Etikettarkiv: Seth Lakeman

2016 års bästa / Folklikt

Här följer mina årsbästaskivor från Hifi & Musiks nya (jul)nummer, som jag rekommenderar!

Där finns också årsbästalistor från tidningens övriga medarbetare, som vanligt mängder med skivrecensioner och dessutom en, om jag får säga det själv, maffig genomgång av årets musikböcker.

2016 års bästa / Folklikt

1) Anders Rosén
Anders Spelman – Mina drömmars musik 1976-78
HURV

anders-rosenAnders Spelman Rosén dokumenterar sig själv genom tiden (inspelningar från 1976-78, utmärkt överförda från kassett till CD): tar upp gamla traditioner, stämmer om fiolen (eller fiolerna, han byter fiol oftare än t-tröja), spelar med resonanssträngar, hög- och lågstämt, folkligt och barock. Mycket polska, halling, springlek och långdans, brudmarsch, reinlender, skump-dans, säckpipelåt och keltisk långdans samt en ”västersdalsvärmlandshardingfelespringar”.

2) Leonard Cohen
You Want It Darker
SONY

Hans röst har sjunkit ännu mer, blivit allt mörkare och djupare. Liksom texterna, Cohens sångpoesi. Han var en filosofisk tänkare redan vid debuten, hans texter har alltid rört sig mellan liv och död, sexualitet och religion. Här ställer han sig öga mot öga med Gud och döden. Och numera pratar han ju mer än sjunger. Ändå: hans bästa album sen de allra första (från 1967 och -69).

3) Ulrika Bodén
Te berga blå
DIMMA

Den kvinnliga fäbodkulturen dokumenteras, vårdas och värnas, nyskapas och personliggörs av sångerskan Ulrika Bodén. Häftigast när hon med slagverkaren Petter Berndalen i Ut på betet skapar folkmusik av den ojämna rytmen från en ledarkos klocka. ”Te berga blå” är en kvinnoskiva som jag tror måste bli årets folkmusikalbum.

4) Sofia Jannok
Orda / This Is My Land
GAMLESTANS GRAMMOFONBOLAG

Jojk, sång och rap, på nordsamiska, engelska och svenska. Jojken blir sång som blir poplåtar – utan att lämna jojken. Sofia Hannoks röst är som en fågelflock, från minsta pippi till vild- och rovfåglar. Melodierna smeker och kelar och så plötsligt bits dom. Hon uppviglar som en politisk aktivist och ”skoterligist”, läker och helar likt en nåjd.

5) Lena Willemark
Blåferdį
BRUS & KNASTER

Sveriges Radio ringde och beställde ett verk av Lena Willemark. Resultatet blev ny musik som pendlar över gränsen mellan folkmusik och nutida konstmusik, traditionellt och nyskapande, Älvdalen och världen. Hon sjunger på älvdalsmål och spelar fiol också – men musiken föds ur sången, rösten, alla hennes vokala uttryck.

6) Kandia Kouyaté
Renascence
STERN´S

7) Miriam Aïda
Quatro Janelas
CONNECTIVE

8) Seth Lakeman
Ballads Of The Broken Few
COOKING VINYL

9) 232 strängar
Spunnet
EGEN UTGIVNING

10) Maarja Nuut
Une Meeles
EGEN UTGIVNING

(Hifi & Musik 2016)

PS. Min längre, okommenterade, åsbästalista kan studeras på Rootsy.se

Annonser

I CD-spelaren: Traditionellt från England

Bella Hardy
In The Shadow Of Mountains
(Noe Records/www.bellahardy.com)

John Jones
Rising Road
(Westpark/BAM)

Martin Simpson
True Stories
(Topic/Showtime)

Bella Hardys andra album, ”In The Shadow of Mountains”, är ju ännu bättre än den sensationella debuten. Hon fortsätter att göra personliga tolkningar av traditionella låtar varvat med egna sånger och melodier som löper rakt ut från brittisk folkmusiktradition.

Hennes röst tar sig in i och ut igenom det karga, lite grova skal som brittisk folksång kan ha, får tonerna att bli ljuva och innerliga, så vackra. Hon spelar dessutom fiol med sträva toner från en annan tid, även harpa, cello och concertina med mera hörs i kompet. Spåret ”All In The Morning” bryter av, hela släkten Hardy sjunger a cappella.

Med albumet ”Rising Road” har John Jones, sångare i Oysterband, gjort en utmärkt solodebut. Traditionella sånger och några egna men oavsett vilket sjunger Jones med sin bärande röst, ljus och djup på samma gång, kraftfull och innerlig. Han lyfter fram toner, ord och de ödesbestämda stämningarna.

Kompet med bl a Seth Lakeman på tenorgitarr och fiol förstärker genom att skapa en akustisk folk- och rockmusikalisk ljudvägg. Lite enahanda, eftersom låtarna behandlas ungefär likadant. Men varje spår för sig ger ett oerhört starkt intryck. Min favorit är en egen nytolkning av traditionella ”Fire Marengo” som blivit både en sjömanssång och tung akustisk rock.

Martin Simpson är den mest drivna av dessa tre engelska folksångare, vilket bevisas på ”True Stories”. Han sjunger med ett slags brittisk bluesröst och spelar både akustisk och elektrisk gitarr, även banjo. Hans egen instrumentallåt ”Swooping Molly” är en uppvisning i fingerplockarsnabbt akustiskt gitarrvirtuoseri.

Fast behandlingen av folktraditionen imponerar mest. Simpson gör vad han vill med traditionen – utan att lämna den. Både ”Tom Dooley” (Kingston Trio) och ”I Wanna Be Your Man” (Beatles) vävs in i förstaspåret ”Look Up, Look Down” och sistaspåret är en egenartad amerikansk men ändå brittisk tolkning av ”Staggelee”.

(Hifi & Musik 2009)