Etikettarkiv: Småförlag

Deckarkrönika: Smått och egenutgivet

Publiceras de bästa deckarna av stora förlag? Eller kan småförlags- och egenutgivna deckare vara lika bra? Jag skaffade några deckare från små förlag och började läsa…

Men först några ord om utseendet. Det är viktigt. Omslag och inlagor måste vara lika attraktiva som böcker från de stora förlagen. Annars riskerar småförlagsdeckare att varken bli sedda eller lästa.

Stefan Tegenfalk: ”Den felande länken” (Massolit).

Massolit gör snygga böcker. Det hade kunnat stå Bonniers på omslagen till sista delen av Stefan Tegenfalks kriminaltrilogi, ”Den felande länken”, och debutanten Lars Wilderängs technothriller ”Midvintermörker”.

Också Magnus Montelius debutdeckare ”Mannen från Albanien (Columbi Publishing) ser proffsig ut.

Mer tveksamt med ”Flickan i fönstret” och ”Återbetalningen” (Rekoförlag) av likaså debutanten Assar Andersson. Vass och hav respektive ett kyrktorn.

Lars Wilderäng: ”Midvintermörker” (Massolit).

Läslockande? Och slår man upp böckerna så ser de… ja, osvenska ut. Så här stora radavstånd kan det vara i amerikansk storpocket – men i Sverige?

”Domslut” (Ord Text Mening), som bör vara Ulla Bolinders femte deckare, har en damcykel på omslaget. Inget speciellt men inte heller storförlagens deckaromslag behöver vara bättre än så här.

På Sara Johnssons tredje deckare, ”Förföljd” (hennes eget Diamant Förlag), finns en övergiven bil.

Magnus Montelius: ”Mannen från Albanien” (Columbi).

Inte mer spännande det – men ännu värre är att pocketbokens text delats upp med så många blanka rader, det kan vara fyra blankrader på en sida. Det blir plottrigt.

Debutanterna Karin Carlssons ”Det keltiska korset” och Andreas Samuelssons ”Errolf Van Heede” (självhjälpsförlagen Vulkan och Recito) är svårlästa. Förstnämnda bok har satts med liten text och ojämn högerkant. Den andra är tryckt så kompakt att ett uppslag kan bestå av ett enda sammanhängande stycke!

Innehållet då, för den som kommer så långt…

Assar Andersson: ”Flickan i fönstret” (Rekoförlag).

Stefan Tegenfalk skriver rappa polisromaner, på samma gång svenska och internationella. SvT har option på filmrätten.

Det förstår jag, samtidigt som både den äldre manlige kommissarien och den kvinnliga polisen känns så fiktionsvanliga. Som om de stigit in från någon annan(s) polisroman.

Lars Wilderäng och Magnus Montelius skriver också rappt och spännande, särskilt för att vara debutanter.

Ulla Bolinder: ”Domslut” (Ord Text Mening).

Ville verkligen inget stort förlag ge ut Wilderängs thriller om en rysk invasion i Sverige eller Montelius journalistdeckare med bakgrund på 60-talet?

Mest personlig är Ulla Bolinder, en veteran som borde varit känd för hela deckar-Sverige. Vanlig intrig: en 45-årig tvåbarnsmor försvinner. Sättet att berätta är desto mer ovanligt: polisförhör och nedskrivna bandupptagningar, gjorda av en journalist.

Det ger ett starkt autentiskt intryck.

Assar Andersson borde också kunna vara en bra deckarförfattare. Men han har gjort något dumdristigt: skrivit en deckarföljetong om Trelleborg (med omnejd) i tre romandelar.

Sara Johnsson: ”Förföljd” (Diamant Förlag).

Allt fler, fler och fler trådar spinns. När första romanen tar slut har inte en enda tråd knutits ihop. Nästan så man kan läsa: forts följer.

Också nästa roman slutar ungefär likadant. Om jag inte varit journalist och läst i yrket, hade jag då fortsatt med den följande romanen/delen?

Karin Carlsson: ”Det keltiska korset” (Vulkan).

Sara Johnsson, som låter en mamma försvinna i Roslagen, och Karin Carlsson, som behandlar religion och pedofili i Halmstadstrakten och på Irland, gör alltför många utvikningar.

(Det dricks mycket kaffe i Roslagen.) Om en redaktör fått stryka vissa ord och meningar så kunde det ha blivit riktigt bra deckare.

Andreas Samuelsson svarar för den mest ofärdiga men ändå mest lovande deckaren.

Andreas Samuelsson: Errolf Van Heede /  ”Blodstänk & The Clash-linnen” (Recito).

Errolf Van Heede är Street Art-konstnär och amatördetektiv i Göteborg. ”Blodstänk & The Clash-linnen” lyder undertiteln. Varje kapitel inleds med ett artistnamn och en låttitel.

Jag trodde såna här unga rockdeckare bara skrevs i England. Fast här räcker inga nedstrykningar. Det krävs omskrivning och bearbetning. Då skulle Andreas Samuelsson kunna bli en ny – och unik – svensk deckarförfattare!

