Seriestadens grundare: Gunnar Krantz

Vi träffas förstås på Malmös nya museum för tecknade serier. Nej, det där var ett försök att förverkliga mina framtidsförväntningar i förväg (återkommer till detta). Tar om från början: Som den konstnär han är har serietecknaren Gunnar Krantz och jag stämt träff på Malmö konsthall.

Närmare bestämt i kaféet, där vi genast i kaffekön börjar prata om praktik kontra teori.

– De är lika viktiga. De hör ihop.

– Det speciella med Malmö högskola är kombinationen av teori och praktik. Det hålls seriehistoriska föreläsningar men de studerande får också prova på att teckna serier, på papper och digitalt.

– Liksom det är viktigt att Serieskolan både undervisar i serieteckning och ger branschorientering åt blivande serietecknare. Vilka arbetsmöjligheter finns? Vad ska man ta betalt? Hur startar man ett företag? Vad innebär upphovsrätten?

– Också jag, för att kunna vara lärare, måste ha kvar min förankring i det praktiska arbetet. Alltså fortsätta att teckna serier.

Gunnar Krantz. Foto: Cherister Järeslätt.

Säger Gunnar Krantz, tidigare lärare på Serieskolan i Malmö och nu universitetslektor i visuell kommunikation på K3 (institutionen för Konst, kultur och kommunikation) vid Malmö högskola.

Sen går samtalet åt ett mer personligt håll – till Gunnar Krantz själv, serietecknare och konstnär. Ja, det är väl samma sak. Nej, vi är inte helt överens om det.

– Tecknade serier kan vara konst, menar Krantz och tar ”Vin och vatten” – ett seriealbum från 2008 – som exempel.

– Där målade jag med akvarell. Serierutorna kunde varit målningar. Jag har ju också utbildat mig till konstnär – i måleri – på bland annat konstskolan Forum i Malmö.

Aktuell Gunnar Krantz-box med två samlingsalbum.

Såväl målningar och skulpturer som seriealbum är konst, hävdar intervjuaren. Det handlar bara om olika konstnärliga uttrycksformer.

Å andra sidan: när skrev en svensk konstkritiker om ett seriealbum? Konstkritiker verkar tycka att tecknade serier aldrig är konst.

– På 90-talet nådde svenska serietecknare – ja, svensk seriekonst då – plötsligt ut till en väldigt stor publik. Serier uppmärksammades i media – men inte av konstkritikerna.

– De vill höra till en inre krets som kan och förstår mer än allmänheten. Kritikerna tycker att konst ska inte alla kunna förstå sig på. Det är förstås nonsens.

Att vi träffas just nu beror på den nya, stora och tunga Gunnar Krantz-boxen med två retrospektiva samlingsalbum, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden” (Optimal press). Vikt: 5,5 kg.

Ruta ur albumet ”Alger” (1986).

Boxen (serier, foton, texter med mera) följer Krantz från albumserien ”Alger” (1986) och framåt. Man ser hur tecknarstilen skiftat genom åren, från franskinspirerad fotorealism till streckteckningar typ telefonklotter, svartvitt och färg.

– Hur jag tecknar beror på vad jag vill berätta. Berättelsen hittar sitt eget uttryck. När jag tecknar självbiografiskt – men genom en annan person – måste den personen bestämma uttrycket.

– Efter att ha blivit klar med ett projekt – en serie, ett album eller flera – så går jag vidare. Jag vill inte fastna i det repetitiva, i en enda stil.

Krantz-boxen når inte fram till idag utan slutar 1998, då Gunnar Krantz myntade ordet och begreppet Seriestaden. I samband med utgivningen av serieantologin ”Allt för konsten” (också Optimal) – sju av tio medverkande bodde i Malmö – ordnade Krantz vad han kallade ett ”PR-konvent” på kulturcaféet Inkonst i Malmö.

När Lund utnämnts till Popstad så kunde väl Malmö vara Seriestaden? Det fick bli namnet på serieevenemanget.

Självporträtt: Gunnar Krantz, 15 år.

Hur många serietecknare fanns i Malmö då?

– En dryg handfull.

Hur många finns idag?

– Ingen aning, det är omöjligt att räkna Malmös alla serietecknare.

Namnet kom alltså innan Malmö blivit en seriestad. Året efter, 1999, startade utbildningen i serieteckning på Kvarnby folkhögskola och år 2000 drogs Serieskolan igång på allvar av Fredrik Strömberg (då serierecensent i Arbetet, nu bland annat redaktör för Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla) tillsammans med serietecknarna Tony Cronstam och just Gunnar Krantz.

