Etikettarkiv: Smedstorp

Landsbygdens glömda människor

Karin Brunk Holmqvist
Akutbjällran
(Kabusa Böcker)

AkutbjällranTrivialromaner, i ordets bästa betydelse. Det är vad Karin Brunk Holmqvist skriver.

I den ena berättelsen efter den andra har hon skildrat det minsta lilla – ja, mindre ändå. Dessa triviala händelser, som utgör största delen av livet för de flesta människor. Dessa triviala människor, som utgör största delen av mänskligheten. I bästa betydelse, som sagt.

Också årets roman, ”Akutbjällran”, utspelar sig i och kring en liten österlensk by, den här gången Smedstorp. Årets romanby har också mer att göra med verklighetens by med samma namn än vad Spjutstorp hade i fjolårets roman. Medborgarhuset omnämns, det går pågatåg och doftar från kalkonproduktionen utanför byn.

Systrarna Julia och Elsa Nilsson, mellan drygt 70 år och evigheten, bor i ett litet hus vid Klungegården utanför Smedstorp. I ett av de andra små husen i ”klungan” bor Ragnar, samma ålder och före detta lantarbetare. I åter ett annat hus semestrar Lennart och Yvonne från Örebro med elcyklar och grill ett par veckor om året.

Julia och Elsa påtar i trädgården, Ragnar spelar kort med kompisarna, Lennart flyttar tomtpinnar så att hans tomt ska bli större. Ungefär allt som sker. Romanen ”Akutbjällran” är lika händelselös som full av liv. För någonting händer ju, inte något häpnadsväckande men ändå så pass omvälvande att inställningen till livet och medmänniskorna sätts på prov.

Julia och Elsa Nilsson får ärva. Deras kusin Ulla, som de inte träffat sen barndomen, har dött och testamenterat hus och bil med prefixet lyx till dem. De kan inte tro att det är sant. Julias hjärta börjar slå konstigt. Hur ska det gå?

Ja, hur ska alla, både inblandade och de som inte har med det att göra, reda ut det här? Som Ullas före detta särbo, hennes syster (eller ja, åtminstone fosterbarn i familjen) och förstås byborna som får skvallret att växa inne hos Leif Handlare.

Brunk Holmqvist berättar så sävligt att historien knappt rör sig. Det stillastående tempot betonas av att boken är satt med större stilgrad och mycket luft mellan raderna. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av hennes – det är ordet – genialitet: förmågan att författa romaner som skildrar det som brukar utelämnas i andra romaner.

Igenkänningsfaktorn och identifikationen måste vara 150 procent hos hennes läsare. Inte bara på Österlen utan var än böckerna blir köpta, lånade och lästa, både över hela Sverige och i Norge.

De här människorna finns ju, även i vår moderna samtid lever de kvar på svensk och nordisk landsbygd, säkert också nere i Europa. Är vi inte själva en av dem eller bor i grannhuset så kunde de vara vår mamma eller pappa, vår mor- och farföräldrar.

Karin Brunk Holmqvist omfamnar landsbygdens glömda människor med värme. Hon är som en snäll och vänlig Fritiof Nilsson Piraten eller en ännu vanligare Stig Claesson.

Akutbjällran, förresten, i romantiteln. Den hänger utanför Julias och Elsas ytterdörr. Om de rycker i den, då har det hänt nåt, då är det bråttom, och då hör Ragnar bjällerklangen och skyndar för att hjälpa.

(KB/YA 2015)

Yrke: lokal kulturreporter

Det var på Leonardo da Vinci-flygplatsen utanför Rom. Jag stod väntade på det försenade planet hem. En man i min ålder steg fram och undrade om jag var den jag är och skrev där jag skriver. Han presenterade sig: Johan Thunell, keramiker.

Då visste jag precis! Thunells så kallade ”Nyllen” (mer och mindre skäckfyllda ansikten) har jag varit och kollat flera gånger under påskrundorna i hans ateljé i Tunby bortåt Smedstorpshållet.

Ett exempel på hur livet kan vara för en lokal kulturreporter. Mest på gott, oftast är det trevligt. Många vill prata musik när man är ute och recenserar en konsert. Arrangörer vet vem man är innan man talar om det.

Också på lite ont, alltså.

Man kan känna sig påpassad och uttittad som nån kändis. Inte alltid som dagsformen är på topp för trevliga och spirituella eller, för den delen, kritiska samtal. Som när jag mötte Ewa Andersson, förra bibliotekarien i Vollsjö och arrangör av berättarcaféer i Starrarp, innan pjäsen ”Lena och Percy Präriehund” på biografen Flora i Sjöbo.

Foto: Birgitta Olsson.

Hon var missnöjd med en av mina krönikor, sa hon. Den om Karin Thunberg, som skrivit boken om sig själv i Malmö på 70-talet. Ewa hade ryckt ut krönikan (se där) och skaffat sig boken, nu skulle hon läsa och se om jag hade fel (eller rätt).

Det är bra. Hur skulle annars samhället och livet kunna förändras till det bättre, om vi inte utbytte olika åsikter. Jag har inte mer rätt än någon annan. Men när en lokal kulturreporter när som helst kan möta en läsare, då gäller det att ha uttryckt exakt vad man tycker i tidningen.

