Etikettarkiv: Skillingtryck

I CD-spelaren: Thyra Karlsson ggr 2

Triakel
Thyra
(Playground)

Thyra Karlsson
Sångarporträtt
(Caprice)

hm_be_6_14_folklikt_triakel”Tusen tankar”, som hämtades från Thyra Karlsson (1912-2001), fanns med på Triakels debutalbum (utgivet 1998). Visan återkommer när trion nu hyllar traditionsbärerskan från Jämtland med hela sitt nya album ”Thyra”.

Samtliga 14 visor + en har hämtats från henne, som fick dem från sin pappa. Fast innan dess hade de nog sjungits av många stämband och förändrats från mun till öra, både texter och melodier.

Skillingtryck, barnvisor, sånglekar, skolsånger, andliga sånger och någon schlager. Thyra Karlsson sjöng dem till cittra, medan Triakel har sin egen folkmusikaliska sättning: Emma Härdelin, sång (och fiol), Kjell-Erik Eriksson, fiol, och Janne Strömstedt, tramporgel.

Resultat (i bägge fallen): musik i en brytningstid, landsbygd möter stad och vistraditionen förnyas.

Emma Härdelin sjunger som hon brukar: berättande och betraktande, lite på avstånd. Men ibland är det som om hon blir så gripen att hon inte kan låta bli att stiga in i texten. Häftigt att höra! I ett femtonde, extra spår sjunger och spelar Thyra själv.

Hm_be_6_14_be_thyrakarlssonÄnnu häftigare att det statliga skivmärket Caprice nu också på albumet ”Sångarporträtt” har samlat 28 inspelningar med Thyra Karlsson från Svenskt Visarkiv. Hon sjunger melodier från hela sin breda, ovannämnda repertoar, både till cittra och utan komp.

Och hon sjunger så annorlunda – mot Emma Härdelin, alltså.

Thyra Karlsson lever sig in sångerna. Varje sång blir Thyras sång, som om hon själv hade gjort den.

Glatt eller sentimentalt, sorgligt eller skämtsamt, beroende på text och melodi. Alltid med sprudlande sångglädje. Jag blir så glad! Verkligen på tiden att detta gavs ut på skiva.

Sist kommer ett par låtar med Triakel, vilka också finns på trions eget album. För jämförelsens skull, antar jag.

(Lite olika versioner här och var, bl a i Hifi & Musik 2014)

Annonser

I CD-spelaren: Hai & Topsy

Hai & Topsy
Spätlese
(Thorofon)

Svenska visparet Hai & Topsy har sammanställt sin klingande självbiografi i form av en box med fyra CD.

Här finns material från hela deras långa och musikrika karriär: ”världsvisor” från bl a Sverige, Grekland, Spanien, Italien, Chile och Västindien på 50- och 60-talen, arbetarskillingtryck och Bellman på 70-talet samt jiddisch-sånger, som de ägnat sig åt sen början av 80-talet.

Tolkningarna av ”de fattigas visor” återhör jag med en tår i ögat. Till gråtmilda skillingtrycksvisor sjunger Hai & Topsy ”ej om mord, ej om kungar” utan om fattiga livsförhållanden i Sverige; patoset är hörbart men avvägt.

Werner Helwigs vistonsättningar av Brecht (gjorda 1928) ger bakgrund och djup åt den blivande teaterförfattaren.

Men höjdpunkten är sångerna på jiddisch. Observera att det inte handlar om festmusik, så kallad klezmer, utan om visor: texterna, som skildrar judarnas kamp för tillvaron, står i centrum.

Trots att Hai & Topsy under fyra årtionden hört till Sveriges och Europas mest personliga visartister har svenska skivbolag sällan visat intresse för dem. Liksom flera föregående album måste boxen” Spätlese” importeras från Tyskland tillbaka till Sverige.

Ordet är skandal!

