande – men är efterföljaren bättre än deckardebuten? Har Hedström infriat förväntningarna? Också hennes nya deckare är läsvärd men, tycker jag, faktiskt något svagare än debuten.

Tove Klackenberg har skrivit ännu en deckare i domstolsmiljö. ”Dömd på förhand” (Alfabeta) utspelar sig på tingsrätten i Marviken. Dit kommer juristen Monika Larsson för att tjänstgöra som notarie. Tingsrätten beskrivs som ett spökhus, vilket galet – synonymt med mänskligt – ställe. Som vanligt både underhållande och oroande – men är Klackenbergs nya deckare bättre än de tre föregående, har hon överträffat sig själv den här gången? Svar: Nja.

Håkan Nesser kan berätta en historia. ”Maskarna på Carmine Street” (Albert Bonniers) är ännu ett exempel på det – ja, nog en av hans allra bästa (kriminal)historier. Ett par flyttar från Europa till New York, bosätter sig på Carmine Street, för att komma ifrån, någon gång kunna låta bli att tänka på att deras 4-åriga dotter försvann – spårlöst – för ett och halvt år sen. Det handlar om saknad och sorg, hur relationen mellan två människor förändras så att man inte vet om händelser hänt eller man bara fått för sig.

Anders Roslund och Börje Hellström fortsätter att klä av det svenska samhället. I ”Tre sekunder” (Piratförlaget) skildras hur polisen – med politikers godkännande – använder olagliga metoder, till och med mord är tillåtet, för att bekämpa internationell brottslighet. Både välskrivet och en väl uppbyggd historia. Roslund och Hellström har dessutom förmågan att få mig att tro att historien är dokumentär, nästan sann. Ändå drabbas jag inte riktigt lika hårt som när de skrev om hemlösa, uteliggande barn.

Veronica von Schenk tar ett stort kliv framåt med sin andra deckare om Althea Molin, svensk-koreansk gärningsmannaprofilerare i Stockholm. Men innebär det också att ”Kretsen” (Ordfront) är en av 2009 års bästa svenska deckare? Nej, det har jag svårt att tycka, trots att von Schenk skrivit en lite annorlunda och ovanligt modern kriminalhistoria med både datorer och seriemördare.

Vem (eller vilka) av de ovannämnda ska få ta emot Deckarakademins svenska pris? Mitt tips: Håkan Nesser (fast gardera med Roslund och Hellström).

Inte varje år men när det finns någon extra lovande deckardebutant så brukar Deckarakademin dessutom dela ut ett debutantpris. I år har det mer eller mindre utlovats att också en debutant ska prisas. Vilken?

Följande tre bör vara aktuella: Tove Alsterdal med den internationella deckaren ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som utspelar sig i bland annat USA, Frankrike och Spanien och har människosmuggling som politiskt tema, Marianne Cederwall med icke-deckaren ”Svinhugg” (Natur & Kultur), där läkaren Mirjam kommer hem till Gotland och börjar ”mörda” med affirmation (genom att önska livet ur människor), och Olle Lönnaeus med den stämningsrika, skånska landsortsdeckaren ”Det som ska sonas” (Damm).

Också Kristina Ohlssons polisroman ”Askungar” (Pirat) eller systrarna Camilla Grebes och Åsa Träffs dubbelpsykologiska deckare ”Någon sorts frid” (W&W) skulle kunna vara tänkbar. Slutsats: många bra svenska debutdeckare i år! Mitt tips – eller snarare en förhoppning – är att debutantpriset går till Olle Lönnaeus. Så över till årets utländska, till svenska översatta deckare…

Italienaren Gianrico Carofiglio, åklagare och författare, har skrivit en domstolsdeckare, ”På sannolika skäl” (Schibsted), som också blir en samhälls- och mansroman. En advokat i staden Bari försvarar en invandrad gatuförsäljare som åtalats för mord på en pojke, 9 år. Rasism (och en aning av maffian) men främst ett nära porträtt av en italiensk man.                                                                                                                      

Argentinaren Guillermo Martínez har nominerats för ”Lucianas långsamma död” (Albert Bonniers), en litterär och mer intellektuell spänningsroman. De tre huvudpersonerna finns i Buenos Aires: två författarkolleger – eller konkurrenter – och en ung kvinna, medhjälpare till både den ene och den andre författaren. En berättelse om sanning. Finns sanningen, i singular? Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Vems sanning är sann och vilken verklighet är verklig?

I ”Jägarens hjärta” (Weyler) fortsätter Deon Meyer att skildra Sydafrika så atmosfärrikt att man förflyttas till ett land som man trodde att man visste någonting om, för man har ju följt med i nyhetsrapporteringen, men det gjorde man inte. Sydafrika före och, som här, efter apartheid är ett okänt land. Tobela ”Tiny” Mpayipheli, huvudperson i den nya boken, har varit elitsoldat i ANC men behandlas som en kriminell av den sydafrikanska säkerhetstjänsten.