Ord ska alltid vaktas och vårdas men när jag skrev i till exempel Aftonbladet, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet så skedde läsarkontakten via brev och mejl. Nu ”riskerar” jag att hamna i närkontakt med gallerister som själva vill välja sina konstkritiker och lokala artister som är skitsura för att jag inte förstår = uppskattar deras musik.

Varför skriver du i små lokaltidningar (Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet och Trelleborgs Allehanda)? undrar ibland kulturskribenter i de större och ”finare” tidningarna. Lägre arvoden, mindre anseende och färre läsare.

Det första är ju riktigt, oftast. Det andra bryr jag mig inte om. Det tredje är jag inte säker på. Att en tidning är stor behöver inte betyda att varje artikel har fler läsare.

Jag skriver dels lokalt av självpåtagen plikt. Efter att skrivit i så många tidningar och tidskrifter under så många år tror jag faktiskt att jag kan bidra en smula till att hålla uppe kvalitén på kulturbevakningen. Det är min skyldighet, när jag bor i YA:s spridningsområde.

Dels för att jag är upprörd. Som 08 (hur många år jag än bor i Vollsjö så blir jag aldrig en riktig färsing med grönt blod) tycker jag det är oförskämt att lokal kultur från Stockholm anses vara professionell rikskultur. Intressant och spännande, per automatik.

Medan kultur i till exempel Ystad, Simrishamn, Tomelilla eller Sjöbo är lokal kultur på gränsen till amatörism. Ointressant för alla utom de närmast berörda.

Vilket dumprat och dumtänk.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

Monolog om fördomar, egna och andras

Diva

Medverkande: Kim Anderzon
Inspelad röst: Krister Henriksson
Av: Barbro Smeds, Judith Hollander och Kim Anderzon
Regi: Judith Hollander
Smedstorps medborgarhus

Kim Anderzon är svensk mästare i scenkonsten att framföra en monolog. Hon använder rösten, ansiktet och hela kroppen, växlar mellan komedi (ja, clowneri), drama och tragedi. På någon sekund har skratt ersatts av allvar och gråt.

Hon agerar som den åldrande skådespelerskan Ulla men samagerar också med publiken, utbyter åsikter och samtalar, går ner från scen för att arrangera en ”motryggsövning” eller välja danspartner.

”Diva” uruppfördes på Vasateatern i Stockholm 2007, hade nypremiär i Uppsala tidigare i år och reser nu på Riksteaterturné. I fredagskväll framfördes ”Diva” inför ett utsålt medborgarhus i Smedstorp.

Det kan tyckas att hon skulle ha tröttnat efter alla framföranden. Tvärtom fortsätter hon att fullända monologen. Vad står i manus? Hur mycket improviseras vid mötet med publiken? Som när Kim Anderzon/ Ulla slänger ur sig den aktuella kommentaren att ”teater måste vara lönsam idag, då får man bonus av Alliansen”.

Diva: Kim Anderzon. Foto: Anette Lindfors Persson.

Monolog, förresten. Ulla är huvudrollen men Kim Anderzon har också en dubbelroll som Securitasvakten Inga. Med inspelad röst medverkar Krister Henriksson som teaterchef och Ullas man. Dessutom har jag börjat undra om Mats, en av männen i publiken, bor på Österlen eller är en medresande skådespelare som garanterar publikkontakten.

Kort resumé: Ulla, en Thaliaprisad skådespelerska, har blivit 50 plus och får inga roller. Hon ska nu göra comeback i en liten roll – med en replik – i sin makes uppsättning av ”Jeanne d’Arc”.

Det är utgångspunkten men inte mer än så. Anderzon får ”Diva” att handla både om skådespelerskans och andra kvinnors yrkes- och övriga liv. Och även om åldrande män, vill jag påstå.

Den nya uppsättningen av ”Jeanne d’Arc” har ett genusperspektiv: huvudrollen ska spelas av Ullas make och Ulla har en mansroll. Kim Anderzon klistrar dit en mustasch, fixar till apparaten mellan benen och sträcker upp sig machoaktigt.

Fanns en enda sådan man i publiken?

”Diva” är allt annat än endimensionell. En teatermonolog som ifrågasätter fördomar, egna och andras. En kvinnopjäs om alla människors ungdom och åldrande.

(Ystads Allehanda 2010)

Turnén fortsätter:

2010-04-28 19:00 Kristianstad, Sommarlust, Stora salongen
2010-05-12 19:00 Valdemarsvik, Folkets Hus
2010-09-24 19:00 Hemse
2010-09-26 19:00 Nynäshamn, Folkets Hus
2010-09-28 19:00 Södertälje, Trombon
2010-10-02 19:00 Vadstena
2010-10-03 18:00 Hallunda, Folkets Hus, Brage
2010-10-14 19:00 Mariestad, Teatern
2010-10-15 19:00 Trollhättan
2010-10-16 19:00 Stenungsund, Fregatten, Stenungesalen
2010-10-28 19:00 Åmål
2010-11-26 19:00 Kalmar
2010-11-27 19:00 Tingsryd
2010-11-28 19:00 Mönsterås