Do it yourself
Serieskolan i Malmö
Dominica Dominiuk, Ditte Marie Eriksen, Maja Falke, Helena Hellman, Kolbeinn Karlsson, Robin Larsson, Robert Pettersson, Hanna Stenman, Joakim Waller, Anna Åhlén
t o m 8 juni
Deras seriehäften – med både egna och ibland också andras serier – hänger på ena väggen. Besökare kan plocka ner ett häfte, sätta sig och titta. Så ska tecknade serier läsas: på papper (eller eventuellt dataskärm).
Mitt på golvet står tre glasmontrar som synliggör serieskapandet. Den första montern heter ”Inspiration” (här finns andra(s) serieteckningar, musik, själva tuschpennan), den andra visar ”Produktion” (redskap som behövs för att teckna och måla serier) och den tredje ”Resultat” (egna seriehäften/album).
Vid sidan om och bakom montrarna presenteras tio ”färdiga” elever från Serieskolan i Malmö.
Alltså färdiga med citattecken, för samtliga är redan skickliga serietecknare – seriekonstnärer – samtidigt som ingen konstnär någonsin blir fullärd. Mycket av tekniken har de redan men de är olika långt på väg vad gäller personlighet.
Kolbeinn Karlsson.
De presenterar sig själva, för att vara noga. Det är utställarna som svarar för utställningen och kanske just därför går ”Do it yourself” inte i den alltför vanliga konsthalls- och museifällan att tapetsera väggarna med långa rader av tecknade seriesidor. Sånt brukar vara så tröttsamt, både oläs- och otittbart.
Alla har fått samma begränsade utrymme med plats för tre seriesidor/bilder, vilket de utnyttjat på olika – och ofta bästa – sätt. De kan ha blåst upp en seriesida eller ruta, visa originalteckningar eller ett omslag. Ibland finns också en liten piedestal med ett seriehäfte.
Robert Pettersson.
Det här är ett bra sätt att presentera tecknade serier på en gallerivägg. Som betraktare förs man både in i och bakåt i teckningen, till själva tecknandet. Och samtidigt ut- och framåt: den tecknade serien växer och blir seriekonst.
Varje tecknare gör alltså en kort-kort presentation av sig själv, typ man är på en fest och träffar någon, hälsar och pratar en kort stund, för att sen gå vidare. Omöjligt och inte rättvist heller att recensera utifrån dessa små smakprov. Jag ska istället försöka förmedla presentationerna…
Vissa serietecknare har arbetat i svartvitt, andra med färger. De använder olika teknik och tecknar i olika stilar, från svensk skämtteckningsstil till mangainspirerat.
Doraya/Maja Falke.
Hanna Stenman har bland annat gjort en feministisk skämt/allvarsteckning med utgångspunkt i ett uttalande från Nina Björk. Omslaget till Robert Petterssons ”Vid isens kant” kunde nästan vara ett träsnitt i färg.
Också Robin Larssons svartvita stil är konturstark och avskalad men mer i svensk serietecknartradition.
Doraya/Maja Falke, Helena Hellman och Joakim Waller har – i olika grad – inspirerats av den japanska tecknarstil som i Sverige blivit den mest kända formen av manga. Fast jag är nog mer förtjust i deras användning av färger än själva tecknarstilen.
Anna Åhlén tecknar drömska flickbilder (i nästan-skärt, gult och även ljusblått) av ”Linnea”.
Anna Åhlén.
Domon/Dominica Dominiuk har gjort en liten tredelad tecknarskola: 1) skiss + thumbnail, 2) skissa, tuscha, 3) skanna, tona, texta.
Kolbeinn Karlsson och Ditte Marie Eriksen sticker ut. Ja, de ovannämnda får ursäkta. Jag kan inte låta bli att utnämna Karlsson och Eriksen till favoriter. De är ”Do it yourself”-utställningens personligheter.
Ditte Marie Eriksen.
K olbeinn Karlsson tecknar grovt, grövre, grövst. Hans ”troll” blir ur-människor (eller tvärtom). Han använder sig dessutom av en högst egenartad färgskala.
Ditte Marie Eriksen har kombinerat teckningar med tidningsurklipp på temat ”De blinde ord – en ordløs tegneserie om ordblindhed”. Själva formen blir innehållet och budskapet.
Mycket starkt och personligt, det känns självupplevt men det behöver det ju inte vara.
Efter detta kan besökaren också slå sig ner i det lilla DVD-hörnet och bland annat titta på animerade teckningar av Kolbeinn Karlsson. Här rör de på sig, hans troll och inte minst skogens mäktiga, gröna konung.
Det finns fortfarande de som har för sig att tecknade serier bara är för barn – nej, inte för vuxna och inte kan väl serieteckning vara konst? Jag rekommenderar alla konst- och/eller serieintresserade att kolla in utställningen ”Do it yourself” i Sjöbo konsthall.
Joakim Waller.
Eleverna från Serieskolan i Malmö visar och bevisar på bästa sätt vad tecknade serier kan vara i Sverige på 2000-talet. Utställningen ger också en hint om vad serietecknare kommer att bli i framtiden: en konstnär som utgår från den tecknade serien men också breddar sig till film, målning, skulptur, allt och vad som helst.
(Ystads Allehanda 2012)
”Sånt som händer” innehåller inte enbart serieteckningar, inte heller enbart teckningar. Men samtliga sex konstnärer har arbetat med eller utgått från teckning.
Sämst fungerar Anneli Furmarks serie, lågmäld till både färgtoner och berättelsen, om en pojkes besök på Island med mamma och hennes fästman.
Lars Arrhenius bidrar med sin första tecknade serie: än svartvit och än vitsvart, få ord men desto mer stämning, humor möter tragik.
Än mer intimitet kräver Carin Ellbergs spröda små akvarellmålade figurer på A4-papper med mycket vitt, samt en text i stil med: ”Följ mig in i det vita pappret”.
Erikssons kultursidor 