Etikettarkiv: Sjuksköterska

De oönskade och de som oönskar

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis
De oönskade
Övers: Margareta Järnebrand
(Albert Bonniers)

De oönskadeLänk efter länk i en lång kedja som inte bryts förrän alldeles i slutet. Där vänder – plötsligt! – hela historien. Så är kriminalromanen ”De oönskade” – andra titeln i serien om Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg – av danskorna Lene Kaaberbøl & Agnete Friis.

Miljöer, händelser och personer, allt och alla lika trovärdiga, plockas upp ur verkligheten och länkas ihop till en detaljrik berättelse. Fiktionen är så realistisk att den nästan blir journalistisk.

Det börjar i Ungern och reser vidare till Köpenhamn. Huvudpersonerna och därmed perspektiven skiftar mellan kapitlen. Berättelsen fokuserar omväxlande på romskt och danskt, fattigt och välbärgat, människor på flykt och kriminella (både där och här).

Några personer: två bröder från en splittrad romsk familj, ett par finsk-danska gangsters, ungerska och danska (säkerhets)poliser, en tidigare hög kommuntjänsteman med hustru, sjuksköterskan Nina Borg och hennes familj.

Fast även om Borg, vars hjärta styr hjärnan i engagemanget för flyktingar, hamnar i händelsernas centrum så blir hon i den här boken mindre av huvudperson och mer en katalysator.

Smuggling av ett radioaktivt föremål, upphittat på ett nedlagt militärsjukhus i Ungern, är berättelsens epicentrum.

Allt detta har Kaaberbøl & Friis lyckats skriva ihop till en både spännande och samhällsspeglande krimi. Det är skickligt.

Nu skulle jag vilja avslöja hur det slutar, för den sista vändningen är ett så bra exempel på det stora och fasta grepp som författarna tar på dagens Danmark. Men det kan jag förstås inte, när det handlar om en kriminalgåta som ska få sitt svar.

Men låt mig avslöja så mycket som att ”De oönskade” slutar med en sorgsen och inte alls hoppfull sensmoral om islamofobins dumhet. Om människor faktiskt kan vara så här korkade, hur ska man då kunna prata med dem och övertyga dem om att de har fel.

Fakta hjälper ju inte.

(KvP 2014)

Annonser

Stickprov med hälsan som insats

Första tecknet kom när en äldre granne fick kallelse till en mindre operation på Ystad lasarett. Det stod att hon skulle undersökas ena dagen, sova över på sjukhuset och opereras nästa. Grannen ser och går också lite dåligt så min hustru skjutsade henne med bilen.

På lasarettet meddelades – tvärtemot vad som stod i kallelsen – att efter undersökningen måste hon åka hem till Vollsjö igen och komma tillbaks nästa dag. ”Åka tur och retur en extra gång!?” tänkte min hustru, såg sjuksköterskan stint i ögonen och sa: ”Hon är… 80 plus.”

Det blev övernattning. Vad hade hänt om grannen förlitat sig på färdtjänsten? Om hon varit ensam på sjukhuset, hade hon kunnat stå emot sköterskan?Nästa tecken kom något år senare. 

Det var jul. Plötsligt vid julbordet fick jag så ofattbart ont i ryggen och bröstet. På natten vaknade jag, gick upp och hostade slem. Hela bröstet var fullt med slem, så kändes det. Jag kunde inte äta, maten liksom satte sig i både ryggen och bröstet.

Bengt E KB 4 långsmal liten

Foto: Birgitta Olsson.

Vårdcentralen i Sjöbo skrev ut ett recept. Men det blev inte bättre. Besvären försvann inte, omöjligt att få i mig annat än flytande föda och lättuggad mat. Tillbaks på vårdcentralen remitterades jag till Ystad.

Under ett år undersöktes jag på Ystad lasarett. Gastroskopi och röntgen, minns inte alla avdelningar jag passerade igenom. Resultat: 0. Ingen läkare kom på vad felet kunde vara. Något fel var det ju, för besvären kvarstod.

Då skrev vårdcentralen i Sjöbo ut en remiss till Lunds lasarett. Fem säger 5 minuter tog det för läkaren i Lund att konstatera vad som var fel. Jag fick rätt medicin i rätt dos. Värken och slembildningen började försvinna. Jag måste vara försiktig med svårtuggat kött men idag äter jag – nästan – som förr igen.

Alla läkare kan förstås inte allt. I mitt fall krävdes kanske en så att säga speciell specialist. Men när de inte upptäckte något i Ystad, då borde de väl ha skickat mig vidare till Lund?

Citat från läkare/sköterskor: ”Vi har börjat skriva remiss till Capio i Lund” (istället för Ystad), ”Ystad lasarett som varit ett så bra sjukhus” och ”Om hjärtavdelningen i Ystad har vi inte hört något dåligt”.

