Hon är ett helt rockband

Helene Bohman heter en tjej som bor i Lund. Hon spelar akustisk gitarr och sjunger egna sånger – men hon kan ändå inte kallas vissångerska. Hon tillhör den nya svenska sångargenerationen.

Dom skriver egna sånger. Men dom har lite gemensamt med trubadurer och svenska vissångare och betydligt mer gemensamt med nutida amerikanska folksångare som Joni Mitchell, Arlo Guthrie, Laura Nyro, Tom Paxton, Loudon Wainwright, Bob Dylan (naturligtvis) osv.

Men där allting kan köpas för pengar
i neonskyltarnas glöd
såg barnet på sin mor och sa:
Vilka fabriker är det som gör bröd?
(Detta och följande citat ur ”Låt säden växa” av Helene Bohman)

Dom mest kända är Bernt Staf, Turid Lundqvist och Jan Hammarlund.

Barfota, klädd i blå bomullsbyxor och ett blåfärgat linne, och med sitt svarta hår hängande ner över ryggen, steg Helene Bohman upp på scenen på musikfesten i Slottsparken i Malmö i somras.

Rösten åkte berg- och dalbana tillsammans med rytmen och plötsligt lät det som om det inte var en enda tjej utan ett helt rockband som spelade.

– När jag skriver mina låtar tänker jag alltid för flera instrument. Här skulle det sitta fint med en fiol och en flöjt på det där stället.

Nog mitt eget foto. Scannat ur tidningen.

– Egentligen tycker jag det är lite obehagligt att stå ensam på scen och sjunga. Svårt att släppa loss ordentligt med den massiva uppmärksamhet som riktas mot en ensam människa med en gitarr. När man är fler på scenen då är det mycket roligare. Man får en sån enorm musikalisk energi då.

Det enda popband som Helene Bohman har sjungit med är Träd Gräs & Stenar några gånger i Stockholm. Men nu har hon börjat leta efter musiker som kan kompa henne.

– Men det är besvärligt. Dom flesta som har spelat elektrisk popmusik förut vill bara vräka på för högsta volym. Jag vill ha ett litet mjukt svängande elrockband. Och sen är det extra svårt för att man vill att dom ska ha samma politiska idéer som en själv, så det kan fungera bra tillsammans.

Där allting kan köpas för pengar
betyder du ingenting
om du saknar hem och arbete
och en gyllene vigselring

Sin första sång skrev Helene Bohman samma natt som almarna i Kungsträdgården i Stockholm skulle fällas.

– Jag bodde på landet i Skåne då och visste ingenting om vad som hände i Stockholm. Man blir lätt isolerad på landet om man inte skaffar sig regelbunden information. I sången skrev jag att ”Det är tid för människorna att samlas i en ring” och det var just vad dom gjorde den natten i Stockholm och uträttade nånting konkret.

– Det är så jag skriver. Utgår från mej själv och hur jag upplever världen men talar också om hur jag vill att det ska fungera.

Där allting kan köpas för pengar
trampar jag på min själ
för att köpa en lockande, pockande
skyltfönsterägodel

– Nu när jag bor i Lund och pluggar på socialhögskolan har jag kommit närmare problemen i stan. Mina senaste sånger handlar om stadskulturen och hur den skiljer sej från kulturen på landet.

I snart ett år har Helene Bohman samlat sej för att spela in en LP för det lilla skivbolaget Silence. Nu verkar det äntligen bli av framåt våren. Men exakt när beror på om hon lyckas få tag på några musiker som hon vill spela med.

Där allting kan köpas för pengar
är det lätt att glömma bort
att den mest fantastiska maskinen av alla
är vår egen kropp!

(Hennes 1972)

PS. Klicka HÄR och hör en inspelning med låten, gjord långt senare men lika stark och bra fortfarande.  

Liten Karin i Malmö

Hur kan en syrenfärgad 70-talskjol ha sett ut? Nej, jag såg aldrig någon ung kvinna i syrenfärgad kjol cykla genom Malmö på 70-talet. Var var du, Karin? Vart cyklade du? Tur och retur mellan er sprillans nya lägenhet i Söderkulla och Hemmets Veckotidnings redaktion på Kirseberg och ingen annanstans?

Jo, en gång cyklade du till Cabaret Fredagsbarnen. Sågs vid där fast vi inte såg varann? På Bullen eller hos Zoltan? Där var ju alla. Du och jag också men jag minns ingen tjej i syrenfärgad kjol.

Ser att du ingick i redaktionen för tidningen Hennes. Dit frilansade jag med musiktexter, skrev bland annat om Chuck Berry och rockens historia. Går och tar fram några gamla nummer men du är inte med i redaktionsrutan. Vad gjorde du som journalist på Hennes?

Läste du vad jag skrev? Jag läser dig, just nu din nya bok ”En dag ska jag ta mig någon annanstans” (Brombergs). Och varje vecka i Svenska Dagbladet, dina krönikor och intervjuer. Skriftspråket spontant ur hjärtat. En axelryckning på livsdjupt allvar. Punkt och komma sätts där lusten vill och viljan får lust.

När jag vet att du är sommarboende i Kivik känns det ännu närmare att läsa dig. Fånigt men sant. Nu blir dina texter inte som brev eller mejl utan som nära samtal mellan vänner.

Jag trodde, för så hade det sagts, att ”En dag ska jag ta mig någon annanstans” skulle vara en skildring av hur Karin Thunberg, som min krönika handlar om, ja, det har ni förstått, reste tillbaka till Malmö för att återfinna sig själv som ung kvinna i syrenfärgad 70-talskjol på cykel. Det stämmer delvis.

