På seriehyllan: Viktor Kasparsson i Hälsingborg

Dennis Gustafsson
Viktor Kasparssons makabra mysterier
(Albumförlaget)

Tiden är både 1920- och 30-talen och hela den långa svenska historien, lika delar fantasi och verklighet, som genom ”bondesamhällets berättarkultur” levt vidare sen urminnes tider.

Det vi kallar realism blandas med det vi brukar kalla myt, sägen och vidskepelse.

Som Dick Harrison, den serienördiga historieprofessorn i Lund, skriver i förordet: ”Något att förfasas över men samtidigt skratta åt.” Han tillägger: ”Men för hundra år sen hade vi inte skrattat.”

Dennis Gustafssons debutalbum innehåller fyra mer eller mindre sammanhängande serienoveller mitt emellan detektivhistoria, skräck och fantasy. Vilket ju är på väg att bli en allt mer populär undergenre också i skönlitterära, det vill säga skrivna, kriminalromaner.

Claes Ädel, fabrikör i Hälsingborg, hittas brutalt sönderslagen och mördad. Viktor Kasparsson, bokmal och fotolabbsassistent, tror att lösningen på mordet finns på en handskriven lapp som råkade ramla ut ur en antikvarisk encyclopedia över ockultism.

Så börjar den första historien, ”God jul, herr Kasparsson”.

Miljöerna är autentiska.

Ruta ur seriealbumet ”Viktor Kasparssons makabra mysterier” av Dennis Gustafsson.

Redan i den inledande rutan har Gustafsson tecknat en realistisk vy över Hälsingborgs hamn, Stortorget och rådhuset. Tullstorps antikvariska bokhandel, där Jennifer Rosendahl arbetar, återfinns på Tullgatan.

Men plötsligt rämnar realismen, både i berättandet och tecknandet. På Donationskyrkogården reser sig en gengångare ur graven och i ”Vems rosor växer i år?” – en följande serienovell – duellerar Kasparsson på fiol och gevär med Näcken.

Det är som om Dennis Gustafsson velat teckna och berätta Sveriges historia på nytt, hitom och bortom döden, i verklighet och mytologi. Så spretigt att det blir mångtydigt.

Många frågor men färre svar.

Resultat: spännande och fantasieggande. Genre: ockult noir, om man så vill.

(Kvällsposten 2010)

Nya svenska tecknade serier i Sjöbo

Do it yourself
Serieskolan i Malmö
Dominica Dominiuk, Ditte Marie Eriksen, Maja Falke, Helena Hellman, Kolbeinn Karlsson, Robin Larsson, Robert Pettersson, Hanna Stenman, Joakim Waller, Anna Åhlén
t o m 8 juni

Deras seriehäften – med både egna och ibland också andras serier – hänger på ena väggen. Besökare kan plocka ner ett häfte, sätta sig och titta. Så ska tecknade serier läsas: på papper (eller eventuellt dataskärm).

Mitt på golvet står tre glasmontrar som synliggör serieskapandet. Den första montern heter ”Inspiration” (här finns andra(s) serieteckningar, musik, själva tuschpennan), den andra visar ”Produktion” (redskap som behövs för att teckna och måla serier) och den tredje ”Resultat” (egna seriehäften/album).

Vid sidan om och bakom montrarna presenteras tio ”färdiga” elever från Serieskolan i Malmö.

Alltså färdiga med citattecken, för samtliga är redan skickliga serietecknare – seriekonstnärer – samtidigt som ingen konstnär någonsin blir fullärd. Mycket av tekniken har de redan men de är olika långt på väg vad gäller personlighet.

Kolbeinn Karlsson.

De presenterar sig själva, för att vara noga. Det är utställarna som svarar för utställningen och kanske just därför går ”Do it yourself” inte i den alltför vanliga konsthalls- och museifällan att tapetsera väggarna med långa rader av tecknade seriesidor. Sånt brukar vara så tröttsamt, både oläs- och otittbart.

Alla har fått samma begränsade utrymme med plats för tre seriesidor/bilder, vilket de utnyttjat på olika – och ofta bästa – sätt. De kan ha blåst upp en seriesida eller ruta, visa originalteckningar eller ett omslag. Ibland finns också en liten piedestal med ett seriehäfte.

