Etikettarkiv: Schlager

Rockiga Schlagerfoton

Redan gråskalan, inga photoshoppade färgbilder utan handkopierat i svartvitt, betonar tidsresan: bakåt till 1970-talet och framåt igen in i 80-talet.

Ingen fotobok och fotoutställning i betydelsen att fotografin står i centrum – eller fotografen – utan det handlar om tiden och dess stämning. Ett slags noteringar om rockmusikens förhållande till just sin tid.

Iggy Pop, Köpenhamn 1977.Affisch till Mats Bäckers rockftotoutställning och även omslag till boken.

Idag ägnar sig Mats Bäcker åt att fotografera teater, opera och dans. För några år sen var jag på en utställning med hans dansbilder på Dansens hus i Stockholm.

Digitala färgfoton och fantastiskt! Perfekt teknik och vilken känsla! Ingen tvekan att han är en bättre fotograf idag. Fattas bara, på 70-talet hade han precis blivit klar med fotoutbildningen på Värnhemsskolan i Malmö.

Mats Bäckers nya bok heter ”Raw Power” (Norstedts) och har ett av hans bästa rockfoton på omslaget: en barbröstad Iggy Pop sticker fingret i luften. Samtidigt visas fotona på Fotografins rum/Malmö museum och Zimmerdals i Lund.

Bläddrade och tänkte: ojämnt. Det gäller både kvalitet och stil.

Joe Strummer , Arlöv 1977.

Omslagsfotot är en klassiker, taget i exakt rätt tusendels sekund. Övriga foton på Iggy Pop? Tja, sådär.

Jämför scenfotona av The Jam och Tom Robinson, bägge från Malmö (1977 respektive -80). Det förstnämnda togs rakt på, inget märkvärdigt; det andra är skarpt och oskarpt på samma gång med mycket stämningsskapande luft.

Han testade, vidareutbildade sig själv. Därför kunde resultatet bli olika. Tidiga foton togs till musikrörelseorganet Musikens Makt, de senare till rocktidningen Schlager.

Men strunt i det – ja, faktiskt. När jag återser fotona på Malmö museum så kan ett mindre bra foto ha blivit ett av de bästa. Sammanhang och situation, papper eller vägg, förändrar ens intryck. Det är fascinerande.

Kalle Pedal och Pågarna, Lund 1977. 

Särskilt i Malmö är det överfullt med foton. Många stora också, uppblåsta så kornen blivit (nästan) knytnävsstora. Det är bra! Det bidrar till känslan av att befinna sig i förfluten tid.

Några foton var jag med när de togs. Mats och jag jobbade tillsammans ibland. Som när Joe Strummer bodde på motorhotellet i Arlöv (1977) och när det var presskonferens med Marianne Faithfull på Kockska krogen i Malmö (1980).

Några av de bästa fotona berodde på en tillfällighet (eller olycka i arbetet), berättar han i boken. Två exempel: Eva Dahlgren och Henrik Venant (bägge 1982).

Han tog tusen porträttbilder tills Eva Dahlgren tröttnade och lekte med fotografen. Hastigt försvann hon ur bilden. Omslag på Schlager, förstås!

David Bowie, Bryssel 1983. Samtliga foton: Mats Bäcker.

Henrik Venant-fotot skulle kopieras efter en lurvig kväll. Matte råkade ta fel framkallningsvätska. Alla gråskalor försvann. Han fick en blixtidé: negativet sköljdes omväxlande i hett och kallt vatten. En ny sorts gråskala uppstod. Också ett Schlager-omslag!

Å andra sidan var det ju fotografen som både orsakade och tillvaratog tillfälligheten/olyckan. Också sånt är en bra egenskap för en fotograf.

Fler foton: Kal P Dal, Fiendens Musik, Thåström, ABBA, Garboschock, Niels Jensen, Rolling Stones, Lou Reed, Grace Jones, Per Gessle, Ulf Lundell, U2, David Bowie…

(Ystads Allehanda 2012)

Annonser

Hemmapularnas Tio i Topp

Det är söndagkväll.

Någonstans i Stockholm stoppar någon en musikkassett i fickan, går ner till bilen och kör iväg.

Någon annanstans i Stockholm stoppar någon annan en kassett i en plastpåse och ringer efter en taxi.

Ytterligare några – också dom ”beväpnade” med kassetter – är på väg per tunnelbana och pendeltåg.

På kassetterna har dom varsin låt – en egen låt, som dom skrivit och spelat in under månaden som gått.

Från en annan tid: kassettband.