Men det var då det, enligt den undersökning av hjärtavdelningar som Hjärt-Lungfonden nyligen gjorde. Ystad fick 3,5 poäng av 11 möjliga och hamnade bland de icke godkända lasaretten. Främst kritiseras den förebyggande vården efter en hjärtinfarkt. Där kom tredje tecknet.

Om min hjärtinfarkt har jag skrivit tidigare. Jag mår okej nu, tack! Men nu gällde det efterkontrollen, som man ska kallas till ett år senare. För mig var det i februari 2013. Alltså februari-mars-april-maj-juni-juli-augusti-september… ja, snart oktober. I förra veckan kom kallelsen till en hjärtläkare på Ystad lasarett. Att jag kallades – låt säga, redan nu – tror jag beror på att jag flera gånger ringt och undrat.

Jag tackade nej. Dels för att jag inte vill ha förtur (senast jag ringde fick jag veta att de(n) som väntat längst skulle varit på återbesök i december förra året, låt nu hen ta över min tid). Dels för att jag inte klarade av att vänta (när jag ändå måste byta läkare i Ystad, på grund av för många patienter, kunde jag lika gärna gå någon annanstans; där gick det fortare att få tid också).

Fjärde tecknet handlar om glaukom, som min hustru drabbats av. En av hennes systrar hade glaukom och det kan ligga i släkten så man bör gå och kontrollera trycket i ögonen. Vilket tidigare gjordes på Ystad lasarett. Ögonavdelningen skickade en kallelse vart annat år.

Min hustru väntade och väntade men kallelsen kom inte. Hon ringde och fick svaret: 1) Kontrollerna har upphört (utan att lasarettet informerat) och 2) en optiker ska nu undersöka trycket (fast då måste man veta att man ska gå dit och optiker är ju inte ögonläkare).

När min hustru kom till optikern – för att glasögonen var sönder – hade trycket i ögonen stigit. Nej, man blir sällan blind av glaukom (grön starr) men det gäller att sänka trycket. En ögonläkare måste ordinera de rätta ögondropparna.

Kalla detta en personlig stickprovsundersökning med hälsan som insats. Eller låt säga, antingen har just vi haft väldans otur med Ystad lasarett eller så finns det många sjuklingar med liknande erfarenheter. Jag – och vi – klarar oss. Jag – vi – har hjärnan och käften i funktion. Men de patienter som är så gamla att de inte orkar och kan, hur ska de klara av det?

(Ystads Allehanda 2013)

Nytt i danska krimihyllan: Kaaberbøl & Friis

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis
Pojken i resväskan
Övers: Margareta Järnebrand
(Albert Bonniers förlag)

Kaberböll og FriisLene Kaaberbøl & Agnete Friis ansluter sig till den rad av danska krimiförfattare – de är många nu – som med sina deckare riktar ett stetoskop mot den danska samhällskroppen.

Finns där ett hjärta som slår? Ett samvete? Medkänsla och solidaritet med människor från andra, fattigare delar av världen?

Nina Borg, huvudperson och hjältinna, är sjuksköterska för Röda korset. För närvarande arbetar hon på en flyktingförläggning i Köpenhamn.

Så hör en väninna av sig och ber om en tjänst: Skulle Nina kunna hämta en resväska i en förvaringsbox på Hovedbangården? Märklig fråga och väninnan vill inte förklara varför men det är ju en gammal, kär väninna.

När Nina hämtat den mörkbruna läderväskan – så tung att den nog väger tjugo kilo – och öppnar den: inuti ligger en ihopvikt liten pojke på kanske tre år. Medtagen och medvetslös – men han lever.

Vem är pojken? Varifrån kommer han? Vilken galning lägger en treåring i en resväska? Trafficking? Pedofili?

Horsen k og F liten

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis på Krimimessen i Horsens 2012. Foto: Birgitta Olsson

Nina Borg går inte till polisen eller besöker ens närmaste sjukhus – för det är ju en deckare – utan tar själv hand om pojken och försöker efterforska från vilken land han kommer och vem han kan vara.

”Pojken i resväskan” är mer av samhällsskildring än deckare. Kaaberbøl & Friis berättar långsamt och lite omständigt. Det mesta får läsaren reda på direkt.

Alltså inte särskilt spännande, trots att här finns både action och våld, men solidariteten och medkänslan är desto större.

Ninas agerande är ju inte heller så trovärdigt. Men åtminstone jag blev ömsom arg, ömsom varm i hjärtat när jag läste. På danska finns ytterligare två titlar i serien om den närmast överengagerade Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg.

(KvP 2013)

Så följer ännu ett nytt år

Det gjorde inte ont. Det kändes knappt alls. Men det var ihållande: ett svagt tryck under halsen och som muskelvärk i armarna.

Min hustru ringde vårdcentralen och uppmanades att ringa 112. Jag tog över luren, beskrev symptomen och fick beskedet: ”Vi skickar en ambulans. Den kör nu men utan ljus och sirener. Ring igen om värken ökar, då slår ambulansen på sirenen.”