Robert Pettersson.

Det här är ett bra sätt att presentera tecknade serier på en gallerivägg. Som betraktare förs man både in i och bakåt i teckningen, till själva tecknandet. Och samtidigt ut- och framåt: den tecknade serien växer och blir seriekonst.

Varje tecknare gör alltså en kort-kort presentation av sig själv, typ man är på en fest och träffar någon, hälsar och pratar en kort stund, för att sen gå vidare. Omöjligt och inte rättvist heller att recensera utifrån dessa små smakprov. Jag ska istället försöka förmedla presentationerna…

Vissa serietecknare har arbetat i svartvitt, andra med färger. De använder olika teknik och tecknar i olika stilar, från svensk skämtteckningsstil till mangainspirerat.

Doraya/Maja Falke.

Hanna Stenman har bland annat gjort en feministisk skämt/allvarsteckning med utgångspunkt i ett uttalande från Nina Björk. Omslaget till Robert Petterssons ”Vid isens kant” kunde nästan vara ett träsnitt i färg.

Också Robin Larssons svartvita stil är konturstark och avskalad men mer i svensk serietecknartradition.

Doraya/Maja Falke, Helena Hellman och Joakim Waller har – i olika grad – inspirerats av den japanska tecknarstil som i Sverige blivit den mest kända formen av manga. Fast jag är nog mer förtjust i deras användning av färger än själva tecknarstilen.

Anna Åhlén tecknar drömska flickbilder (i nästan-skärt, gult och även ljusblått) av ”Linnea”.

Anna Åhlén.

Domon/Dominica Dominiuk har gjort en liten tredelad tecknarskola: 1) skiss + thumbnail, 2) skissa, tuscha, 3) skanna, tona, texta.

Kolbeinn Karlsson och Ditte Marie Eriksen sticker ut. Ja, de ovannämnda får ursäkta. Jag kan inte låta bli att utnämna Karlsson och Eriksen till favoriter. De är ”Do it yourself”-utställningens personligheter.

Ditte Marie Eriksen.

K olbeinn Karlsson tecknar grovt, grövre, grövst. Hans ”troll” blir ur-människor (eller tvärtom). Han använder sig dessutom av en högst egenartad färgskala.

Ditte Marie Eriksen har kombinerat teckningar med tidningsurklipp på temat ”De blinde ord – en ordløs tegneserie om ordblindhed”. Själva formen blir innehållet och budskapet.

Mycket starkt och personligt, det känns självupplevt men det behöver det ju inte vara.

Efter detta kan besökaren också slå sig ner i det lilla DVD-hörnet och bland annat titta på animerade teckningar av Kolbeinn Karlsson. Här rör de på sig, hans troll och inte minst skogens mäktiga, gröna konung.

Det finns fortfarande de som har för sig att tecknade serier bara är för barn – nej, inte för vuxna och inte kan väl serieteckning vara konst? Jag rekommenderar alla konst- och/eller serieintresserade att kolla in utställningen ”Do it yourself” i Sjöbo konsthall.

Joakim Waller.

Eleverna från Serieskolan i Malmö visar och bevisar på bästa sätt vad tecknade serier kan vara i Sverige på 2000-talet. Utställningen ger också en hint om vad serietecknare kommer att bli i framtiden: en konstnär som utgår från den tecknade serien men också breddar sig till film, målning, skulptur, allt och vad som helst.

(Ystads Allehanda 2012)

I seriehyllan: Fabian Göranson och August Strindberg

Fabian Göranson har förvandlat en av August Strindbergs klassiska böcker till en illustrerad klassiker, ”Inferno” (Kolik förlag).

Först tyckte jag att Göranson tecknat lite för grovt och parodiskt. Men strax hade jag ändrat mig: tecknarstilen passar bra till historien.

Det strindbergska infernot var ju inte verkligt – eller? – utan utspelade sig i Strindbergs huvud.