Under åren har uppskattningsvis plus 100 nya serietecknare utbildats på Serieskolan. Några av de mest uppmärksammade: Niklas Asker, Malin Biller, Sara Granér, Liv Strömquist, Daniel Ahlgren, Fabian Göransson, Knut Larsson…

En stor del av Seriestaden – Kvarnby folkhögskola/ Serieskolan och organisationen Seriefrämjandet, seriekollektiven C’est bon och Seriestudion – finns idag samlad i kulturhuset Mazetti på Bergsgatan. Det enda som fattas är väl ett seriemuseum?

– Ja, det vore ju skoj! utbrister Gunnar Krantz.

– Jag ångrar att jag inte sparade någon teckning från varje elev på Serieskolan, tillägger han.

Omslag till samlingsalbumet ”Från Superangst till Seriestaden” av Gunnar Krantz.

– Efter de serieutställningar som jag satt ihop så vet jag att tecknade serier lockar stor publik. Inga kända serienamn behövs heller, det är själva serierna som lockar. De flesta – alla – har ett förhållande till tecknade serier.

Var i Malmö ska ett seriemuseum placeras? Intervjuaren föreslår Arbetethuset (som väl står halvtomt?) på andra sidan gatan till seriecentret på Mazetti.

– Antingen Västra hamnen eller Möllevången, funderar Gunnar Krantz. Jo, någonstans vid Möllevången blir nog bäst.

Namn Gunnar Krantz.
Ålder 50 år.
Född I Stockholm, kom till Kivik som treåring och har även bott i Kristianstad, Stockholm och Malmö, från1988.
Utbildning Studerat till målande konstnär i Kristianstad, Stockholm och på Forum i Malmö.
Gjort Tilldelades seriepriset Urhunden för debutalbumet ”Alger” (1986) och har gett ut många seriealbum i olika tecknarstilar, varit kursansvarig på Serieskolan i Malmö och lektor i design på högskolan för Design och konsthantverk i Göteborg, ställt ut serier och annan bildkonst på museer och gallerier.
Idag Universitetslektor i visuell kommunikation på K3, Malmö högskola och fortfarande serietecknare.
Aktuellt Retrospektiv samlingsbox med två album, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden”.
Speciellt Myntade begreppet Seriestaden redan innan Malmö blivit en seriestad
Hemsida www.seriekonst.se

Ture Sventons tecknare

Det är svårt att tänka sig en balkong i Malmö, eller i hela landet, som är trevligare än Jan Hemmels. I synnerhet när vi sitter där och pratar högt över stadens takåsar en av de sista soliga senhöstdagarna. Han bjuder på kaffe och semlor (fast bara i min fantasi, i själva verket är det hustruns äppelkaka) och talar om sin far.

Till exempel noggrannheten: pappas resor till London, Paris, Venedig och Marocko med ritblock och kamera.

– Han var en händig man. Vid sidan om målandet och tecknandet fanns det perioder då han fotograferade oerhört mycket. Andra perioder spelade han mycket gitarr och sjöng Ferlin. Han var med i Visans vänner och så.

– Förut har jag inte tänkt så mycket på det, att han också var en flitig människa. Så mycket möda som han la ner på något som ser så enkelt och självklart ut.

”En skissbok av Jan Hemmel” (Magister Lämmels Biblioteket / Seriefrämjandet), innehåller såväl Sven Hemmels färdiga teckningar som hans blyerts- och tuschskisser från Paris och Venedig, studier av cirkushästar och artister och även tecknade studier av familjen, hustru och söner, för att finna de rätta kroppsspråken och rörelserna.

Många streck och skuggor som i illustrationerna till Åke Holmbergs ungdoms- eller snarare allåldersdeckare om Sveriges genomskickligaste privatdetektiv, Ture Sventon, renodlades till raka, klara tuschstreck, blott de nödvändiga och karaktäristiska.

– De träffades inte så ofta, men de höll brevkontakt. Holmberg och pappa var två gentlemän i sina bästa år. De hade gemensamma intressen: Woodehouse och engelska deckare, understatements och diskret ironi.

Förutom deras personliga sätt att skriva respektive teckna är det glädjen i detta ömsesidiga möte, att de hade samma intressen och humor, som gör samarbetet mellan Åke Holmberg och Sven Hemmel både så bra och unikt. Text och bild motsäger aldrig någonsin varann. Hemmels illustrationer kompletterar berättelserna och Holmbergs berättelser kompletterar också illustrationerna.

Den privatpraktiserande detektiven Ture Sventon skapades av bägge två, gemensamt. Holmberg stod för det inre och Hemmel för det yttre. Skulle Ture Sventon – eller Ville Vessla eller herr Omar eller fröken Jansson, sekreteraren – kunna se ut på något annat sätt än som Hemmel tecknat dem? Svar: Nej, omöjligt.

– Det fanns faktiskt en förebild till Sventon, berättar Jan Hemmel. En kvinna i Danmark hade en man som var liten med skarpskuren profil. Han är Sventons förebild, till utseendet.

