Etikettarkiv: Sångpoesi

Den alltför korta stunden av lycka

Anne Dorte Michelsen är en av de främsta kärlekssångpoeter jag vet. Få – knappt någon annan – har sjungit sig så långt in i mitt hjärta – som Anne Dorte.

_____________________________________________________

Den danska sångpoeten Anne Dorte Michelsen sjunger ur sitt, mitt och ditt hjärta. T ex: :

Jeg bor i en morgen
der aldrig bli´r dag (ur sången ”Himlen ved”)

Så inleder Anne Dorte Michelsen sitt nya album. Just den sången är egentligen inte hennes utan i original heter den ”No Frontiers”. Men Anne Dorte har skrivit den danska texten och gör sången till sin. Mer än så: hon slår an tonen för hela albumet, ger en stämningsförklaring.

Visserligen har CD-n fått titeln ”Mørke vande – Lyse strande”, men mörkret dominerar. Sångerna går i tonarten sorg. Den ljusa stranden kan blott förnimmas på andra sidan det svarta, stormiga havet.

Anna Dorte Michelsen vid tiden för intervjun.

Jaget i sångerna är så sorgset och ensamt att jag blir orolig för dej, säger jag till Anne Dorte.

– Du? För mej? I så fall ska mina föräldrar vara oroliga. Inte du.

För lyssnaren, som kan känna igen sej, blir din sångpoesi som terapi. Är sångerna också din självterapi?

– Nej, terapi förknippar jag med professionell hjälp. Sångerna är ett sätt att se på och erkänna sej – mej – själv. Ett sätt att avsluta något. Sångerna hjälper en – mej – att leva fullt och helt.

– Själv tycker jag också att mina bästa sånger är de sorgliga. De glada sångerna blir inte så bra.

– Danskar är festprissar. De är inte så förtjusta i långsamma sånger. Men de lyssnar. Och jag har ju gjort snabba låtar också. När jag är ute spelar och sjunger en stilla, sorgsen sång så blir det snart show igen.

– Även om jag annars inte har så mycket gemensamt med kyrkan så är kyrkan den enda plats här i Danmark där det är tillåtet att tala om sorg.

Han sku´ rejse næste morgen
da de mødtes første gang (sången ”Farvel, farvel”)

”Mørke vande – Lyse strande” är Anne Dorte Michelsens första soloskiva på åtta år. Förra gången jag träffade henne var 1994. Då hade Anne Dorte precis gjort det första albumet med Venter på far – en tjejgrupp som i dansk revytradition både feministiskt och kärleksfullt skämtar på allvar med kvinno- och hemmafrurollen.

Vid samma tid skrev hon de sorgna sångerna på det nya albumet. När de nu offentligjorts är hon gift och har fått en nytt barn. Känns inte det konstigt?

– Det hade väl varit värre om det var likadant fortfarande?

– Ett barn gör en ju glad. Och en man! Men sorgen är kvar. Den kommer och går. Fortfarande känner jag smärtan, längtan efter…

Vad är lycka, då? Finns den? Var finns lyckan?

– Lycka, säger Anne Dorte, är när man i ett nu plötsligt blir ett med sej själv. En doft från en blomma sveper förbi. Ungefär så.

Hur länge räcker den stunden?

– Ett par minuter, kanske.

Der er to mænd i verden, der
bestandig krydser min vej
den ende er ham jeg elsker
den anden elsker mig (”De evige tre”)

Formulerar din sångpoesi känslor och stämningar som är speciella för kvinnor? Kan jag, som man, också känna igen mej, tror du?

– Danska journalister vill ha en plats på hyllan där de kan placera mej. De klistrar gärna på etiketten kvinnosånger.

– Min erfarenhet är inte att kvinnor skulle vara mer känslosamma än män. Kunna känna större sorg, ha närmare till gråt. Jag ser det på min son. Han är så känslig. Men i männen bor känslorna någon annanstans. Männen förvarar sina känslor i ett hemligt rum.