Kontrasterna mellan Strindbergs upplevelser och miljöerna (Hotel Orfila i Paris, hustrun Fridas tyska by, Malmö, Lund och även Ystad, där Strindberg bor hos sin vän, läkaren Anders Eliasson) betonas verkligen – eller overkligen – av teckningarna.

Infernot bryter ut! Serieruta av Fabian Göranson.

Strindberg ser hela tiden lite overklighetsfrånvänd ut (kolla storleken på mustaschen!) och blir – synbart – helgalen när infernot bryter ut.

PS. Kan Anders Eliasson vara ett autentiskt namn? Har doktor Eliasson funnits?

(Ystads Allehanda 2010)

I seriehyllan: Ola Skogäng

Ola Skogäng är en av mina favoriter bland svenska serieskapare.

”Mumiens blod” – det första albumet om ”Theos ockulta kuriositeter” – kom för något år sen. Nu har uppföljaren, ”De förlorade sidornas bok” (Ekholm & Tegebjer), kommit.

Förresten, om ni undrar, den nämnde Theo är en antikvitetshandlande björn i Stockholm.

Ännu ett exempel på vad ett seriealbum kan innehålla och ändå vara trovärdigt. ”De förlorade sidornas bok” är en kombination av realism, fantasy och deckare.

Skogäng tecknar rena, klara serierutor utan onödigheter. Det som ska synas det syns och inget mer. Varje ruta blir ett litet konstverk.

Söder Mälarstrand nattetid, tecknat av Ola Skogäng.

Ja, kolla hans rent fenomenala porträtt av gator och hus i Stockholm!

Bland seriefigurerna finns äldre och yngre människor, både från den här och andra sidan döden, samt märkliga varelser från någon annanstans och så björnen Theo (om nu han är en björn?).

(Ystads Allehanda 2010)

I seriehyllan: Mœbius & Jodorowsky

Litteratur eller konst? För barn eller vuxna? Det är de vanligaste, ofta upprepade frågorna om tecknade serier. Svar: bäggedera. Respektive: än det ena, än det andra och ibland både… och.

På 80-talet slog en våg in över Sverige med tecknade serier för en äldre publik. Först översattes serier från bland annat Frankrike, Belgien och Italien, sen började det komma allt fler nya svenska serier. Men så plötsligt: stiltje. Utgivningen av seriealbum, särskilt för vuxna, upphörde nästan helt.

Idag sköljer en ny serievåg över oss. Den nya vågen inleddes med unga, svenska serieskapare (för det kan vi tacka serieskolan i Malmö) och nu har också allt fler utländska seriealbum – eller grafiska romaner, som de kallas numera – börjat översättas och ges ut i Sverige.

Mœbius (egentligen Jean Giraud) blev ett av de mest omtalade namnen ur den generation som började teckna serier i Frankrike efter 1968.

”Inkalen” (utgiven på svenska av det danska serieförlaget Faraos Cigarer, övers: Horst Schröder) är ett praktfullt album med samlade berättelser om John Difool, en intergalaktisk privatdetektiv, som Mœbius tecknat till (Alejandro) Jodorowskys manus.

John Difool-serierna har tidigare funnits på svenska i fyra album som väl måste vara utgångna nu och när de samlats och getts ut på nytt så har de fått ny datafärgläggning utan att Mœbius visste om det.

Sånt är ett jäkla sätt förstås – men till skillnad mot de flesta serienördar, som verkar ogilla de nya färgerna (inte lika starka och distinkta), så tycker jag att teckningarna fungerar också med den här färgskalan.

Ruta ur ”Inkalen”, tecknad av Mœbius.

Mœbius tecknar ju så otroligt bra. Han är en serietecknande konstnär. Det finns någonting i hans serierutor som jag inte kan stå emot utan jag sugs in i bilderna och berättelserna, ut i rymden.

Där utspelar sig historien: i en fantastisk, smått psykedelisk värld, som både är vår och en annan värld. John Difool-berättelserna är fantasydeckare och ett exempel på att tecknade serier kan berätta historier och ta upp ämnen på så svindlande fantasirika sätt att jag undrar om vi skulle acceptera det i till exempel romaner?

(Ystads Allehanda 2010)