Etikettarkiv: Scalateatern

Rock-Owe Thörnqvist jubilerar som bäst!

Owe T 2009Snacka om rockband! Vilken känsla för rock´n´roll såväl som country, R&B och gospel! Så var också tre medlemmar (Anders Forsslund, ståbas, Kettil Medelius, klaviatur, och Ole Ornered, elgitarr) av fyra (nytillkommen är Kjell Gustavsson, trummor) i ”Jubileumskvartetten” med redan när Uppsala stadsteater för drygt 10 år gjorde en Owe Thörnqvist-musikal.

De har haft god tid på sig att göra en noggrann instudering av låtarna, lyssna sig in till hjärtat och kärnan. Vilket resulterat i att vissa låtar – som ”Varm korv boogie” och ”Svartbäckens ros” – nog aldrig låtit bättre utanför skivstudion (där Owes låtar fick sina definitiva versioner på 50- och tidigt 60-tal).

Rötterna poängteras. Det är mer av allt: rock, country, blues… Idolerna och förebilderna finns liksom med på scen. Som när Owe Thörnqvist och kvartetten först drar lite av Hank Williams-låten ”Hey Good Looking”, för att visa varifrån inspirationen kom, och sen övergår till Owes egen låt ”På festplatsen”.

I ”Ett litet rött paket” hjälper kvartetten till med doo wop-sång så resultatet blir en perfekt upplaga av The Platters på svenska. ”Gun från Dragarbrunn” är – precis som den ska – gospel i mjölkaffären. Till och med ”Hemma” – som innehåller några av Owes mest halsbrytande ordvändningar: ”Jag minnes ännu barndomsårens vita Knut / Han kunde nog blitt brun men han gick aldrig ut” – har fått en exakt western swing-blandning.

Så tajt bandet spelar! Och vilken elgitarrist han är, Ole Ornered. Med snabba fingrar lirar han sig rätt igenom rockhistorien, från 50-talet och framåt, utan att glömma hur det lät då eller ska låta idag. Första halvan – eller ronden, för att anknyta till före detta boxaren Owe Thörnqvist – av jubileumsföreställningen på Scalateatern är inget mindre än… en sensation!

Det är där jag befinner mig. Ja, när jag var i Stockholm senast så bara måste jag gå och uppleva Owe Thörnqvist, blott 80 år, när han nu ger en serie ”Tack & Hej”-föreställningar på Scalateatern (varje veckoslut in i oktober). Lite grann, tänker jag där jag sitter, är det som om Elvis varit vid liv och skött om sig.

Owe Thörnqvist vet hur man tar scen och salong. Han är ett proffs och i god form, vid i år fyllda 80 alltså. Och vem är då jag att klaga på att vissa låtar, till exempel latin-rytmiska ”Rumba i Engelska parken” och ”Loppan”, inte fungerar riktigt lika bra och att jag fortfarande har svårt för Owes under bältet-skämt som förstås kommer under andra akten.

En fullsatt Scalateater skrattar högt, inte minst den kvinnliga delen. Att kvinnor inte skulle uppskatta vågade sexskämt är en fördom och nog fattar jag att den här grånade men fräcka och pigga charmören kan få kvinnor 50 och 60 plus att tända båda här och där. Hans kvinnliga fans busvisslar och ropar in honom igen: ”Owe! Owe! Owe!”

Efter Stockholm ska Owe Thörnqvist och kvartetten turnera till övriga Sverige också. Missa inte årets – och många års – bästa rockshow!

(Liknande text publicerad i Ystads Allehanda 2009)

PS. ”Tack & Hej”-föreställning? Nåja, en lång sådan i så fall. Nu har Scalateatern satt in extraföreställningar under våren 2010. Trodde väl det, att Owe Thörnqvist inte skulle kunna avhålla sig från att stå på scen så länge som möjligt.

Rock-Owe Thörnqvist, fyllda 80 år

Han firades stort ”hemma” i Uppsala när han i våras fyllde 80 år. Samtidigt släpptes boxen ”Boogieman 1955-2005” (Bonnier Amigo) med åtta CD, en DVD och en 120-sidors bok.

 

Och nu på lördag den 5 september blir det premiär för jubileumsföreställningen ”Tack & Hej! Mr Boogieman” på Scalateatern i Stockholm. En månad stannar han på Scala, för att sen ge sig ut på en avskedsturné genom Sverige. (Fast om jag känner Owe Thörnqvist rätt så inte kommer han att kunna avhålla sig från att gå upp på scenen också efter att ha sagt ”tack & hej”…)

 

Rockritikerna må träta som de vill om Rock-Owe Thörnqvist, om han var eller inte var Sveriges – ja, Europas – första rocksångare på 50-talet. I mina öron var han det. I mina öron är han det: den första svenska rocksångaren med betoning på bägge orden.

 

Dessutom en genommusikalisk kompositör och genial ordbehandlare – en svensk rock- och sångpoet. Självklart kom Owe Thörnqvist med i en av de tre böcker som Joel Eriksson och jag skrev om just ”Svenska sång- och rockpoeter”. Här nedan följer ett litet utdrag ur min text om Owe Thörnqvist i nämnda bok.