Sångpoet är en kvalitetstitel som jag ger Anne Dorte Michelsen. Hennes sånger har lyrikens förmåga, betydelse och kvalitet. Men det betyder inte att hon skriver dikter som hon sjunger utan sångpoesi är en genre för sej.

– En sång, säger hon, ska vara som att ramla i vattnet och ropa på hjälp.

– När man läser – eller skriver – en bok så gör man det med ögon och huvud, med intellektet. Men musiken är inte litterär. Musik kommer ur hela kroppen.

– En sång ska både kunna synas och sjungas. Den ska klinga. En sång är varken prosa eller lyrik utan ett slags telegram. Att sjunga är som att tala. Nästan. Sång är inte riktigt talspråk utan ett destillerat talspråk.

– En sång går direkt från människa till människa, från hjärta till hjärta.

(Kvällsposten 2000)

Klarinettisten som inte blev vid sin klarinett

YSTAD Är du morgonpigg? Jacques skakar på huvet och sätter sig vid bordet. Men han sover dåligt, säger han. Så du är ändå uppe på morgon? Oavsett om det är en biografi eller memoarbok (se bokens titelblad respektive baksida) som Jacques Werup har skrivit, så handlar ”Medan jag levde” om hans liv. Därför får också intervjun inledas personligt. Man mot man.

Jacques, du beskriver dig själv som ”en ganska ful pojke, vindögd och försedd med jättelika framtänder”. Ditt öknamn var ”Geten”. Men vad i… tänker intervjuaren. Den där charmören, som fortfarande har håret i behåll och svart är det också. Så hade man velat se ut!

– O, utbrister Jacques, det var gulligt sagt.

Foto: Adam Haglund.

– Så lustiga vi är, fortsätter han. Ja, både jag och du, tydligen. Och de flesta människor. Vi bär med oss vår mänsklighet, djupt inom oss. Synen på sig själv, vad och vem man tyckte att man var, det lever kvar och påverkar oss, livet igenom.

Det finns en dubbeltydig mening i boken: ”Jag minns ju vad jag minns.”

– Exakt så är det. Jag minns vad jag minns och har lust att minnas. En del av det kom med i boken, annat strök jag. Aldrig har jag arbetat så mycket som när jag skrev den här boken. Jag har använt rödpennan mer än någonsin.

Andra kan minnas samma händelser på andra sätt?

– Javisst, så är det också. Men jag har inte skrivit en memoar, poängterar (= rättar) Jacques, utan en självbiografi. Ja, det kan vara en hårfin gräns, men biografin är mindre anspråksfull. De som skriver memoarer brukar ha behov att manifestera sig, rada upp vad de åstadkommit i livet. Jag skriver nästan inte alls om mina yrkesmässiga turer, det handlar mer om existensen.

Fast nog innehåller boken också minnen från olika delar av hans yrkesliv. Nästan hela bredden finns med: jazzmusikern, poeten, den skönlitteräre prosaförfattaren, sångpoeten, den mer faktabaserade författaren…

Jacques Werup är matthandlarsonen som aldrig sålt en matta. Han var också den unge malmöitiske jazzklarinettisten som inte blev vid sin klarinett. Det är mycket ovanligt att svenska författare har en så spretig litterär och även musikalisk verksamhet. Varför blev det så här?

– Det beror på oviljan att anpassa mig och en lika stor vilja att tänja gränser, våga riskera att formen förändras och att man därmed tar ett steg vidare. Det är poesins fel, tror jag. I poesin är ingenting bestämt, man kommer aldrig fram, letandet är själva målet. Om jag vill vara någonting så är det poet.

Men, invänder intervjuaren, jag tror att ditt kulturella flersyssleri också har andra orsaker, som jag tänkte vi skulle reda ut. Så självkritisk som i den nya boken har du inte varit tidigare. Du redogör för dina sämre sidor, citerar din hustru som tyckte att du var ”tillgjord” på scen och synar dina – eventuella – litterära och musikaliska färdigheter.

