Etikettarkiv: Sjukdom

Så följer ännu ett nytt år

Det gjorde inte ont. Det kändes knappt alls. Men det var ihållande: ett svagt tryck under halsen och som muskelvärk i armarna.

Min hustru ringde vårdcentralen och uppmanades att ringa 112. Jag tog över luren, beskrev symptomen och fick beskedet: ”Vi skickar en ambulans. Den kör nu men utan ljus och sirener. Ring igen om värken ökar, då slår ambulansen på sirenen.”

Dagens ambulanser och inte minst personalen är imponerande: steg in och tog blodtrycket direkt, EKG strax efter. Förstnämnda var lite högt, det andra nästan normalt. Där fanns en smärre avvikelse, som inte behövde betyda något. För säkerhets skull mejlades mitt EKG till jourläkaren på Lunds lasarett och även läkaren tyckte det var säkrast att jag kom in.

Jag hade tur, det förstod jag redan i ambulansen, som träffade på både en ambulanssköterska och en läkare som tog det säkra före det osäkra. Dessutom råkade det finnas ett ledigt rum på HIA (Hjärtintensivvårdavdelningen) i Lund, så jag slapp passera genom akuten.

  Det här fotot har ingenting med den här texten att göra utom att jag  gillar fotot på  bandet Model Citizens som Birgitta Olsson tog 1979 på Max´s Kansas City i New York.

Jag kopplades till EKG-maskinen och måste vara sängliggande. Men allt värk var borta, det kändes som vanligt, jag var lite trött bara. När kranskärlen röntgades insåg jag att turen varit ännu större: helstopp i ett kärl (ballongsprängning) och halvstopp i två andra (rensning).

Det här var ju en tidsfråga, sa jag. Ja, svarade läkaren, det kunde ha slutat värre. Så nu har också jag blivit en så kallad ballonggubbe som måste äta blodförtunnande medicin livet ut. Men jag lever ju och kunde redan på Lunds lasarett börja iaktta Region Skånes sjukvårdspolitik.

Också Lunds hjärtintesivavdelning fungerade imponerande effektivt. Ändå ingen stress utan vårdpersonalen hann dessutom vara trevlig mot patienterna. Men när anställda börjar kritisera sin arbetsplats inför ”obehöriga” – i det här fallet patienterna – brukar det vara illa ställt. Högste chefen hade meddelat att han skulle sluta och både läkare och sköterskor gladdes åt beskedet. Kanske ska gå och köpa lite champagne att skola i?

Eller att ambulanspersonalen från Falck måste – ”trots att alla känner oss, vi är ju här varje dag” – invänta att någon på Lunds lasarett öppnar dörrarna för deras sjuktransporter. Region Skåne är inte nämligen överens om vilken del av regionen som ska betala Falcks passerkort.

Eller apotekets förklaring till att lasarettet i Ystad skrev ett recept på vilket jag bara kunde få ut min medicin en enda gång, trots att jag måste ta den livet igenom. Det beror på att man, för att spara i just Ystad, flyttar kostnaden till Sjöbo, där jag ju bor.

För eftervården hamnade jag på Ystads lasarett. Dit ville jag inte. Jag har dåliga erfarenheter. Det handlade om en annan sjukdom, då man i Ystad under ett helt år tog alla prover man kunde ta – utan resultat. Till sist remitterades jag till Lunds lasarett, där läkaren behövde en kvart för konstatera vad som var fel.

Antingen får jag stanna i Lund, hotade jag, eller så gör jag en Leif GW Persson och skriver ut mig själv!

Sköterskan förklarade vikten av att vara kopplad till EKG-apparaten så att det under flera dar kunde hålla koll på hjärtat (men jag mår ju bra!) och sa, det var nog det som avgjorde, att ”såna läkare (som i Ystad alltså) kan också finnas i Lund. Det bör påpekas att jag sen blev mycket väl omhändertagen även på HIA i Ystad.

Sjukhusmaten, såväl på Lunds som Ystads lasarett, ska jag skriven om en annan gång. Den kan förtjäna en egen krönika. Men det ska jag bara tala om att var detta en försmak på vad jag ska få = tvingas äta om/när jag hamnar på äldrevården så kommer jag strax att bli en av de undernärda gamlingarna.

Dags att säga godnatt. I morgon ska jag upp tidigt för att köra till sjukgymnastiken i Ystad genom ett morgongrått skåntry noir med First Aid Kits kommande album i bilstereon. Och nu syns vi väl när South Gospel Singers femårsjubilerar på fredag i Vallösa kyrka?

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2012)

PS. Vissa saker förstår man faktiskt inte förrän man själv har upplevt dem. Som att många människor går omkring med döden i hjärtat. Efter att ha fått en hjärtinfarkt så har jag stött på många människor i min närhet som haft en hjärtinfarkt – eller flera – utan att jag hade en aning om det.

Både kvinnor och män, och det finns också många andra sjukdomar som får människor att bära döden med sig i hjärtat, varje dag.

Kan man skriva så här? Är det för privat? ”Nej”, svarade min hustru, ”det tycker jag inte. Men jag trodde inte att du ville att andra skulle känna till det.”

