Etikettarkiv: Snabbt

Syntpopbandet Page bevarar kulturarvet

Page
Hemma
(Wonderland)

Page HemmaPage från Malmö (numera en duo med ursprungsmedlemmarna Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko) bevarar syntpopens kulturarv från 80-talet.

Det gäller både musiken och det ungdomliga musicerandet. Eddie, drygt, och Marina, nära 50, låter ju fortfarande lika pigga och unga!

Det låter nästan precis som på 80-talet också. Analoga syntar och gamla trummaskiner, typiska sequenserslingor och tung syntbas.

Skillnaden: ännu bättre idag! Bättre melodier och Eddie sjunger (med viss hjälp av Marina) så jag knappt tror mina öron.

Snabba låtar eller balladaktigt, oavsett är de poppiga låtarna bäst.

Som snabbklistrande ”Djur”, ”Är du rädd för mig”, ”Hon tog mig med storm” och särskilt ”Motorcykel-Sussi”. En kort sagt jättekul pastisch genom rock- och pophistorien, från Eddie Cochran över T Rex och Gyllene Tider till Page.

(KB/YA/TA 2013)

Annonser

I CD-spelaren: Filip Jers Quartet

Filip Jers Quartet
(Fojablue)

Filip JersLikt en Jan Johansson på munspel inleder Filip Jers med ”Polska efter J Bruun” för att visa att nu övergår han från folkmusik till jazz.

De flesta låtarna på debutalbumet med Filip Jers Quartet känns igen från konserten på Ystad jazzfestival i somras.

Melodiskt och smeksamt i standardlåten ”Sophisticated Lady”, som Jers lärde sig efter ett möte med inspirationskällan Toots Thielemans, och lite mer improviserat jazzigt i egna låtar som ”Bopweiser”, ”Who is Bob”, ”The Blue Hour” och ”509 Djursholms torg”.

Både kromatiskt och diatoniskt munspel, någon gång ett basmunspel. Varje munspel lika mästerligt hanterat.

Hela kvartetten – övriga medlemmar heter Henrik Hallberg, elgitarr, Johan Lindbom, bas, och Niclas Lindström, trummor – spelar tätt och gensvarar lyhört och snabbt på varann.

Munspels- och gitarrduetten ”It´s Only A Paper Moon” är nog faktiskt ännu mer millimeternära på skiva än på scen.

Albumet avslutas med ”Blues 2001” så att Jers kan visa att han spelar sånt också.

(Olika versioner i KB/YA/TA och Hifi & Musik)

Grammisbelönad: von Otter

Anne Sofie von Otter
Sogno barocco
(Naïve)

OtterSvårt låta bli att jämföra Anne Sofie von Otter med Cecilia Bartoli. Bägge är ju mezzosopraner som gärna sjunger barock.

Men när Bartoli nästan sprudlar över brukar von Otter vara återhållsam och stram, lite kylig. Så i mina öron har Cecilia oftast besegrat Anne Sofie.

Att Anne Sofie von Otter har mod att utmana bevisar hon på sitt nya album med tidig barockmusik av bland andra Monteverdi och Cavalli.

Hon sjunger lika eftertänksamt som alltid men också ovanligt inlevelse- och uttrycksfullt.

När Ensemble Cappella Mediterranea spelar som snabbast på strängarna och slår som hårdast på trummorna i Provenzales ”Squarciato appena havea” så rycks von Otter med och blir nära nog sprudlande, hon också.

Det är som om hon har två röster: en vildare röst försöker sjunga sig fri från den mer strama.

(KB/YA/TA 2012)

Skånska rockdrömmar

Det var i lördags.

Jag satt på biografteatern Flora i Sjöbo och reste bakåt till mitt och den svenska popbandsvågens 60-tal. Det kändes som att vara 15-16-17 år igen. Som när jag och dom andra i bandet stod i ett cykelstall och repade.

Vi längtade upp! Vi ville ut! Vi väntade på att Brian Epstein skulle komma förbi och höra oss genom källargluggen. För vi visste att då skulle vi bli Sveriges Beatles.

Vårt band var ju långtifrån det enda som längtade, hoppades och drömde om att spela in plattor och hamna på Tio i topp. Och som deltog i den ena popbandstävlingen efter den andra. Varje vecka nästan ordnades det popbandstävlingar på ungdomsgårdarna i Stockholms förorter.

Och jag får väl att erkänna att de som vann – till exempel Merrymen (med Bill Öhrström och Bosse Hansson) och The Friends – spelade något bättre än vårt band och hade mer personlig repertoar. Fast det bästa 60-talsbandet – T-Boones med gitarristen Kenny Håkansson – deltog väl aldrig i någon popbandstävling?