(Svenska Dagbladet 2000)

Skånes historiska kriminalitet

Jan Hemmel / Martine Castoriano (foto)
Skånska mord
(Roos & Tegnér)

Till genren ”true crime” brukar jag förhålla mig skeptisk. Ofta kan författaren gripas så av den spänning som också finns i verkliga brott att faktaboken övergår från dokumentär till fiktion och börjar likna en deckare.

Det är obehagligt, tycker jag. Brott och straff ska tas mer på allvar än så. (Ja, både i verkligheten och fiktionen, för den delen.)

Och jag tror att Jan Hemmel håller med mig. Hemmel, som på 80-talet regisserade några av TV-filmerna i dramaserien ”Skånska mord”, har nu gett ut en bok med samma titel. Här finns också bilder på brotts- och straffmiljöerna, historiskt och idag (de senare fotograferade av Martine
Castoriano).

Brotten som tas upp och beskrivs är – oftast – hemska.

Till exempel den lejde mördaren Jakob Persson Eld, som 1888 sköt ihjäl ägaren till gården Bessinge 8 i Östra Sallerup. Eller folkskolläraren Frans Oscar Bergstrand i Hörja, som år 1900 först förgiftade sina barn (sammanlagt nio stycken) och sen tog livet av sig själv. Ett tredje exempel kan vara Martin Svensson, som i början av 1900-talet dömdes för mordbränder, försäkringsbedrägerier och mord i trakterna av Sjöbo och Veberöd.

Också straffen är – var – hemska. Det handlade om straff = vedergällning. Redan i den första historien – om mordbrand, mord och stöld i Malmö 1819 – beskrivs ett förhör: den misstänkte bands vid en bänk och pryglades. De dömda mördarna halshöggs och steglades. En inblandad piga fick spöstraff.

Men var – alla – de människor som begick brotten och straffades på det hemskaste sätt – alltid – lika hemska?

Jan Hemmel isolerar inte brotten utan knyter ihop dem med människornas, ofta men inte alltid, fattiga liv. Han diskuterar privata mord kontra de statligt – och även kyrkligt – sanktionerade. ”Är straffen brutalare än brotten?” undrar Hemmel.

Mellan brottsskildringarna finns kortare avsnitt om straff och strafftänkande, avrättningsmetoder och bödlar. Hur tänkte bödlarna? Hur kändes det att vara skarprättare? Dessutom har Hemmel letat reda på en del skillingtryck, dåtidens rimmade och sjungna kriminalreportage.

Jodå, historien om den eventuella spionen Jane Horney, troligen skjuten 1945, återberättas också i Jan Hemmels bok, ännu en gång.

(Kvällsposten 2010)

Hifi & Musik, 40 år

När och hur jag började skriva i Hifi & Musik (eller Stereo-Hifi Teknik och Musik, som den hette då) minns jag exakt.

Det var 1972 och Stereo-Hifi hade alltså funnits ett par år. Själv hade jag precis flyttat ner till Skåne från Stockholm och var, redan då som nu, diversearbetare inom kultur och nöje. Hade skrivit en skivspalt i ungdomstidningen Hej! och skrev nu om popmusik på Aftonbladets kultursida, samtidigt som jag jobbade med folkfesten i Malmö och på en fritidsgård i förorten Höja.

”Mitt” första nummer av Stereo-Hifi, tror jag: nr 12/december 1972. Observera det tidstypiska omslaget.

Där började det, under ett arbetspass på fritidsgården. Jag ville ha fler ställen där jag kunde skriva om musik så jag smög in i ett tomt rum, lånade telefonen och ringde upp Alf Agdler, som var chefredaktör för Stereo-Hifi (och även hade startat tidskriften och förlaget Nordpress med bland andra Thore Rösnes).

Grönt ljus direkt, inga problem. Det första jag föreslog att jag skulle skriva var en recension av en… fågelskiva, LP:n ”Birds and Wild Beasts of Africa”, som om det varit (och det var det väl?) en form av folksång (fast av och med fåglar).