Dom är några av tusen och åter tusen hemmapulare som i Stockholm (och överallt i Sverige) skapar musik i mer eller mindre avancerade hemmastudios.

Nu är dom på väg till en villa i Vällingby. Hemmapularna AB ska nämligen ha sin månatliga sammankomst.

– Vad kallar du oss? undrar Göran Johansson, en av dom ”organiserade” hemmapularna.

– Hemmapularna AB? Det har jag inte hört förut. Vem av oss har sagt så? Jag brukar säja ”hitlistan”.

Det är hemma hos Göran som Hemmapularna har sina sammankomster. Göran tog också initiativet till att organisera några av Stockholms musikaliska hemmapulare.

– Idén var både Ulfs (heter Nordquist i efternamn) och min.

– Bägge två gjorde vi låtar och bägge två tyckte vi det var trist att vi hade så få möjligheter att spela upp våra låtar för andra.

– Vi började snacka om topplistor, sa väl nåt om att på några topplistor kommer man ju aldrig att hamna. Då fick vi idén: vi startar en egen topplista!

Göran och Ulf provade idén på några andra hemmapulande kompisar – Björn (Fransson), Roger (Jervenheim) och Marie (Häglerud) – och visst, dom tyckte

Hösten 1986 träffades dom fem Hemmapularna och satte ihop första hitlistan. Sen dess har fler bekanta och bekantas bekanta kommit till – man har aldrig aktivt gått ut och värvat nya hemmapulare. Dom flesta bidrar med en låt nån gång då och då. Kärntruppen är fortfarande Göran-Ulf-Björn-Roger-Marie.

Roger: – Utan utmanare skulle det ju vara trist att sätta ihop en hitlista. Så vi fem har tagit på oss ansvaret att producera nya utmanare.

Björn: – Ibland kan det vara rätt jobbigt. Visst ja, brukar i alla fall jag tänka, på söndag är det ju en ny hitlista. Och så får jag sätta mej och snabbproducera en ny låt.

Dito.

Den här söndagkvällen är det (på grund av min närvaro?) extra stor uppslutning. Bara ett par hemmapulare har anmält förhinder och dessutom har några tagit med ett par icke-hemmapulande kompisar, som ska vara med och rösta.

En för den här månaden nytillkommen hemmapulare ska också presentera sin första låt (mer om honom nedan).

Dags för omröstning:

Dom närvarande får varsin röstsedel med den senaste hitlistan och den här månadens utmanare.

Ulf presenterar – som en Kent Finell eller Carl Eiwar på Tio i Topp-tiden – först hitlistan och sen utmanarna. Göran stoppar in kassetterna i kassettdäcket. Alla lyssnar och skriver ner sina röstsiffror. Låten man vill ha som etta får 20 poäng, tvåan får 15, trean 10, fyran 7 och så vidare ner till tian som får 1 poäng (egna låtar får man i n t e rösta på). Röstsedlarna lämnas till Björn som räknar ihop poängen.

Efter kaffe och bullar – denna gång också tårta – är den nya Hemmapularlistan färdiguträknad och klar för uppspelning nerifrån och upp: från tionde till första plats.

Månadens sensation är den nytillkomne hemmapularen Peo Hagfeldt (spelar annars trummor med bl a Eva-Britt Strandberg). Peos första försök, balladen ”Winter Song”, gick direkt in på listan – på tredje plats.

– Vilken överraskning! Men kul och uppmuntrande, förstås. Nu vill man genast gå hem och göra fler låtar.

Etta på hitlistan hamnade Maria Dillon med en houseaktig discoschlager, ”In The Army Of Love”. Tvåa kom ”Don’t Worry” av och med Sven ”Svempa” Westin, också han en ganska flitig hemmapulare. Björn och Roger har varsin låt på listan. Ulf har två och Marie inte mindre än tre. Däremot hamnade Görans bägge låtar utanför listan.

Den musikaliska bredden är imponerande. Här finns rock, funk, ballader, schlager och en hel del humor. För dom skojiga låtarna står framför allt Björn, Hemmapularnas humorist, men också Mats Nyberg (”V65- låten” skulle kunna bli alla hästspelares signaturmelodi) och Marie som gjort en parodi på Stikkan Andersons gamla ”Klas-Göran”-schlager. Maries schlagerkille heter ”Sören”.

– Det här är verkligen en kompositörsskola, säjer Roger. På bara två år har låtkvalitén ökat alldeles otroligt.

– Dom andra är ju så jävla duktiga! Här gäller det att skärpa sej om man ska ha en chans.

Dåtidens kassetthemmastudio (hos många eller de de flesta).