Foto: Adam Haglund.

– Du kan ha rätt i det, jag har nog inte beskrivit mig så här förut. Jag är ju en dålig jazzmusiker, egentligen. Fast så bra som idag har jag aldrig spelat på mina blåsinstrument (klarinett och tenorsaxofon), jag tränar mer än någonsin. Och min hustru är min största kritiker.

– Du kan förresten ha rätt i bäggedera. Om man förringar sig själv för mycket, alltför många gånger, så kan det istället uppfattas som att man framhäver sig. Man verkar, som du säger, ”pompös”.

Och vad beror det på, att du försöker göra dig både mindre och större? Och att du hoppat från det ena till det andra litterära och musikaliska uttrycket. Jag tror det beror på förhållandet mellan far och son, att din pappa inte ville acceptera att du skulle ägna dig åt musik eller litteratur.

– Det är klart det gör. Även om jag inte tänker på det så handlar det förstås om det stora godkännandet. Att äntligen bli godkänd. Det är ju därför min far har så stor plats i boken.

Och nog accepterade han – ”godkände” – ditt livsval till slut. Så måste man väl se hans förtjusning över att han själv i sin äldsta höst fick stå på scenen som statist i ”Svansjön” på Malmö stadsteater.

– Javisst var det kul!

Du skriver mycket om åldrande, om den åldrande mannen: din pappa, dig själv och andra män. En ung kvinnlig läsare kanske tycker annorlunda, men jag som också är en åldrande man med sjukdomar och fel på kroppen (vad Jacques råkat ut för kan ni läsa i boken och vad jag lider av ska ni inte bry er om) tycker att Jacques Werup redogör för åldrandet, ganska sakligt, liksom konstaterar hur det är, men han självömkar inte.

– Nej, jag tror inte att jag ömkar, varken mig själv eller andra. Det åldern för med sig, tycker jag, är att man bättre förstår andra människor. Förut hade man sagt: ”Den där fan…” Nu tänker man: ”Jag är ju likadan själv.”

– Man blir mer förstående, får större medkänsla. Även om inte livet är lättare så blir ens egna beteende bättre. Sjukdom gör en mer vänligt inställd, om inte mot livet så mot andra människor.

Vi sitter på konditoriet i ”den lilla staden”, vid sidan om Mariakyrkan, och fikar medan vi pratar. ”Nu ska jag gå min dagliga runda i den lilla staden”, skriver Jacques Werup. I självbiografin återkommer han gång på gång till ”min lilla stad”. Några rader här, en halvsida där, någon enstaka gång flera boksidor i följd. Stycke för stycke och sida för sida kommer läsaren allt närmare ”den lilla staden” men aldrig riktigt nära. Som Jacques Werup också skriver: ”Idyllen i min lilla stad är helt igenom äkta, sammansatt av ett autentiskt livs alla motsägelser.”

– I mitt liv har jag pendlat mellan små och stora platser. Allra först var det Malmö, sen blev det Lövestad-Paris, nu är det Ystad. Det är en härlig stad med alla kommunikationer. Man stiger på tåget och åker från Ystad rätt in till incheckningsdisken på Kastrup.

Ystad är, skriver du, ”knappt mindre idyllisk än en större by”. Men ”den lilla staden” kan väl också bli som en liten by, i betydelsen ”en sluten stad” med få och små glipor utåt.

– Då får man själv öppna upp! Ystad är en behaglig ort, här är fantastiskt. Det finns många kosmopolitiska människor här omkring. Ja, motsatsen också. Men så är det ju. Ystad är en förort till mycket, till allt, till världen.

”Nu är det natt i den lilla staden. Det kan det vara i morgon också.” Så slutar Jacques Werups självbiografi.