 

*

 

owe-t-omslagUr ett mejl (från Owe Thörnqvist):

 

”Jag växte upp i en ´brokig blandras´ av människor, djur, skrotupplag och brädgårdar, hantverkskällare och cykelverkstäder. Dels i arbetarkvarteren i Uppsala, Luthagen, Eriksdal, Enhagen och Petterslund, dels ute på landet hos farfar och farmor, i Morkarla, Österbybruk och Dannemora, bland bönder, torpare, gruvdrängar och vallonsmeder.”

 

Många av sångernas självupplevda händelser har ett och samma tema – även om det tar sig olika uttryck och har olika namn: från mobbing (personligt och vardagligt) till klassamhälle (kollektivt och strukturellt). Miljöerna var/är både geografiska och sociala. Som Owe sagt: ”Mina sånger blev ett slags omedvetna proletärskildringar.”

 

”Fy på sej Asta, ska hon sitta och kasta?” och ”titta på Tage, det är han som har slage´”, sjunger Owe i ”Titta titta”. Han konstaterar: ”Vi var så ohyggligt små… men vi var stygga ändå” ( ”Ösa sand”, 1961). Han suckar: ”Du hade blott i tankarna / att vinna  nickeldankarna”  (”Icke sa Nicke”).

 

Ibland – ofta – kan man stryka prefixet ”o”. Sången ”Ett litet rött paket” är en högst medveten, brutal och smärtsam, skildring av pengars makt och den fattigas svek mot sin miljö och klass.  Owe och sångens flicka” växte upp i samma hyreslänga”. Han hjälpte till att ”spänna remmen” om hennes ”vita (skridsko)känga” / men sen ”skrinna´ du iväg med Per och Stig”. Han ”stod i kö och frös på matinéer / och köpte plåt till dig och mig och rektorns Charles… ” Fortsättningen – så tragisk – har  tidigare nämnts.   

 

 

Du får idag månghundrade presenter

från rika killar som har mycket större slant

Från direktörer och från disponenter,

tyvärr kan jag nog inte vara så galant

/ /

Men efter alla dessa år av trånad

Så slår jag in det enda som jag har

När ljusen tändas i december månad

En liten pryl från livets billighetsbasar

 

En liten trött poet i friarkören

Ett brustet hjärta i en skokartong

Ett litet rött paket med vita snören

Som du aldrig har förstått en enda gång

(”Ett litet rött paket”, 1957; också en hit för Sven-Ingvars, 1963) 

 

 

Barndomen lämnar honom aldrig. När Owe Thörnqvist i allt äldre ålder minns sina föräldrars liv och människornas avgrundsåtskilda levnadsvillkor kan han bli så rent ut sagt jävla förbannad att sångpoeten knyter nävarna som den uppländske juniormästare i boxning han varit och går på knockout. Som i ”Norra Station blues” (1981), där en nedlagd järnvägsstation från barndomens Uppsala fått bli gränsstation i klassamhället, mellan de som har och de som inte ska ha.   

 

”Vi fick inte åka me´ dom… vi fick stå där i snön och se dom”, sjunger Owe, ”för det var dyra biljetter” till ”en värld bortom Norra Station.” Men ”vad bryr sig discofolket”, undrar han, ”om feta råttor och dom kalla utedassen  / det får dom rimma om / bäst fan dom vill som valt att bo i såna kojor” . Han konstaterar: ”Långt bortom jobben och skiten / sitter penningeliten / i en värld bortom Norra Station.”

 

Rockpoeten Thörnqvist – hans rim, ordvrickningar, symbolspråk och ämnesval – är också en svensk motsvarighet till amerikanska låtskrivare som Chuck Berry och Jerry Leiber/Mike Stoller. Mest leklystet och njutningsfullt vrids och vrickas orden när Owe skildrar kärlek – och sexualitet – genom att översätta och tolka bluesens symboler till svenska.

 

”A-a-a-ah, lilla Anna, va’ din ka-kaffepanna koka’ över igår” (”Anna Kaffepanna”) kan väl inte syfta på mer än en sak? Och jag trodde ju att de rockiga raderna om ”Lilla fröken Betty Fagerlund” – ”hon har tyvärr en liten mager hund / vo-vo-vo-vov, vad den kan skälla” (”Betty Fagerlund”, båda 1959) – syftade på samma sak. Nej, Thörnqvist rättar mig: fröken Fagerlund ”var en stilig dam på Floragatan, i Uppsalas finare villakvarter”. Mot betalning promenerade Owe med hennes ”aggressiva, insektsliknande” hund.  

 

Fler exempel, finurliga och rätt på: ”Edra Cox Pomona / får mig ej att tråna” (också ”Betty Fagerlund”), ”Jag bruka’ hälsa på ibland och spisa / glass och marmelad och chokolader / tills jag slängdes ut av konditorn, hennes fader” (”Dagboken”), ”Ulla Melin, tag min sardin” (”Ulla Melin”, 1979),”Vi tycker om dig när du spelar klarinett (utan byxor)” (”Ulla Godin”) och ”Tjejer kan va’ simpla / en fråga’ om jag pimpla / och ville titta på min mört” (”Näcken”, båda 1981).

 

(Ur ”Svenska sång- och rockpoeter 3”, utgiven av BTJ Förlag 2008)