Etikettarkiv: Sören Bondeson

Om den svåra konsten att skriva en deckare

Det verkar ju inte riktigt klokt men från början av 70-talet har jag läst 30 till 50 (ibland ännu fler) deckare om året. Sammanlagt uppåt 2000 deckare!

Vid det här laget borde jag alltså veta hur en bra kriminalroman ska vara. Ja, till och med hur en bra deckare ska skrivas. Kanske ska ta och skriva en egen deckare?

Olov Svedelid: ”Lär dig skriva spännande” (MBF). 

”Lär dig skriva spännande ” och ”Konsten att döda – Så skriver du en kriminalroman” av deckarförfattarna Olov Svedelid respektive Sören Bondeson är ett par läroböcker för oss som också vill bli deckarförfattare.

Olov Svedelid slår pekpinnen i katedern och talar om vad och hur en deckarförfattare inte får skriva och göra! Medan Bondeson ritar upp tabeller och scheman över hur en deckarförfattare måste skriva.

Kapitelplanering (två prologer), tids- och handlingsplaner (den senare liknar ett EKG-diagram), presentations-, osäkerhets- och nyckelfasen samt sjustegsmodellen.

Sören Bondeson: ”Konsten att döda – Så skriver du en kriminalroman”  (Ordfront).

Oj, så mycket att lära sig! Fast studerar man flitigt så verkar man bli lyckosam som deckarförfattare. Sören Bondeson håller även deckarkurser och i boken medverkar tre duktiga elever: Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg.

Ändå undrar jag om mina deckarfavoriter – till exempel Raymond Chandler, James Crumley, Dan Turèll, Jon Michelet, Ian Rankin, Dennis Lehane, Vicki Hendricks, Mark Billingham och Kristian Lundberg – har en susning vad Bondeson snackar om.

Som Rankin sagt till mig: ”Planera? Gör jag aldrig. Blir så tråkigt att skriva då.”

En myt att man bara sätter sig och skriver. Så kan man göra om man inte vill bli publicerad. Det gäller att kunna grunderna, veta hur viktig intrigen är för en deckare.

Svarar Sören Bondeson när jag ringer honom. Min kommentar: Rankin och Billingham försökte alltså lura mig?

Om man följer kriminalmallen alltför noga är inte risken då att deckaren liknar alla andra? undrar jag och nämner en av fjolårets, enligt mitt tyckte, sämsta svenska deckardebutanter.

Det visar att sig att också den författaren varit Bondesons elev. Han skrattar. Några elever vill han ”inte riktigt kännas vid”.

Följer du själv dina råd? ”Till natten lokalt snöfall” – din senaste noir-roman – har ju skrivits av en deckarförfattare som är lika sökande och friformig som Rankin och Billingham.

Njaaa, svarar Sören Bondeson. Han är nämligen också ”en såndär som tycker det kan bli tråkigt att skriva om man vet precis vad som ska hända i boken”.

Summering: Att skriva deckare är en sak. Att skriva gourmetdeckare – alltså en egen och personlig deckare som skiljer ut sig – det är en annan sak.

+ I boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” ger Deckarakademins ledamöter korta men läslockande tips på favoritdeckare, från 1800-talet (pusseldeckarförfattaren E.T.A. Hoffman) och framåt.

– När förlagen till hösten börjar skära i deckarutgivningen verkar det som om de mest mallade och strömlinjeformade deckarförfattarna blivit kvar. Det var ju inte så kul.

(Krönika i Kristianstadsbladet 2011)

Annonser

Mer från noir-hyllan: Sören Bondeson

Förra gången handlade Deckarhyllan om hårdkokta noir-deckare, en engelsk och de övriga amerikanska. Finns det då några svenska deckarförfattare som skriver hårdkokt och noir?

Svar: Nja. Eftersom den hårdkokta genren från USA (och Storbritannien) inte fått så stor uppmärksamhet i Sverige, varken av kritiker eller förlag, har inte heller särskilt många svenska deckarförfattare lockats att skriva hårdkokt och noir.

Fast det finns ändå några få hårdkokta författare också i Sverige. Till exempel Sören Bondeson…

Tidigare har Bondeson gett ut – enligt omslagen – en thriller, ”Lita inte på gryningen” (1994), och en kriminalroman, ”I skuggan av mörkret” (1997), där han provade på att skriva hårdkokt i bland annat Stockholmsmiljöer. Hans nu aktuella (deckar)roman heter ”Till natten lokalt snöfall” (Lejd).

Ja, även om det kanske inte är en deckare så nog är det en deckarinspirerad roman och en roman för deckarläsare.

Sören Bondeson skriver definitivt både hårdkokt och noir. Dels är det ämnet, eller snarare romanförfattarens sökande efter ett ämne och en handling, inte olikt en privatdetektivs efterforskningar, och ännu mer hans sätt att skriva, Bondesons utstuderade noir-stilistik, som får ”Till natten lokalt snöfall” att bli en noir-roman i tradition(erna) efter (Raymond) Chandler och (Jim) Thompson.

Romanjaget, författaren och alter egot (?) Erling Strand efterforskar barndomsvännen och ungdomskärleken Veronikas liv i sitt eget och andras minne. Veronika tog livet av sig. Varför? Eller var det… ordet anas mellan raderna… mord?

Miljöer: Stockholm, där Strand/Bondeson bor, och Gesunda vid Siljan, varifrån de kommer.

Verklighet och fiktion om vartannat: i berättelsen blandas romanens verklighet med verklighetens roman.

Han skriver långt (över 500 sidor) och man måste tycka om att följa Bondesons sätt att söka sig framåt, än hit och än dit, gilla hårdkokt och noir som stilistik, men då, om man – som jag – gör det, uppskattar stilistiskt stämningsskapande, blir ”Till natten lokalt snöfall” en högst läsvärd och spännande svensk noir-roman.

(Ur en Deckarhylla i Ystads Allehanda 2008)