I stil med den på Flora i lördags.

Bandet Funked Up (från Abbekås), som snart skulle…

Stor final i Battle of Bands med hela tio tävlande från olika delar av Skåne. Och jag måste väl också erkänna att samtliga deltagare spelade i en högre klass än vi gjorde på 60-talet. Dagens unga musiker är så mycket spelskickligare och de flesta i Battle of Bands-finalen var redan färdiga band med egen repertoar och stil.

Mest åkte jag till Flora för att kolla ett par favoriter: Dear Sasquatch från Brösarp/Kristianstad och Funked Up från Abbekås.

Bägge såg, hörde och skrev jag om när de medverkade på Casperfestivalen i Hammenhög (bra tillfälle att uppleva nya, spännande band). Dear Sasquatch gör korta effektiva poplåtar och Funked Up har sin egen uppfattning om vad funk är för nåt.

Också DeWrenched (Gärsnäs), som spelar nånslags rockabillysnabb hårdrock, och Negative Nancy (Ystad), ännu ett personligt popband, hade jag hört förut. De är bra, bägge två.

Det spelades rätt mycket hårdrock på Flora – eller åtminstone hård, högljudd rock, ibland mixat med olika doser av funk.

Som Sjöbobandet Number Red, som jag faktiskt aldrig hört förut. Det får nog anses vara tjänstefel. Number Red spelar hårt och tufft – fast ändå melodiöst.

Hur gick det, då? Vilket band vann?

Det gick bra, tycker jag. Mina favoriter placerade sig nämligen i toppen – med Funked Up på första plats, Dear Sasquatch på andra och min nya upptäckt Number Red på tredje.

Alla tre var väl förtjänta av sina placeringar. Så härmed utbringas ett trefaldigt skånskt hurra!

Fast viktigast, det som gör såna här tävlingar så spännande och just viktiga, är att tonerna förmedlar så mycket längtan, så stora förhoppningar, så många drömmar.

Det måste finnas plats att drömma i unga människors liv, ges utrymme för kreativitet och möjlighet att skapa något eget. Det föder självkänsla och tillit på sin egen förmåga.

Jag har aldrig förstått varför inte kommuner satsar lika mycket på musikverksamhet för unga som på idrottshallar. Och uppmuntrar unga tjejer att börja spela! För också under Battle of Bands-tävlingen kunde man utropa: Men var är tjejerna?

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Juan De Lerida

Svenska Dagbladet rumsterar om på sina nätsidor och plötsligt kommer det fram skivrecensioner som jag skrev för längesen. Som den här…

____________________________________________________

Juan De Lerida
Quimeras
(Le Chant du Monde)

Juan De Lerida föddes i Frankrike, dit föräldrarna flydde från Spanien undan Franco.

Han har spelat gitarr sen han var 10 år men mest för släkt och vänner, som på romska bröllop. Först vid 40 skivdebuterade han med ”Quimeras” och vände sig till en större publik.

Juan De Leridas fingrar kan rusa snabbt över greppbrädan, för att sen stanna upp, spela stilla och innerligt.

Flamenco blandas med swing, blues, konstmusik och inte minst med sina arabiska musikrötter.

Andregitarristen Jason Cortes driver både upp tempot och ger utrymme för sologitarren att glänsa. Viviane Szabó och Felipe Hernandez – en ljus och en mörkare sångröst – betonar pendlandet mellan olika musikkulturer.

(Svenska Dagbladet 2009)

Tredje gången Casper

Casperfestivalen
Garaget, Hammenhög

Det kan bli för mycket sol också.

Efter hällregnet dagen innan lyste solen starkt och varmt från en klarblå himmel. Kanske därför som alltför få (vad gjorde de istället? bara slappade eller har vattnet blivit tillräckligt varmt för bad?) fanns på plats när Casperfestivalen skulle inledas klockan 16.

Publikantalet steg men inte så värst mycket trots att starten flyttades fram med cirka 45 minuter.

Casperfestivalen är en hyllning till kompisen Casper som dog för tre år sen. Samma år arrangerades den första Casperfestivalen. Årets festival var alltså den tredje och skiljde sig en del från fjolårets.

I år kom inte de flesta medverkande från Österlen utan från övriga Skåne och Sverige. Kanske därför också som festivalen lockade färre besökare? Banden hade ingen förankring bland lokala, lojala fans.

Bottlecap. Foto från bandets hemsida.

Musikutbudet var även bredare i fjol. Under årets eftermiddag och in på lördagkvällen dominerades scenerna av snarlika sorters hård rock. Det betyder inte att banden var dåliga. Absolut inte! Alla var hörvärda, de kändes handplockade.