Men nu, när jag letat reda på en tidskriftsbunt från 70-talet och låter fakta reparera mitt 70-talsminne, ser jag att jag satte full fart direkt. Snabbt bidrog jag också med en recension av en politisk fransk jazzskiva – med sångerskan Colette Magny – och en artikel som fick rubriken: ”Svensk folkmusik, vad är det?”.

Det här var utmärkande för Stereo-Hifis syn på det mesta: journalistik, musik och politik. 70-talet var ju en vänsterpolitisk tid då den progressiva musikrörelsen satte agendan för svensk musik, musikbevakning och nog hela musikindustrin. Vad man än tyckte om det så måste alla förhålla sig till proggrörelsen. På Stereo-Hifi förhöll man sig med öppenhet.

Mina politiska åsikter delades knappast av någon på redaktionen. (Thore Rösnes var till exempel den evige liberalen. Jag minns en redaktionslunch, långt senare, efter namnbytet till Hifi & Musik, då popskribenten Björn Håkansson utbrast (det här var när folkpartiet gjort ett riktigt uselt riksdagsval): ”Jaså, du är folkpartist! Undrade just hur en sån kunde se ut.”)

Första numret med namnet Hifi & Musik: nr 9/september 1976.

Men ingen på redaktionen protesterade mot att jag framförde mina politiska åsikter, i artikel efter artikel. Det enda som inträffade var att Thore Rösnes initierade en debattserie om jazzmusik, dess kommunikativa syfte och eventuella politiska koppling (utgångspunkten var en åsikt jag framfört om jazzmusikern Gato Barbieri och som Thore inte delade).

Stereo-Hifi/Hifi & Musik betraktades både som en musik- och en tekniktidskrift och togs på stort allvar på 70-talet – inte minst av Musikens Makt, den progressiva musikrörelsens tidning. Också fascinerande – ja, häpnadsväckande – att se vilken blandning av musikartiklar, intervjuer och recensioner som finns i den här 70-talstidskriftsbunten som jag sitter och bläddrar i. Det gäller både egna och andras bidrag.

Somliga musikaliska vinklingar är nog omöjliga för yngre nytillkomna att förstå – som att det på 70-talet var alldeles självklart att skriva en lång artikel (Hifi & Musik 9/76, första numret med det nya namnet) där följande frågor ställdes till både skivbolagens ägare/anställda och till artisterna: 1) Kände de sig träffade av kritiken mot att de arbetar på kommersiella, multinationella bolag, 2) Vad tycker de om förslaget att det bör finnas en ”statlig kvot” som stadgar att alla distributörer måste ta in udda skivor med till exempel folkmusik, 3) Hur behandlas musikskribenter/recensenter som är kritiska mot skivindustrin?

Många intressanta svar och uttalanden också – som detta från Ulf Lundell:

– Det första jag satt min fot på EMI så började dom snacka om vem man skulle smöra. Tommy Rander eller Mats Olsson? De har en jävla makt de där två herrarna. Det var ett tafsande om hur man skulle vinkla in det på ett snyggt sätt och smöra genom tredje hand så det inte märktes. Det är komiskt.

Hifi & Musik nr 6/7 juni/juli 1978. (J-a bra intervju med Robert Broberg om jag får säga.)

Ytterligare artiklar/intervjuer/artistnamn: Carmen på skiva, 50-talet – jazzens guldålder, Karl Gerhard, Dragspelstema (från Calle Jularbo till Clifton Chenier), Lill-Babs, artikelserie om afrikansk musik, Steely Dan, sexistiska skivomslag, Kevin Coyne, Ian Dury, flera countryspecialer (svensk country, Carter Family, Jerry Jeff Walker, Holy Modal Rounders med flera), Körhistorien genom tiderna, Janne Schaffer, Ray Davies/The Kinks, Rikskonserter och musikpolitiken, Skillingtryck, Blue Note – ett riktigt jazzmärke, Allan Pettersson, Chuck Berry, Jazzprofilen – Larry Coryell, Den kristna svenska skivindustrin, engelsk punk, gitarrtema (gitarren – en historisk exposé, jazzgitarr, akustiska virtuoser, den indiske ragagitarristen Brij Bushan Kabraq och Alf Hambe), vissångare från Norge, alternativet MNW, Debatt: ”Där socialismen går in går musiken ut”, Bob Dylan – popens förste poet, Jazzprofilen: Egil Johansen…