Dagens ambulanser och inte minst personalen är imponerande: steg in och tog blodtrycket direkt, EKG strax efter. Förstnämnda var lite högt, det andra nästan normalt. Där fanns en smärre avvikelse, som inte behövde betyda något. För säkerhets skull mejlades mitt EKG till jourläkaren på Lunds lasarett och även läkaren tyckte det var säkrast att jag kom in.

Jag hade tur, det förstod jag redan i ambulansen, som träffade på både en ambulanssköterska och en läkare som tog det säkra före det osäkra. Dessutom råkade det finnas ett ledigt rum på HIA (Hjärtintensivvårdavdelningen) i Lund, så jag slapp passera genom akuten.

  Det här fotot har ingenting med den här texten att göra utom att jag  gillar fotot på  bandet Model Citizens som Birgitta Olsson tog 1979 på Max´s Kansas City i New York.

Jag kopplades till EKG-maskinen och måste vara sängliggande. Men allt värk var borta, det kändes som vanligt, jag var lite trött bara. När kranskärlen röntgades insåg jag att turen varit ännu större: helstopp i ett kärl (ballongsprängning) och halvstopp i två andra (rensning).

Det här var ju en tidsfråga, sa jag. Ja, svarade läkaren, det kunde ha slutat värre. Så nu har också jag blivit en så kallad ballonggubbe som måste äta blodförtunnande medicin livet ut. Men jag lever ju och kunde redan på Lunds lasarett börja iaktta Region Skånes sjukvårdspolitik.

Också Lunds hjärtintesivavdelning fungerade imponerande effektivt. Ändå ingen stress utan vårdpersonalen hann dessutom vara trevlig mot patienterna. Men när anställda börjar kritisera sin arbetsplats inför ”obehöriga” – i det här fallet patienterna – brukar det vara illa ställt. Högste chefen hade meddelat att han skulle sluta och både läkare och sköterskor gladdes åt beskedet. Kanske ska gå och köpa lite champagne att skola i?

Eller att ambulanspersonalen från Falck måste – ”trots att alla känner oss, vi är ju här varje dag” – invänta att någon på Lunds lasarett öppnar dörrarna för deras sjuktransporter. Region Skåne är inte nämligen överens om vilken del av regionen som ska betala Falcks passerkort.

Eller apotekets förklaring till att lasarettet i Ystad skrev ett recept på vilket jag bara kunde få ut min medicin en enda gång, trots att jag måste ta den livet igenom. Det beror på att man, för att spara i just Ystad, flyttar kostnaden till Sjöbo, där jag ju bor.

För eftervården hamnade jag på Ystads lasarett. Dit ville jag inte. Jag har dåliga erfarenheter. Det handlade om en annan sjukdom, då man i Ystad under ett helt år tog alla prover man kunde ta – utan resultat. Till sist remitterades jag till Lunds lasarett, där läkaren behövde en kvart för konstatera vad som var fel.

Antingen får jag stanna i Lund, hotade jag, eller så gör jag en Leif GW Persson och skriver ut mig själv!

Sköterskan förklarade vikten av att vara kopplad till EKG-apparaten så att det under flera dar kunde hålla koll på hjärtat (men jag mår ju bra!) och sa, det var nog det som avgjorde, att ”såna läkare (som i Ystad alltså) kan också finnas i Lund. Det bör påpekas att jag sen blev mycket väl omhändertagen även på HIA i Ystad.

Sjukhusmaten, såväl på Lunds som Ystads lasarett, ska jag skriven om en annan gång. Den kan förtjäna en egen krönika. Men det ska jag bara tala om att var detta en försmak på vad jag ska få = tvingas äta om/när jag hamnar på äldrevården så kommer jag strax att bli en av de undernärda gamlingarna.

Dags att säga godnatt. I morgon ska jag upp tidigt för att köra till sjukgymnastiken i Ystad genom ett morgongrått skåntry noir med First Aid Kits kommande album i bilstereon. Och nu syns vi väl när South Gospel Singers femårsjubilerar på fredag i Vallösa kyrka?

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2012)

PS. Vissa saker förstår man faktiskt inte förrän man själv har upplevt dem. Som att många människor går omkring med döden i hjärtat. Efter att ha fått en hjärtinfarkt så har jag stött på många människor i min närhet som haft en hjärtinfarkt – eller flera – utan att jag hade en aning om det.

Både kvinnor och män, och det finns också många andra sjukdomar som får människor att bära döden med sig i hjärtat, varje dag.

Kan man skriva så här? Är det för privat? ”Nej”, svarade min hustru, ”det tycker jag inte. Men jag trodde inte att du ville att andra skulle känna till det.”

Ja, så tänkte jag, först. Det här är min sak, jag håller det hemligt, ingen annan har med det här att göra. Men jag ändrade mig. Är det inte bättre att vi känner till hur människor kan ha det? Då blir vi kanske – inte minst jag – något mer försiktiga med hur vi behandlar våra medmänniskor.