Det började hårt och bra med trion Bottlecap, som vann tävlingen Battle of Bands i Ystad, inne i Garaget. Det borde inte fungera, för den här sortens funkig hårdrock har man hört tusen gånger. Men Bottlecap spelar med humor och energi, byter ibland hårdrock mot punk. Vilken energikick!

DeWrenched.

Efter detta kändes det tyvärr lite avslaget höra mer traditionell hårdrock med The Reason på gårdsscenen. Ljus sångröst och lika typiska gitarriff, inte dåligt men ofärdigt, fortfarande på väg.

Alltså jag måste påpeka – än en gång – hur mycket jag fascineras av Garaget i Hammenhög som musikställe. Utomhusscenen är ett Folkets park och själva Garaget blir en källarklubb. Och Garageföreståndarna Camilla (Backman) och Dag (Nemeth) står alltid och diggar, ser sååå förtjusta ut för att det spelas musik ”hemma hos oss”.

Dear Sasquatch bröt av med nånslags singersongwriterpop med eller utan indie-etikett. Tveksam början men så växer melodierna fram. Korta, snabba, effektiva poplåtar. Efter detta: mer rock. DeWrenched spelar speedad hård rockabilly utan så mycket billy, om någon förstår vad jag menar.

Zip of Fire. 

Dags att fråga sig: Kvinnorna då?

Det dröjer ända fram till det femte bandet – Zip of Fire – innan en tjej står på scen. Basisten Sofie Ward slår fast bastonerna med en slägga medan trummisen svänger åt alla håll. Riktigt märklig är Andreas Anderssons vrålropande falsettsång i en oktav över falsett.

Bästa bandet hittills – ja, nog bäst på hela festivalen….

El Poncho. Samtliga foton från Casperfestivalens hemsida (om inget annat anges).

När jag sent på kvällen återkommer efter en snabbmiddag är det som om jag inte varit därifrån. Nu står Paulina Nyström, sångerska i El Poncho, på scen. Hon kan ta i som en rocksångerska men jag anar många fler vokala nyanser som inte tränger igenom El Ponchos mullrande mur av hård rock.

Äntligen lite variation: The Waverleys ska sjunga och spela (gitarr, mandolin, fiol, bodhrán) skotska/irländska låtar. Men tyvärr blir det rätt trist – utom i några instrumentala jigs, förmodar jag, där allt fler i publiken bjuder upp till långdans.

Djurpark på Casperfestivalen. Vrid på huvet.

Det kunde ha slutat snöpligt.

Djurpark/Dennis Larsson går upp på scen efter midnatt. Laptop och mixer placeras på ett bord. Han börjar skapa sina annorlunda, smarta dansrytmer. Då lägger mixern av. Tystnad. Inte ett ljud.

In med en ny – okänd – mixer. Djurpark testar sig fram, söker ljud och rytmer. Ställer sig på bordet och slänger – som en dansmusikens Jimi Hendrix – den gamla mixern i golvet.

(Ystads Allehanda 2012)

På konstrundan: mamma och dotter Gynning

MALMÖ Förut brukade Agneta Gynning ställa ut i sitt eget galleri i Löderup men när hon nu har ateljé och bostad i Malmö så verkar det ha blivit en ny tradition med en påskutställning på Ystad Saltsjöbad. Och när hon inte är med i ÖSKG:s påskrunda kan också dottern Carolina komma ner från Stockholm och visa målningar tillsammans med mammas skulpturer.

Någonstans mitt i intervjun frågar jag: Brukar era utställningar bli recenserade?

– Nej, svarar bägge.

– En enda gång tror jag att det var en recension, säger Agneta Gynning. Och jag tycker det är konstigt. Hur många kvinnor i Sverige arbetar med sådana material som jag, så tunga material.

– Jag kan fortsätta att måla hela livet och aldrig bli recenserad! säger Carolina Gynning och skrattar. Men säljer, det gör jag.

För skribenten som kommit på besök är det här svårt att förstå. Det blir ännu mer obegripligt när vi går runt och tittar på mamma Agnetas skulpturer och dottern Carolinas målningar. Deras olika konst kompletterar varann så att deras konst inte blir så olika.

Agneta Gynning med kvinnoskulptur i gummi.

Agnetas Gynnings mindre kvinnoskulpturer i brons och marmor verkar ha rest på sig, stigit upp och blivit kvinnoansikten eller kvinnor i helfigur på Carolina Gynnings målningar. Kvinnorna på dotterns färgstarka målningar (rött! gult! blått! grönt!) verkar i sin tur ha klivit ner igen och tagit formen av mammas lika färgstarka men inte riktigt lika färggranna skulpturer i gummi.