Många bra musikskribenter medverkade i Stereo Hifi/Hifi & Musik. Inte minst Thore Rösnes, som bland annat recenserade jazzskivor, och även Alf Agdler, mer intresserad av country. Henrik Salander var regelbunden popmedarbetare när jag började skriva, efter honom följde popskribenterna Sven Bernstrup, Per Mortensen och Björn Håkansson. De artiklar om klassisk musik som Åke Engström skrev minns jag fortfarande, lika klassiska som ämnet. Han efterföljdes av Stig Jacobsson, som ju fortfarande är medarbetare. Och Bengt Nyquist förstås, som skrev om bägge delarna, både teknik och musik. Bland de medverkande fanns även Göran Holmquist, Håkan Lahger, Lennart Persson, Gunnar Salander, Ingrid Strömdahl och Mats Zetterberg.

Vinjetten förekom första gången i Stereo-Hifi Musik och Teknik nr 3/mars 1973.

I slutet av 70-talet kom Erik Boman till Hifi & Musik, först som musik- och sen chefredaktör. Han fortsatte att hålla sidorna öppna för alla sorters musik.

Under andra halvan av 70-talet infördes fackredaktörer för recensionssidorna. Rösnes tog hand om jazz, Engström om klassisk musik, Bernstrup och Mortensen om pop, jag om folkmusik. Jag minns sovvagnsresor till Stockholm alternativt morgonflyg med snabb taxi från Bromma för att hinna till tidiga redaktionsmöten.

Annars minns jag inte så mycket från recensionsmötena. Men flera nya spännande recensenter tillkom – som Christina Mattsson, Britta Svensson, Peter Hackman, Karl-Erik Tallmo och Per Tjernberg – så skivredaktörerna gjorde nog lite nytta.

Ska jag till sist riktigt malla mig (och det ska jag) så är jag extra stolt över att jag i Stereo-Hifi nr 3 1973 – nästan otroligt också att redaktionen/ägarna var så öppna för vartåt musiksmaken kunde ta vägen långt in i framtiden – startade en återkommande krönika med vinjetten ”Musik från jordens alla hörn” för att skriva om den musik som först 1987 skulle bli allmänt känd som world music.

Popskribenten Eriksson nångång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson.

Nej, jag var inte först i Sverige med att skriva om ”världsmusik” (ära dem som äras bör, både Ludvig Rasmusson och Sören Erlandsson gick före) men ”Musik från jordens alla hörn” var den första satsningen på en regelbunden bevakning av folk- och världsmusik i någon svensk tidning/tidskrift.

1980 åkte jag ut från Hifi & Musik. Ägarna, fast jag tror inte hela redaktionen höll med, tyckte det var illojalt att jag samtidigt som jag skrivit i Hifi & Musik hade börjat planera och arbeta för starten av en rocktidning som skulle få namnet Schlager. Det var ju en konkurrent! Bara något år senare tog Erik Boman tillbaka mig. Och nu – sen dess – skriver jag på…

Thore Rösnes och jag blev också sams igen (när han 1995 skulle starta musiktidskriften Gränslöst så frågade Thore om jag ville återuppta världsmusikkrönikerandet under vinjetten ”Musik från jorden alla hörn” – och dessutom med samma fyrkantiga jordklot som i originalvinjetten från Stereo-Hifi).

(Hifi & Musik 2010)