(Ystads Allehanda 2010)

Året som gick i Skåne med omnejd

1) Medan det gnälls och skälls på den dåliga – ja, usla – svenska kriminallitteraturen så har fler svenska deckardebutanter, nämligen hela tre stycken, av högre kvalitet än på länge presenterat sig år 2010: Anders De La Motte med IT-thrillern ”[geim]”, Elias Palm med den kvinnliga rättsläkardeckaren ”Corpus delicti” och – inte minst – Christoffer Carlsson med ”Fallet Vincent Franke”, en blandning av gangsterroman och modern noir.

2) Vart jag än styrde mina steg och vände mina öron (Maria Anderbergs releasekonsert på S:t Gertrud, Nils Bondessons debutalbum och Richard Lindgrens spelning på Palladium) så nog fanns Jon Eriksson där och spelade lika rootsy som spejsad akustisk dobro, elektrisk steel och på den sistnämnda konserten också elgitarr – likt en annan Pål Wikén i toppform. Utan tvekan årets skånska musiker!

Numera traditionellt skånskt jul- och vinterväder, som det verkar. Fotot togs i fjol men det ser likadant ut i år. Foto: Birgitta Olsson.

3) Blott tre exempel på alla personliga, olika och bra sångpoeter som finns i Skåne: debutanten Edda Magnason, Maria Anderberg och Ola Magnell, som gav ut varsitt album med egna sånger. Fast allra bäst var sångpoeten Anna Hertzman som med sin konsert på Palladium visade att hon hör hemma i samma klass som Kajsa Grytt och Annika Norlin, både vad gäller genre och kvalitet.

4) Ett allt mer och större kulturcentrum: Österlen. I år har jag berikat mig kulturellt med Edda Magnason (Bromma kyrka), ”Tjusan” (konstteater i Simrishamn), Lena Viredius (konstpåskrundan), Torsson (skånsk bonnastomp i Garaget, Hammenhög), ”Carola & jag” (teater i Sjöbo), ”Songs of Insanity” (dataopera på Ystads konstmuseum), Kris Kristofferson (countrysångpoesi vid Kronovalls slott), Vesa-Pekka Rannikko (Galleri Wallner, Simris)…

5) Till årets skånska bokförlag utnämns Roos & Tegnér, som bland annat gett ut Jan Hemmels prisbelönta bok ”Skånska brott”, Kalle Linds bok om 70-talets proggböcker och Larz Lundgrens rapporter från sina möten med alla kändisar och en okändis. På andra plats kommer Kira förlag med ”Raka rör”, boken om rocklegenden Kalle Pedal från Arlöv.

(Kvällsposten 2010)

Tomas Boström, sångförfattare

Tomas Boström (utan ”h” och ”d”) är en veteran bland svenska sångpoeter men en av de minst kända. Varför? Han mumlar att det kanske har med musikalisk kvalitet att göra. Nej, det har det inte. Alla som lyckas få höra Boström kan konstatera att han också är en av de mest personliga och bästa sångpoeterna..

– Jag har en trogen publik. Debutskivan kom 1969 och det finns de som hört allt jag gjort sen dess. Andra hör mig för första gången och går ut på nätet för att se vem jag är. Och blir förvånade.

Tomas Boström har varit anställd som frikyrkopräst. Han är troende. Vilket kan förvåna. Det hörs inte utan anas som mest. Och känns – som en kärleksförklaring till de människor han sjunger om.

I inspelningsstudion: Mikael Lyander, tekniker, Dan Berglund, bas, Tomas Boström själv och Johan Lindström, här med banjo men spelar också gitarrer, pedal steel m m. Foto: Bengan Zettergren.

– Mitt evangelium ska bara finnas med, helt naturligt. Jag står inte ut med Bob Dylans låtar från hans mest religiösa tid. Han blev ju en kristen taliban! Mina sånger kan sjungas både på politiska möten och i kyrkan.

– Fast det blir mest kyrkokonserter, när jag – varje helg – är ute på turné. Den kyrkliga och den profana världen har varit lika duktiga på att bygga upp en mur mellan sig.

