Med munstycket till hjärtat

Rémi Panossian Trio feat.
Nicole Johänntgen & Nicolas Gardel
Ystads konstmuseum

Nicole Johänntgens saxofon och Nicolas Gardels trumpet spelar jämsides: diskuterar, käbblar, samsas och käbblar igen. Enbart blås, så börjar det.

Rémi Panossians pianotrio med Maxime Delporte, bas, och Frédéric Petitprez, trummor, lägger till ett bastant, rytmiskt komp. Samtidigt som saxofon/trumpet fortsätter att placera blåstoner bredvid, runtom, med och mot varann.

Vackra toner som spelas unisont – eller nästan – så att liksom en tredje blåsare dyker upp mellan dem. Som en liten blåsensemble.

Tyngre och rockigare men en bra förlyss- och titt på saoxofonisten Nicole Johänntgen.

Fri form i en form. Experimentellt men ihophållet. Och till allt tyngre och tuffare piano, bas och trummor. Jäkla tryck nu! I ett pianotrionummer (utan blås) blir det snudd på rock’ n’ roll, blues och funk. Typ tuff bop som kränger. Rock som krumbuktar sig.

Samtliga är välspelande och hårdsvängiga. Fast årets vikarierande tornblåsare, alltså Nicole Johänntgen, glänser speciellt i sina solopartier.

Övriga spelar jazzmusik medan Nicole spelar med och ur sig, hela sig. Hon sätter munstycket till hjärtat: andas, samtalar, berättar. Än vackra toner, än smärtsamma, kvidande. Improviserat kring melodin och temat, som i livet.

(Ystads Allehanda 2015)

I CD-spelaren: Ossler

Ossler
Stas
(Razzia)

Pelle Ossler är Sveriges främste sångpoet. Punkt.

Han spelar också den vassaste taggtråds- och mest vrålande tondövsgitarr man kan höra med Thåström. Men på sitt nya album ”Stas” är det inte hans elgitarr utan främst syntar och elektroniska ljud som skapar ödesstämningen.

Ordagrant: ödesstämning.

Ändå har ”Stas” blivit Osslers mest lugna album. Musiken står stilla, livet har tagit en paus eller snarare hamnat i ett vakuum mellan det som var och det som eventuellt, möjligen, förhoppningsvis kan följa.

Det är på allvar, det hörs ju från första ton och ord.

Allvaret betonas av Osslers sång, själva rösten, hans diftongmjuka skånska stämband. Han skriker inte, höjer aldrig rösten utan viskar.

Hör inledningsorden i andraspåret ”Tysk höst”, efter att tonerna, ljuden, klangerna scenograferat stämningen i den inledande instrumentalen ”Hundön”:

Det tog slut nu på våren till trastarnas sång…

Omedelbart drabbande. Det känns som kramp i hjärtat.

Plötsligt har det blivit så kallt, som om benen inte bär och samtidigt värmer Ossler med sin sång. Detta märkliga att en ärlig, uppriktig sångpoet och artist kan ta sig in i lyssnarens egen smärta och faktisk ge lindring.

Att lyssna på Ossler är lika nödvändigt som smärtsamt, lika svårt som omöjligt att låta bli.

”Fars dag” är nog ”värst”. Vad skildrar den här sången: arvssynden, arvssmärtan, den cykliska olyckan?

Med Ossler vet man aldrig exakt.

Han förmedlar historier som ger en aning. Orden är diffusa men känslan är konkret. I en intervju läser jag att sångerna på ”Stas” handlar om en skilsmässa.

(Hifi & Musik 2013)