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2011)

Annonser

Småförlagens deckarhylla

Följande småförlagsdeckare har jag plockat ut på måfå. Hur är kvalitén? Står de sig i konkurrens med storförlagens deckare? T ex debutanterna Sören Alséns ”En blues i mars” (Recito) och Pontus Wikners ”Löparen” (Gassy förlag).

Bägge förlagen är, mer eller mindre, författarnas egna. Recito hjälper refuserade författare att ge ut böcker och Gassy bör vara författarens eget förlag. Det finns en hel del lovvärt i bägge böckerna – samtidigt som Alsén och Wikner skulle haft god hjälp av varsin finkänslig redaktör.

”En blues i mars” är en roman om ett gift lärarpar, som tröttnat på varandra – och om de oanade konsekvenser som detta leder till.

Boken blir en smygande kriminalroman: det kriminella läggs till så långsamt att läsaren knappt märker att romanen nog är en deckare. Det kan vara okej, men då krävs desto mer av berättandet och språket. Och tyvärr ”tvingas” jag här att ta del av så otroligt mycket – helt onödig – extrainformation som varken fördjupar personskildringen eller historien.

Det är synd, om en redaktör fått rensa och stryka så hade ”En blues i mars” kunnat bli en bra roman och kanske också en spännande deckare.

Den före detta polisen Pontus Wikner har skrivit en polisroman (eller vad som kunde ha blivit en polisroman).

Wikner kan sitt ämne, vet hur poliser tänker, känner och arbetar. Just det är problemet. ”Löparen” – med stockholmspolisen Gibson som huvudperson – blir en informationsroman. Wikner verkar känna som en plikt att beskriva allting så utförligt som möjligt – med följd att berättelsen stannar upp på än den ena, än den andra sidan.

Också synd, eftersom boken innehåller så mycket oroande verklighet. Som att Gibson och kollegan Kessler kör rätt in i Palmemordet och att Sveriges största penningdepå blir rånad. Med en skicklig redaktör som litterär lots kunde Pontus Wikner – jo, så lovande tycker jag att han är – bli en svensk Joseph Wambaugh.

Peo Rask har skrivit en mängd böcker i olika genrer, de flesta utgivna på det delägda förlaget Black Island Books. ”När konsten tränger alltför nära inpå” är tredje titeln i hans kortpolisromanserie om och med kriminalkommissarien och poeten Marklund i Luleå. En personlig smakfråga om romanerna också ska kallas deckare.

När man skriver diktsamlingskorta romaner med diktkorta kapitel så gäller det att formulera varje mening som en rad i just en dikt. Mellanboken sviktade något (fast visst, det kan också ha berott på mitt läshumör) men nu är Rask på det igen. Han skriver så väl att det blir en njutning att långsamt smutta på formuleringarna.

En kvinnlig konstnär hittas mördad. Själva dådet har förstås betydelse men Marklund lyckas inte lösa mordgåtan, den här gången heller. Och det har ingen betydelse. De tre Marklund-kortisarna är en av de bästa svenska deckarserierna på länge, för den som gillar udda (kriminal)romaner…

Också ett par intressanta översatta deckare – ”Vem dödade ayatolla Kanuni?” av Naïri Nahapétian och ”Devils Peak” av Deon Meyer – har getts ut av små bokförlag (Sekwa respektive Weylers förlag).

Det står ”thriller” på omslaget till iranskan Nahapétians roman, men om hon skrivit en deckare – eller ens en thriller – kan diskuteras.

Den nämnda ayatollan mördas på sitt kontor i Justitiepalatset, både studenter och bokens huvudperson, Narek Djamshid, som återkommit till Iran efter många år, utsätts för våldsamheter från den islamska hemliga polisen. Men så värst deckaraktigt blir det ändå inte utan mest – och riktigt – spännande är skildringen av det dagliga livet i Teheran (samt i mindre mån övriga Iran) och människor som lever vid sidan om och trots den islamska regimen.

T ex en islamistisk feminist och en icke-religiös före detta politiker. Ja, bara informationen om att det finns vinproduktion i Iran är intressant, tycker jag. Det ger en annan, extra dimension till nyhetsrapporteringen.

”Devils Peak”, sydafrikanen Deon Meyers tredje deckare på svenska, börjar med att den förre ANC-soldaten Tobela Mpayiphelis adoptivson blir skjuten till döds av rånare på en bensinmack. Det förändrar Tobela för livet (ännu en gång, kan tilläggas).

Varvat med detta skildrar Meyer också den alkoholiserade polisen Bennie Griessels eventuella väg tillbaks till nykterheten och sin hustru samt en ung prostituerad kvinna som ”biktar” sig för en pastor.

Deon Meyer gör detta mästerligt, som den bästa sortens deckarförfattare. Med de olika historierna läggs bitar till ett pussel som allt mer ger bilden av Sydafrika, historiskt och idag. Meyer tecknar också porträtt av enskilda människor, de buntas aldrig ihop till sydafrikaner utan var och en är sin egen människa med sin egen historia.

”Devils Peak” är en samhällsroman – med dagens språkbruk skulle den kunna kallas världsroman – och samtidigt en spännande deckare. Precis som en kriminalroman bör – ska! – vara som bäst. Titeln har hämtats från namnet på en av Taffelbergets toppar, nedanför ligger Kapstaden.

(Ur en längre Deckarhylla i Ystads Allehanda 2010)