Ulf Nordquist är Hemmapularnas kompositörsproffs. Han har en egen studio med en 24-kanals mixer och en 16-kanals bandspelare.

Varje år skickar Ulf en packe låtar till Eurovisionsschlagern och förra året fick han med en låt i den svenska finalen, ”Måndag i mitt liv” (sång: Billy Gezon). Ulfs största succ‚ hittills är ”Don’t Play A Sad Song After Midnight” (”Dra dit peppar växer” med svensk text). Men den vann Sten Nilsson 1985 en sångfestival på Irland.

Ulf & Marie har också gjort en singel med två låtar som legat etta på Hemmapularnas hitlista.

– För mej är hitlistan en viktig grej. Jag tar med mej en del udda inspelningar och får respons på dom, säjer Ulf.

– Hitlistan är som en lärare som ställer krav och har läxförhör. Jag måste jobba vidare, få nya låtar klara och inspelade, tillägger Marie Häglerud.

Marie är halvproffs: studerar till sångpedagog och, precis som sin förnamne, är hon en drillande sångfågel vi säkert kommer att höra mer av.

Övriga Hemmapulare är ”amatörer”, har som mest haft egna band som spelat deras låtar.

Roger Jervenheim: – Det skulle vara kul om jag kunde få några låtar inspelade på platta.

– Men då vill man ju först få ihop några riktigt bra låtar. Risken är att man tvekar och väntar och fortfarande väntar när man är sextio.

Göran Johansson: – Drömmen är att ett skivbolag upptäcker oss och börjar använda hitlistan som en ”låtbank”.

(Skriven till Nöjesguiden 1989)

I CD-spelaren och Malmö: Dalaplan

Dalaplan
Feber
(Egen utgivning/Spotify)

Dalaplan (gruppen från Malmö) fortsätter att spela och sjunga precis som det brukar kännas att svänga av vid Dalaplan (platsen i Malmö) och gå nerför Södra Förstadsgatan. Nya EP:n ”Feber” släpptes först digitalt (kolla på Spotify) och finns nu också som fysisk vinylskiva.

Tyngre än förra gången: punk på väg mot pop och även mer formell rock.

Jag gillar när schlagerklistriga melodier framförs med ettriga elgitarrer, funkig bas, sipprande klaviaturtoner och bastanta trummor. Texterna är noteringar om hur det kan kännas att bo vid Dalaplan (platsen) med omnejd.

Fast Dalaplan (bandet) får vara lite aktsamma nu så de inte slutar som Bruce Springsteen á la Malmö…

Än så länge sjunger Niklas Svensson – ja, ännu mer på nya skivan – på bredaste malmöitiska likt en Stefan Ahlqvist (Problem) i vilda dagar medan musiken spelar nästan storstadsrock typ Fiendens Musik. (Bandet uppger själv MC5, The Sonics och Docenterna som influenser.)

Fast ursäkta: fyra ynka låtar? Jag vill ha mer, mer, mer!!!

(Olika varianter i Ystads Allehanda / Hifi & Musik 2011)

Olssons galleri: Isadora Juice

Fotot här nedanför togs i samband med jakten på Isadora Juice. Det var 80-tal och Kjell Alinge spelade = lanserade henne på radion. Hemlighetsfullt – som om hon inte fanns, som om Isadora Juice var en pseudonym för en anonym italiensk sångerska. (Jo, det här var en tid då nya italienska poplåtar faktiskt spelades på radion.)

Men nog fanns hon, det upptäckte minsann vi, alltså jag och fotografen Birgitta Olsson, när vi som några slags Ture Sventon och fröken Janton reste till Rom, för att på uppdrag åt rocktidningen Schlager försöka hitta Isadora Juice.

Och vi lyckades inte bara hitta henne – vi hittade dessutom hennes man, som drev en alldeles förträfflig restaurang i Rom. Där intervjuade jag förresten Isadora Juice till radion också, med hennes man som tolk från italienska till engelska. Men mannen = tolken klippte jag bort och behöll enbart Isadoras svar på italienska.

Så när inslaget sändes på radion frågade folk: Kan du prata italienska?! Klart, sa jag.

Foto: Birgitta Olsson. 

Apropå Schlager, så välkomna till minglet i kväll tisdag också i samband med utgivningen av boken ”Best of Schlager” med artiklar, intervjuer, recensioner m m ur rocktidningen Schlager. Tid och plats: 18.15 på Pet Sounds, Skånegatan 53 i Stockholm.

