På scen: Aoife O´Donovan

Aoife O´Donovan & Jacob Silver
Galleri Valfisken, Simrishamn

Tre unga lokala förmågor inleder.

Minna Brandt och Tuva Herou sjunger till piano och Helle Björnberg till gitarr. Lite trevande och sökande, säkert nervöst, men alla tre är så lovande att nog skulle de kunna bli sångpoeter och artister, om de vill.

Aoife (uttalas Ifa) O´Donovan, amerikanska med irländsk pappa, känd från ny-bluegrassgruppen Crooked Still, förvånar mig. Jag trodde det skulle bli mer country.

Också hennes sång överraskar. Hon sjunger mycket bättre på scen.
Jämförelsen med den mer kända countrysångerskan Alison Krauss blir nu helt logisk.

Nej, inte samma sångstil – inte alls – men Aoife är faktiskt en lika bra och desto mer mångsidig sångerska.

Aoife O´Donovan på scen i Sverige (fast inte i Simrishamn) tillsammans med både Jacob Silver, kontrabas, och gästande svensken Filip Jers, munspel, i låten ”Red and White and Blue and Gold”.

Hon spelar akustisk gitarr, en liten, gammal Martin som kan få varje gitarrägare att bli avundsjuk. Mest bara ackord, men rytmiskt och effektivt.

Hennes röst och kontrabasisten Jacob Silvers samspel är det viktiga. Han står för det instrumentala, spelar också solon på basen.

Både traditionellt och eget material, amerikanska folksånger, gospel, blues och lite jazz. De egna låtarna, som ”Glowing Heart” och ”Beekeeper”, är varken country eller irländska, mer i stil med de sånger som Joni Mitchell diktade och sjöng i början.

Intellektuella nutida folksånger eller helt enkelt amerikansk sångpoesi. Lite arty. Smarta kompositioner – ja, konstruktioner – som varieras i det lilla, minimalistiska.

Även traditionella sånger, till exempel ”Pretty Polly”, har omkonstruerats så att de låter både moderna och gamla.

Hennes egen ”Lay My Burden Down”, som just Alison Krauss sjöng in på skiva och förvandlade till en irländsk folksång, kombineras med en traditionell gospel.

Men nu lyssnar jag förgäves efter det irländska. Aoife O´Donovan framför ”Lay My Burden Down” som en fin, personlig amerikansk sångdikt.

Sist måste jag – ännu en gång – poängtera hennes mångsidighet.

I sin sångpoesi kan Aoife O´Donovan låta som en high school-student, när hon byter till gospel, blues eller jazz så förändras rösten, inte mycket utan lagom, så att hon blir en sångerska för just den genren. Hon ropar med rösten, när hon vill, och sjunger intimt, när hon vill det.

Ja, det märks väl hur förtjust jag blev?

(Ystads Allehanda 2013)

Skånska 99-listan

1) Pelle Ossler: »Käre lille bror« (2002)

En ”dark horse”?

Visst, men Pelle Ossler förtjänar sin förstaplats. Det finns, kort sagt, ingen skånsk låtskrivare som förvaltar, nyskapar och personliggör den meloditradition som man brukar säga är typiskt skånsk – mjuk, sävlig och mycket melodisk – på ett bättre sätt än Ossler.

– Nej, ”Käre lille bror” är inte självbiografisk, svarar Pelle Ossler på den självklara frågan. Jag har ingen lillebror utan en storebror.

– Men det har funnits folk i bekantskapskretsen med lillebröder. En av dem, Staffan hette han, reste iväg och försvann. Vart tog han vägen? Plötsligt hörde man att han var i Los Angeles och hade köpt en pistol.

– ”Käre lille bror” handlar om honom – men ändå om mig. Om sökande och letande…

Dina sånger är på samma gång konkreta och ogripbara. Där finns något osäkert, oroande och mycket drabbande. Man kommer inte undan. Hur gör du låtarna?

Pelle Osslers snart kommande nya album, ”Stas”.

– Först en melodi eller ett beat. Sen ett ämne och en handling som passar till musikens stämning.

– Jag pillar med texten så att den hela tiden förändras. Det är häftigt, när det går framåt. Inte lika häftigt när jag kör fast. I slutändan kan det bli bra – fast långt ifrån vad det var tänkt att bli.

– Texterna ska vara glesa och öppna med tomrum för lyssnaren att fylla i. Det är fascinerande, också för mig som låtskrivare. Om vad handlar egentligen texten?

Det var inte aktuellt för Wilmer X att köra någon låt av dig när du var med i bandet.

– Nej, nej. Wilmer spelar bara Wilmer-låtar lika med låtar av Nisse Hellberg. Vet inte om jag velat det heller. Ekonomiskt hade det varit bra – men annars…
____________________________________________________

2005 – som tiden går – satte jag ihop en ”topplista” till Magasinet Skåne med de 99 bästa skånska låtarna (rock, pop, jazz, folkmusik, schlager m m). Det väckte viss förvåning – ja, t o m motstånd – både från redaktörerna och somliga läsare/lyssnare när jag valde att placera en låt av och med Pelle Ossler på förstaplatsen.

Då var Ossler fortfarande ”en doldis”. Inte så många begrep att han redan då placerade sig bland Sveriges främsta rocksångpoeter. Idag vet de flesta att det är just det som Pelle Ossler är: den bästa svenska rocksångpoeten.

Och om det eventuellt skulle finnas någon som inte förstått det så är det ju bara att lyssna på hans nya album, ”Stas”, som kommer i slutet av januari.

Låten ”Käre lille bror” valde jag alltså ut och skrev om 2005. Vill ni se hela min lista över de 99 (dåtills) bästa skånska låtarna – så klicka HÄR.

I CD-spelaren: Maria Eggeling

Maria Eggeling
Bikini
(www.mariaeggeling.com)

Maria Eggeling, bosatt i Ystad, har själv beskrivit sin musik som folk/pop/jazz (fast i annan ordföljd).

Hon är ombytlig, verkar inte kunna bestämma sig för i vilken genre hon ska skriva, sjunga och spela. På engelska kan musiken hamna i jazz, pop och singer/songwriter, medan låtar på svenska ofta har mer av vistradition.

Kul att Maria presenterar så mycket av sig själv, samtidigt som albumet blivit alltför splittrat.

Det börjar också lite sökande och anonymt. Låten som klistrar snabbast fast i öronen, den folksångaraktiga ”Fare thee well”, kommer allra sist.

Avklätt komp med få och udda instrument, till exempel trummor, elbas, cello och piano eller endast altsax och guitalele.

Andra favoriter: ”Abos”, där Maria skapar en stilla, andäktig stämning med orgel, gitarr och conga bakom sin sång, och ”Noten”, en svensk låt med sång till jazztriokomp, det vill säga Marias eget piano samt kontrabas och trummor.

(Ystads Allehanda 2012)