Denise Minas nya skotska deckare, ”I midnattens stillhet” (Minotaur), är en fristående roman. Fast miljön känns igen från hennes tidigare deckarserier: den slitna, hårda arbetarstaden Glasgow. En söndageftermiddag bromsar en skåpbil in vid ett hus i ett villaområde. Tre män tränger sig in hos en invandrarfamilj och kidnappar en familjemedlem. Lösen: 1 miljon pund. Kan den här familjen ha så mycket pengar? Här presenteras också en ny hjältinna från arbetarklassen, polisen Alex Morrow, som inte tar skit.

Engelsmannen Andrew Taylors senaste roman, ”Det blödande hjärtat” (Forum), är en deckare (jo, det får man säga, för här finns en kriminalgåta, ett eventuellt mord) men också en historisk roman (tiden är London 1934), en kvinnoroman och kanske en politisk roman. En kvinna flyr från en brutal make, som beundrar fascisten Oswald Mosley, och en tillvaro i överflöd. Hon flyttar in hos sin far på ett billigt pensionat och får stå ut med stanken av kokt vitkål.

En brokig samling deckare, läsvärda alla fem men vilken är bäst? Kvalitetsmässigt kan ingen placeras före de andra. De är så olika, hör till varsin gren på deckarträdet. Det blir en fråga om tycke och smak. Deckarakademins ledamöter brukar uppskatta kriminalromaner med en ordentlig berättelse, som går över gränsen till den skönlitterära romanen och gärna i historisk tid – så mitt tips är att priset går till Andrew Taylor. Min egen, personliga favorit: Deon Meyer.

(Ystads Allehanda 2009)

Världssång från Israel

yasmin-levy-foto-3

                                                                                                                                                                           Yasmin Levy

”Mano suave”

(World Village/Naxos)

 

Yasmin Levy har dämpat sig något på sitt nya album. Det är både till hennes och musikens fördel. Tidigare var hon så angelägen om att lyfta fram de judiska ladinosångerna att hon ibland tog i för mycket, sjöng alldeles för starkt och intensivt med stort vibrato. Sången – framförandet – kom före sångerna. Styrkan, intensiteten och skönheten finns kvar i rösten, men nu går hon djupare in i sångerna, låter texter och melodier bli delar av henne själv.  

 

Ladino är det språk och den kultur som uppstod när  sefardiska judar, efter att ha levt i fredlig samvaro med kristna och muslimer, 1492 utvisades från Spanien och flydde till Balkanhalvön. Yasmin Levy sjunger på nästan-spanska med inslag av grekiska, turkiska, hebreiska och arabiska. Även melodierna har påverkats av olika musikkulturer.

 

Ladinosång och musik kan låta olika, beroende på när i historien man lägger tonvikten. En flamencoaktig gitarr får Yasmins Levys sång att hamna i Spanien, men bland instrumenten finns också darbuka och andra orientaliska slagverk, zurna, ney-flöjt, oud, stråklyra, harpa, basfiol och piano. Musikerna kommer från olika håll i Mellanöstern, Europa och Sydamerika. De är judar, araber och varken… eller. 

 

Albumet ”Mano suave” blir en resa genom historien, både den  musikaliska och mänskliga. Musiken vandrar från Mellanöstern över Spanien, Grekland och Turkiet och tillbaks till Mellanöstern. Traditionen knyts ihop med nutiden och den framtid som Yasmin Levy drömmer om.  Sångerna är ofta traditionella men här finns också nya, egna sånger i en fortsatt ladinotradition. Texterna handlar om kärlek, sorg och smärta; känslor som kan förknippas med livets och mänskligheten alla skeden.  

 

Bara att sjunga på ett annat judiskt språk än hebreiska är kontroversiellt i Israel. När Yasmin Levy, som växte upp i en del av Jerusalem med blandad judisk och arabisk befolkning, valde att framföra titelspåret som duett med Natacha Atlas så var det förstås ett ställningstagande för fred och samlevnad. (Sen kunde ju jag ha önskat att hon valt en arabisk sångerska med en röst som bättre  kunnat matcha hennes egen, fast det är en annan sak.)

 

Sista spåret, ”Odecha”, sammanfattar budskapet i form av en lovsång och en bön. Också detta är en duett, här med Amir Shahsar. Några verser ur Psaltaren, som fått musik av Yasmin Levy, sjungs till lugnt men uppfordrande komp av oud och lyra. Bibeltexten handlar om en ratad byggsten som istället blev hörnstenen i ett nytt bygge.  

 

I korthet:

 

ysamin-levy-omslagBästa låt: ”Odecha” samt de orientaliskt klingande och arabiskt bubblande ”Si veriash” och ”Una ora”.

Lyssna också på: De tidigare albumen ”Romance & Yasmin” och ”La Juderia”.

Övrigt: Yasmin Levy fick 2006 ta emot Anna Lindh-priset för att ha bidragit till ökad dialog mellan kulturerna i Medelhavsregionen. Hon har flera gånger varit i Sverige och återkommer i mars för en längre turné.

 

(Tidigare publicerat i Svenska Dagbladet 2007)