Ja, så tänkte jag, först. Det här är min sak, jag håller det hemligt, ingen annan har med det här att göra. Men jag ändrade mig. Är det inte bättre att vi känner till hur människor kan ha det? Då blir vi kanske – inte minst jag – något mer försiktiga med hur vi behandlar våra medmänniskor.

Annonser

Konstnärliga och mänskliga kroppar

Mechthild Kalisky & Elisabeth Moritz
Corpus
Neon, Brösarp t o m 1 augusti

Tysk-svenskan Elisabeth Moritz och tysk-fransyskan Mechthild Kalisky träffades i Paris, där bägge hade ateljéer i stadsdelen Belleville. Också tidigare har de, vilket kan anas, ställt ut tillsammans. De arbetar inte alls med samma konstnärliga material men deras konst berör ändå varann. Det känns – även när det inte syns.

Ansikten av Elisabeth Moritz. Foto: Bengt Eriksson.

Elisabeth Moritz kommer emot mig så hastigt och i så stort format att jag nästan måste värja mig. De svävar mitt i det första gallerirummet: två stora, sönderklippta foton av hennes ansikte (och lite till). Nej, konsten attackerar mig inte – inte riktigt så. Men tänk att någon kommer fram på en bjudning och presenterar sig, högljutt och bestämt.

Direkt är jag mitt i utställningen, som styrs av Moritz medan Kalisky kompletterar och poängterar, ger ännu större tyngd åt utställningen. Strax, när jag börjar om och ser utställningen från början – de mindre, likadana eller snarare ”likadana” självporträtten, som också de klippts sönder, fast ännu mer, så att ansiktet upplösts och rämnat – då rämnar också styrkan. Bakom det framfusiga och starka, högljudda och bestämda, visar sig svagheten, oro och rädsla.

Självporträtt av Elisabeth Moritz. Foto från Neon.

Vid de tre mindre bilderna har Moritz lekt med det franska ordet ”Tumeur” (alltså tumör), som kan delas upp i två ord och då blir ”Tu meurs” (= du dör). Tre ännu mindre bilder, också sönderklippta, så där som när man viker ihop ett papper, klipper med sax och sen viker upp papperet igen. Resultatet blir som ett mönster. Jag får känslan av terapiverksamhet.

På väggen finns även flera stora, svartvita teckningar av trädgrenar och rottrådar. Tyckte jag, tills jag läste att verken heter ”Innanför min hud I-V”. Alltså blodådror, muskler, nerver och allt som håller ihop människans kropp. Men jag tycker ändå att jag ser en rot och en krona, bägge lika viktiga för människan som för trädet.

I nästa gallerirum kommer förklaringen – det handlar om Elisabeth Moritz själv, hennes sjukdomstillstånd. På väggen kan man läsa prosapoetiska tankar ur en dagbok från sjukdomstiden. Nej, jag vill inte citera. Det är så starkt att stå där och läsa hennes tankar, efter att ha sett bilderna. Det ska du också göra, själv.

Hon skriver om att sluta se – ja, sluta leva – för att sen se på nytt, som barnet kan ha sett något för allra första gången. Ja, ett enda citat då: ”Det jag ser nu KÄNNER jag.”

Blyskjortor av Mechthild Kalisky. Foto: Bengt Eriksson.

Nu börjar också Mechthild Kalisky att kommentera – med tyngd. Vilket jag menar ordagrant. På golvet ligger hennes skulpturala verk i rad: tio blyskjortor. Tungt bly som dessutom så effektivt skyddar och stänger ute – likt en skyddsväst mot beskjutning från skott och kulor såväl som tankar och idéer. De tio skjortorna blir en armé av uniformer som utsöndrar ”maskulinitet”.

Även de skulpturer som Kalisky ställer ut i silon (glöm för allt i världen inte att besöka den, silon ligger bakom själva galleriet) är tunga: tolv stycken cirka mans- och kvinnohöga vita marmorbitar från Carrara i Italien. På marmorn har Kalisky screenat foton av kvinnor som med händerna håller upp tyngden av sina bröst.

Serigrafier på marmor av Mechthild Kalisky. Foto: Bengt Eriksson.

”Le bruit que font les morts se retournent dans leur tombe” (på svenska: ”Ljudet från de döda när de vänder sig i graven”) är verkens gemensamma titel. Marmorn representerar mannens tunga, maskulina arbete medan kvinnans tyngd och börda är hon själv, hennes egen kropp. Ska jag tolka så? Att brösten – enbart – är en börda. På några marmorbitar har Mechthild Kalisky målat ett mensrött band. Ska jag också se det så?

En av serigrafierna på marmor. Foto: Bengt Eriksson.

I det runda rummets instängda luft – nej, jag har aldrig kunnat bestämma mig för om Neongalleriets silo känns som en gravkammare eller ett tempel – kippar musiken efter andan. Alex Vermeulen har gjort musik till Kaliskys skulpturer. Den låter exakt så: i andnöd. Några toner klinkar, musiken växer.

(Ystads Allehanda 2010)