Min favorit, säger jag, har alltid varit herr Omar. En oriental – en arab – och en så synnerligen sympatisk person. Så tidigt dessutom, redan i den första Ture Sventon-deckaren (utgiven 1948) ringer herr Omar på dörren till Sventons detektivbyrå på nedre Drottninggatan i Stockholm för att sälja en flygande matta.

Hur många svenska romaner skrivs det ens idag där 1) en arab/muslim förekommer, 2) skildras som en människa (som du och jag)?

– Var går gränsen där en färggrann karaktärisering övergår till karikatyr? Många gånger kunde figurerna få bli lite löjliga – men inte herr Omar. Det finns en konsekvens i hans vänlighet. Herr Omar är en vänlig – och vanlig – arab som sitter vid tältet nere i oasen Kaf i Arabiska öknen och läser Palmbladet.

– Fast tecknare älskar ju allra mest att rita bovar. Att kärleksfullt mejsla ut lömskheten. Det gjorde pappa också. Oxen och de andra bovarna omfattas med stor kärlek.

– Men, funderar Jan vidare, Ville Vessla är egentligen en mycket otäck figur. Världens ondska personifierad, på sätt och vis. Ville Vessla kan vara Hitler eller bin Ladin.

(Min hemmelska favoritbov, vill intervjuaren infoga, är Slarviga Svante som nattetid tar sig in i juvelerare Erikssons lägenhet på Tomtebogatan – och råkar somna på en stol i köket. Se ”Ture Sventon i Stockholm”…)

– Bovar tyckte pappa om att rita redan när han gjorde, både skrev och tecknade, böckerna om upptäcktsresanden Karlsson, säger Jan Hemmel.

Och så går han och hämtar Karlssonböckerna, för Karlsson vill han helst prata om. Det är förståeligt. Jan och hans bröder var medskapare till berättelserna om Karlsson. Det började som godnatthistorier för sönerna. Sven Hemmels humor formade huvudpersonen Karlsson, sönernas krav på spänning förde Karlsson till äventyr bland sjörövare, kannibaler och cowboys.

– Ture Sventon har sin egen styrfart.

– Däremot är böckerna om Karlsson inte alls uppmärksammade efter förtjänst. Pappa tecknade också serier om Karlsson, men det blev mycket text till rutorna. Han hade svårt att frigöra sig från böckerna, tror jag. Men jag tror också att han hade god hjälp av att redan ha tecknat serier när Ture Sventon skulle bli seriefigur.

Illustrerade gjorde Sven Hemmel på fritiden. Till yrket var han lärare på Katedralskolan i Lund. Hade han aldrig, undrar jag, några planer på att börja teckna på heltid?

– Idag låter det chockartat, men pappa var en lärare som tyckte om att vara lärare. Och eleverna gillade honom. Häpnadsväckande så många gamla elever man mött som sagt hur mycket de uppskattade honom som lärare. Han hade någon sorts lugn och humor som var väldigt avväpnande. Och så hade han stora blå ögon som kunde bli mycket kalla.

– Det var tre kvarter till Kattis. Han gick till skolan på morgon, kom hem och åt lunch, och så iväg till skolan igen. Efter middagen var det dags för skrivbordet. Han tillbringade mycket tid vid skrivbordet.

Gick du själv på Kattis? Hade du pappa som lärare?

– Ja, det var inga problem.

Sist säger sonen Jan:

– På 70-talet kom ett urval Karlssonberättelser. En slarvig utgivning med färre teckningar än i originalen – boken ger inte rättvisa åt fantasin och påhittigheten.

– Jag ska försöka ge ut Karlsson på nytt. Rejält med teckningar ska det vara! Har du något förslag på förlag? undrar Jan Hemmel.

PS. Intervjun med Jan Hemmel gjordes som synes en dag med varmare klimat och texten har tidigare varit publicerad i Kvällsposten år 2002. Vid mitt besök gick Jan Hemmel och hämtade en tjock bunt med osorterade teckningar av pappa Sven. ”Bara några”, sa han. ”Finns mycket mer.”

Vad ska ni göra med alla illustrationer och andra teckningar? undrade jag. ”Vi har inte tänkt göra något särskilt. Dom bara finns här.” Sälja då? fortsatte jag. Det är ju synd att de bara ligger undangömda när det alldeles säkert finns många människor som både skulle vilja se och köpa teckningar av Sven Hemmel…

Ganska snart efter detta skänktes en större del av Sven Hemmels tecknade produktion till Göteborgs konstmuseum. Det har ordnats utställningar i Lund och flera gånger i Stockholm. Så jag kan nog ta åt mej lite av äran för att Sven Hemmels teckningar – inte minst av Ture Sventon, herr Omar och Ville Vessla – numera hänger hemma på väggarna hos många beundrare. Som hos mej själv.