Best of Schlager

PRESSMEDDELANDE
2011-09-14

”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes”

När musikjournalisterna Bengt Eriksson, Håkan Lahger, Mats Lundgren och Thore Soneson drog igång musiktid¬ningen Schlager hösten 1980 var det för att, som det stod i ledaren, ”fylla det skriande hål i svensk press som bristen på en seriös musiktidning har varit”.

”Ulf Lundell påstod en gång att alla rockskribenter är misslyckade rockmusiker. Han hade fel. Jag, till exempel, ville aldrig bli Keith Richards. Jag ville bli Lars Nylin.”
– Per Bjurman, Aftonbladet

”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes”. Texter i urval av Bengt Eriksson och Thore Soneson. Bokomslag: Lars ”Amba” Esselius.

Så stor betydelse hade Schlager, vars första nummer kom den 10 oktober 1980. Det var nämligen där och då den svenska rockjournalistiken föddes.

Ett kaxigt påstående? Nja. Eller: Nej!

Boken ”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes” samlar bland annat Dotun Adebayo, Kristina Adolfsson, Marjorie Alessandrini, Bengt Eriksson, Håkan Lahger, Susanne Ljung, Mats Lundgren, Lars Nylin, Jens Peterson, Thore Soneson och Per Wirtén. De skriver om artister som Abba, Bob Dylan, Ebba Grön, Jimmy Cliff, Kraftwerk, Neil Young, Nico, Ratata, The Slits, Thomas Di Leva och många, många fler.

De återbrukade klassiska texterna har kompletterats med nyskrivna kommentarer. I förordet får man dessutom för första gången reda på exakt när, var och varför idén om att starta rocktidningen Schlager föddes…

Bengt Eriksson och Thore Soneson finns på plats för att presentera boken under bokmässan i Göteborg den 23 september. Du träffar dem i monter B06:32 mellan klockan 16-17. Kontakta oss för intervjuförfrågningar.

Bokförlaget Reverb
Karl Johansgatan 29, 41459 Göteborg http://www.reverb.nu

För mer information kontakta: Fredrik Öster, 070-774 70 26, fredrik@reverb.nu

I CD-spelaren: Eva Eastwood

Eva Eastwood & The Major Keys
En ny stil i stan
(Tail Records)

Eva Eastwood, egentligen Eva Östlund, har tidigare gjort tre CD med country och rockabilly. Nya albumet, ”En ny stil i stan”, innehåller samma amerikanska musik – men nu sjunger hon på svenska.

Resultat: låtarna förvandlas till svensk schlager modell 50- och 60-tal. (I mitt minne hör jag genast ”På vårat fik” med Siw Malmkvist från -59.)

Eastwood har gjort både texter och melodier. Hon använder gamla 50-talsord som placerar låtarna exakt i tiden.

Inte bara titellåten ”En ny stil i stan” utan också ”Vårt liv i repris”, ”Rockabilly Willy”, ”Farfars 50-tal”, Inget bröllop i vår” (duett med systern Dottie) med flera ger rent dokumentära minnesbilder av den tid då den nya amerikanska tonårsmusiken kom till Sverige.

Skämt eller allvar?

Eva Eastwood har god kunskap om rocktraditionen så det är absolut på allvar – plus en stor portion humor. Inte årets bästa svenska platta hittills – men den mest uppfriskande.

(Hifi & Musik 2004)

När Nico sjöng på Sparta i Lund

Det här handlar bara delvis om musik. Det handlar om rock (och rock är bara delvis musik).

Nico är knappast en rocksångerska eller rockkompositör, men hon är rock. Hennes liv, erfarenheter, utseende, musik och sång innehåller dom två motpoler som också är den moderna rockens.

Nicos första konsert i Skandinavien inleds av hennes två kompmusiker: iraniern Mahamad Hadi och armeniern Vasquen Solkian.

Musiken är arabisk-orientalisk. Instrumenten bland annat en elförstärkt oud, en arabisk luta.

Oud är ett nyansrikt instrument och det arabiska sättet att improvisera inom en given mall, en så kallad ”maqam”, är en spännande upptäcktsresa.

Men elförstärkt – och dessutom med alldeles för hög volym – tappar ouden alla nyanser och förvandlas i mina öron till visserligen fingerfärdig västerländsk rock med lite arabisk krydda, men utan varken mål eller mening.

Nu börjar det bli dags för Nico och den elförstärkta ouden byts ut mot en ”arabisk elplanka”, som lägger en matta av ljud under Nicos entré.

Nico fotograferad 1982 med kropp och själ på Pub Sparta i Lund. Foto förstås: Birgitta Olsson.