– Ja, det är väl kul! utbrister Carolina. Först inspireras jag av mamma och sen inspireras hon av mig. Inspirationen går fram och tillbaks.

– Det här är min favorit av de nya målningarna, säger hon och visar en målning av en naken kvinna i helfigur med ett smått groteskt ansikte eller om det är en mask. Men mamma gillar den inte, tillägger dottern.

– Den är lite skrämmande, säger mamma.

– Ja, ansiktet är förstås skrämmande, säger dottern.

– Nja, både ansiktet och underlivet, säger mamma.

– Du är rädd för nakenhet, skrattar dottern.

– Ja, jag är väl det då, säger mamma. Det är väldigt utlämnande.

Carolina Gynning med egendesajnat smycke. 

Det är som om ansiktena på dina målningar kommer emot betraktaren. Ja, rusar emot en. Du målar snabbt och direkt.

– Jag är snabb och effektiv, säger Carolina med ett lurigt leende. Vissa målningar blir bra, andra slänger jag direkt. Jag skulle också kunna måla på ett annat sätt, något jättepilligt sätt, men då skulle det inte vara jag.

– Det blev något av en nytändning, säger Agneta Gynning, när jag började arbeta med gummi. Jag har tyckt om att göra dansare och kvinnokroppar i mindre format. Nu har jag börjat göra stora dansare i gummi.

Och kvinnokroppar, tillägger journalisten och tittar menande på en stor färgrik – och inte minst kurvig – gummikvinna mitt på golvet i ateljén. Som om inte den skulpturen är lika utlämnande som Carolinas målning. Men det kommenterar inte Agneta utan ger mig bara ett svagt leende.

– Har du sett den här coola gummistolen, ropar Carolina. Min favorit! säger hon och sätter sig.

En av Carolina Gynnings jag-målningar.

Också stolen är färgrik, den har hög rygg och högst upp sitter ett par fåglar, en mer skräckinjagande svart vaktfågel och en lite mindre. Längre ner finns en tredje fågel. Hur arbetar du med gummimaterialet?

– Jag beställer gummiklumpar i de färger jag vill ha, säger Agneta och visar. Den här pastamaskinen använder jag för att kavla ut gummit. Innan dess har jag gjort en stålställning som jag modellerar gummit runt. Jag har kontakt med Helsingborgs gummifabrik som vulkaniserar skulpturerna åt mig.

Hur närsynt ska man vara för inte se att Agneta Gynning både är en skicklig hantverkare och har ett eget konstnärligt uttryck. Och ska det vara så svårt att ta sig igenom mediabilden av Carolina Gynning och upptäcka att hon inte alls är talanglös – lite ojämn, javisst, men som bäst har också hon både ett eget och starkt uttryck.

– Det är ju inte så att jag plötsligt började ägna mig åt konst, säger Carolina. Jag ställde ut med mamma första gången när jag var 14-15 år.

Kan det vara för att vi inte ställer ut på gallerier – utan som nu senast på PUB i Stockholm – som vi inte recenseras, funderar Agneta. Nja, möjligen en bidragande orsak. Eller för att vi säljer och tjänar pengar på vår konst, undrar Carolina. Nja, idag är det väl inte fult längre att en konstnär säljer och tjänar pengar.

En annan av Agneta Gynnings skulpturer. Samtliga foton hämtade från hemsidan för Ystad Saltsjöbad. 

Nej, när det gäller Agneta Gynning så är ointresset svårt att förstå. Vad gäller Carolina Gynning så är det lättare att förstå men lika dumt.

– Alla människor har väl olika sidor, säger mamma. Varför kan inte kritiker tillåta en konstnär att ha olika sidor?

Vem är ”hon”? frågar intervjuaren. För alla dessa kvinnor som du målar är väl egentligen samma kvinna?

– Ja, svarar Carolina Gynning.

Fast hon ser olika ut? Hon har olika ansikten. Hon visar upp olika personligheter.

– Ja.

Hon är du. Hon är en och samma kvinna. Hon är olika kvinnor men ändå en. Och hon är du?

– Jo, det är förstås mig själv jag målar, hela tiden, gång på gång. Jag har skaffat en ateljé nu, jag kunde inte ha målningarna hemma, klarade inte av att se målningarna – se henne – varenda dag.

– Jag har börjat gå i terapi också för att försöka få alla ”olika” att bli en ”hon”. Att samsas inom mig.

(Ystads Allehanda / Konstbilagan 2011)

Fotnot. Gynning x 2 ställer ut på Ystad Saltsjöbad också under påsken 2012, närmare bestämt den 6-9 april.