Karins bok handlar om livet. Det svåra. Att hitta sitt liv. Så omöjligt att man borde låta bli att leta. Här finns några ömma rader som får mig att… nej, jag ska inte skriva att jag får faderskänslor (men nog kan en far känna som en mor) för så oskyldiga är inte mina känslor. Du skriver att du stryker dig över de bröst du inte längre har men formen finns kvar i handen.

Karin Thunberg. Foto: Anders Lundmark.

Du stod, tillbaka på 70-talet, bakom Mikael Wiehe på Konsum när han köpte havregryn och undrade varför han inte kom ut till Söderkulla och visade solidaritet. Men du visste att Hoola Bandoola spelade på Victoria. Varför var inte du där? Cyklade du in till folkfesten i Slottsparken?

Gifte dig ung med Hans. HSB-lägenhet och familj men inga barn. Ändå blev du med barn fast du inte ville, på 70-talet? Idag blir du så glad av lattepapporna med barnvagn. Mycket har hänt på en generation. Men såg du inte papporna med barnsele och vagn på 70-talet? De fanns. Vi fanns då också.

Du levde ju som på 50-talet fast det blivit 70-tal!

När Barbro Hörberg, den livsvisa sångerskan, signerade ett skivomslag så skrev hon: ”Lilla Karin…” Så liten och ung du verkade vara på 70-talet. Så små vi människor är ibland, då och då, hela livet. Du läste Erica Jong men det är svårt att också våga när man vill.

Du skriver: ”Vi var arbetarbarnen som fick chans till något annat.” Där tror jag du har fel. Vi fick ingen chans – vi tog den. Du citerar din pappa, upprepar hans ord: ”Glöm aldrig var du kommer ifrån, tös lilla. Dom som glömmer sitt ursprung, dom går det åt helvete för.”

(Ystads Allehanda 2011)

Folkfestjubileum i Malmö

Det bör ha varit våren 1971.

Då bodde jag i Sollentuna utanför Stockholm och stod och väntade på bussen vid tidningen Arbetarens redaktion på Sveavägen. I något sammanhang måste jag ha träffat Lars Åberg (alltså inte Lasse utan Lars, inte konstnären med mera utan den blivande journalisten), för när vi stötte på varann vid busshållplatsen så började vi genast att prata.

Han gick på journalisthögskolan i Stockholm men skulle nu åka hem till Malmö för att ordna en folkfest i stil med de bägge Gärdesfesterna sommaren 1970.

Och så åkte han hem till Malmö och gjorde precis det. Sommaren 1971 ordnades – eller rättare sagt, ordnade Lars Åberg – den första folkfesten i Slottsparken.

Avadå? Något särskilt med en utomhusfest där det spelas lite musik och teater? Nej, inte numera. Sen dess har folk- och musikfester arrangerats överallt i Sverige.

Men 1970-71 var det nytt och speciellt – och inte så lätt. Den första Gärdesfesten var illegal, den arrangerades utan tillstånd, och Folkfesten i Malmö var inte heller så populär hos kommunpolitikerna.

Polisen gav klartecken, när Lars Åberg skickade in en ansökan om att hålla en musik- och folkfest vid den så kallade Himlabacken i Slottsparken, men hos gatunämnden blev det stopp. Där kunde det ha tagit slut. Gatunämnden krävde en deposition på 5000 kronor, ifall gräset blev söndertrampat eller parken skräpades ner.

Det fanns inga pengar. Folkfesten räddades av den subversiva organisationen Rikskonserter (så får man väl kalla en statlig institution när den står på kulturens och invånarnas sida gentemot myndigheterna?) som ryckte ut och gav ett lån på summan. Liksom Rikskonserter tidigare bidrog med pengar till den illegala Gärdesfesten.

Den 21-22 augusti 1971 var det dags för den första folkfesten i Malmö. Det blev succé: under två dagar besöktes Slottsparken av 20 000 personer!

Mer om folkfesterna i Malmö – och den fortsatta kulturpolitiska kampen mot Malmös socialdemokratiska politiker – kan man läsa i Örjan Svedbergs bok ”Hoola Bandoola, om ett band, en tid, en stad” (Ordfront). Ja, läs den! Det är den bästa genomgång som gjorts av Malmö under det politiska eller progressiva 70-talet.

Hela 40 år har gått sen den första folkfesten i Malmö. Skulle 40-årsjubiléet kunna firas bättre än att låta folkfesten återuppstå i just Slottsparken? Och det gör den nu i helgen den 4-5 juni. Klart jag måste dit och kolla om folkfesten år 2011 är som den var 1971.

Då var det en ”proggfest”, enligt Sydsvenskan. Men jag undrar det.

Visserligen medverkade både Hoola Bandoola och Nationalteatern men också amerikanske folk- och bluessångaren Spider John Koerner, Grus i dojjan och Cornelis Vreeswijk, som sjöng ”Folkfesten åt folket” till John Lennon-melodin ”Give Peace a Chance”. Den första folkfesten i Malmö var nog precis vad namnet sa – en folkfest.

Och visst, fler än Lars Åberg jobbade för och med den första folkfesten. Men hade det alls blivit en folkfest utan honom? Kanske eller kanske inte. Lars Åberg tog initiativet. Han var, som man hade sagt idag, entreprenören. Jag tycker vi ska minnas det.

(Trelleborgs Allehanda 2011)