Nico sätter sig bakom sin gamla tramporgel – som teknikerna haft besvär med att både micka upp och överhuvudtaget få att hålla ihop (är det förresten den här orgeln som Patti Smith köpte åt Nico i Paris?) – uppe på en scen på scenen.

Ett glas med nåt champagneliknande, en cigarett i handen. Mellan varje sång ska hon sen tända en ny cigarett och medan hon sjunger låta den ligga på orgeln och brinna ut.

Det ligger en oförklarlig spänning i luften. Den spänning som mer än fyllt Sparta och föst fram mig ända till scenkanten en och en halv meter från Nicos ansikte. Den spänning som både lockar och avskräcker i det som kallas rockmusik.

En otäck, hemsk spänning där det inte är så lätt att trampa rätt.

Nico är två personer. Den första jag ser får mig att utbrista: ”Så vacker hon är!” Det är den Nico som ser ut som ett oskuldsfullt barn på knappt 20.

Så vänder hon på ansiktet och jag ser den andra Nico: den drygt 40-åriga kvinnan som levt halva sitt liv på livets ”vilda sida”. Plufsigheten som satt sig i ansiktet och på kroppen, dom dåliga tänderna. Rörelserna som är knyckiga, stela. Ögonen långt inne i huvet.

– Om ni vill kan jag sjunga en liten tysk sång, säger Nico, dedikerar den till Andreas Baader (”så att ni inte ska få fel uppfattning”) och börjar sjunga ”Deutschland, Deutschland über alles”.

Nicos röst är iskall – nej inte kall, snarare nollställd, som om texten innehåller en självklar sanning. Det är den otäckaste sång jag någonsin hört. På platta har jag alltid lyft av pickupen efter en halv minut. Jag har aldrig kunnat höra den till slut.

Publiken på Sparta applåderar ”Deutschland”. Vad applåderar dom åt? Kan man applådera en dödsmässa?

Det är ju det ”Deutschland über alles” är i Nicos version: en dödsmässa inte bara för Tyskland utan för hela västvärlden. Detta är också rockens ena pol: dekadensen som nåt åtråvärt, lockande, som i sin förlängning är en dröm om förnedring och död.

Publiken längst fram vid scenen ropar hela tiden på Lou Reeds ”Waiting For My Man” från Velvet Underground-tiden – som om det är en populär gammal slagdänga i stil med Beatles ”She Loves You” eller Siw Malmkvists ”Tunna skivor”. Och inte en socialskildring av just människors djupaste förnedring.

Detta är det otäckaste med rocken: ingen annan kulturform har lyckats komma västvärldens ”vilda (läs: bak-) sida” så nära, men det farliga med denna närhet är att den också föder lockelse och längtan.

Flera av dom som står framme vid scenen är påverkade. För dom är ”Waiting For My Man” och Nico en myt och en dröm om nånting häftigt. En dröm som slutar med döden på en offentlig toalett med en spruta i armen.

När Nico sjunger The Doors ”The End” gör hon den definitiva versionen av den. ”Deutschland, Deutschland über alles” är en dödsmässa över en politisk mentalitet. ”The End” är en dödsmässa över mänskligheten.

Men när hon lockas att lämna orgeln, ställa sig vid mikrofonen och sjunga ”Waiting For My Man” ramlar hon i samma rockmusikens fälla som delar av publiken. Den fälla där hon suttit fast i så många år.

Dom allra flesta – det gäller både publik och skribenter – verkar betrakta Nico mer som en myt än en levande människa.

Omnämnd som kompositör – och en bra sådan – kan jag inte minnas att jag nånsin har sett henne. Nico är en mycket duktig kompositör. Hon är ingen musiker. Hennes orgel är en stämningsskapare, inte ett musikinstrument.

Men som kontrast till orgelns monotona ljud och hennes majestätiska, nästan monumentala röst – jag associerar till Mussolinis fascistiska drömstad Eur utanför Rom – finns melodier, så melodiska, så vackra, med en nästan pastoral folkmusikstämning från renässansen.

Vilket liv måtte hon inte drömma om och längta efter, denna lilla tjej / denna utlevda kvinna, när hon sitter vid sin orgel och komponerar dessa melodier, som är som sommarängar fulla med maskrosor.

Här finns rockens andra pol: viljan, den okuvliga viljan att aldrig ge upp. Människans ofattbara förmåga att överleva alla förnedringar, alla plågor hon utsätts – och utsätter sig själv – för.

(Schlager 1982, refuserat bidrag till den kommande boken ”The Best of Schlager”)