Förra albumet, ”Mitt gömda jag”, innehöll (om den här skribenten får uttrycka sin åsikt) de bästa Leonard Cohen-tolkningar som gjorts på svenska. På ”Album”, som det nya albumet heter, framför Boström sin egen sångpoesi, en blandning av visor och country.

– Jag var en typisk svensk trubadur – fast nyktrare. Så blev jag intresserad av Charles Wesley, som skrev psalmtexter i 1700-talets England. Jag hörde likheter mellan engelska hymner, amerikansk country och svenska läsarsånger.

– Gillian Welch och K D. Lang är otroliga countrysångerskor. John Prine är min låtskrivarfavorit.

Tomas Boström målar med ord. Sångerna förmedlar bilder ur vardagen.

– ”Mariatorgets lindar” handlar om en man jag såg på Mariatorget i Stockholm. Han köpte strömming med potatismos och satte sig för att äta, men så föll han ihop och dog. ”I vilket fall” skildrar en prostituerad i Klarakvarteren. Det finns också ett par sånger om New York.

Född: I Västervik.
Bor: På Gotland.
Ålder: 57 år.
Familj: Fru och två utflyttade barn.
Gör: Sångförfattare och pastor (utan pastorat) i Metodistkyrkan.

(Ungefär så här också i Ljuva Livet 2010)

Mikael Wiehe-lådan

Mikael Wiehe
Aldrig bli som ni
Sånger och synvinklar
Bok (Ordfront) och CD-box (Warner)

När sångpoeten blir gammal eller i alla fall äldre så ger han ut en coffee table-bok. De senaste åren har det kommit flera exempel på det och Mikael Wiehe slår på ännu större: praktverket ”Aldrig bli som ni” finns både som separat bok och som en del av en skivbox med 16 CD!

Hur ska man läsa boken? Alldeles för stor och tung att ha i sängen vid liggdags så man får väl sitta rätt upp och ner på en stol vid ett bord då, bläddra, titta och läsa.

Formatet är som en LP-skiva. Massor med foton i färg och svartvitt från Wiehes hela karriär. Och även före, ett tidigt foto är daterat 1960. Där syns pojken Mikael i kortbyxor och med en akustisk gitarr i hand.

Åsa Linderborg skrev förordet och här finns också en intervju med Wiehe om hans textskrivande. Intervjun ”måste ha gjorts 1989 i en tidning som jag inte har namnet på av en journalist som jag inte minns”, påstår Wiehe.

Vem försöker han lura? Det är förstås Wiehe som intervjuat sig själv. Bäst så! Fast det har blivit en nära och bra egenintervju med Mikael Wiehe som (sång)poet, vilket han inte vill kalla sig men det gör jag ändå!

För övrigt kan boken liknas vid ett uppförstorat CD-häfte med låttexter samt längre och kortare kommentarer. Mikael Wiehe är en lika engagerad som engagerande historieberättare, det vet alla som hört hans mellansnack på scen. Han hade också kunnat bli författare.

Kommentarerna handlar om före, under och efter; om utgångspunkten, de tankar och den händelse som låttexten växte fram ur, det kan handla om inspelningen eller något efterspel, ett resultat av låten. Wiehe drar sig inte, som alla också vet, för att både reta och roa, irritera och kritisera.

Eftersom jag bor där jag bor, i Sjöbo kommun, så uppskattar jag särskilt berättelsen om en dansk taxichaufför från Sjöbo som sa åt kommunpolitikern Sven-Olle Olsson att genast stiga ur taxin.

Ungefär hälften av spåren på de 16 CD-skivorna är tidigare outgivna: alternativa tagningar och live-inspelningar men också aldrig tidigare utgivna låtar. Att höra så tidiga inspelningar á la Simon & Garfunkel som ”Rosie” och ”Louise” (1968-70) känns som att smygkika i en gammal dagbok. ”Kontaktförsök (Ursäkta en yngling)”, skriven senare på 70-talet till Kabaré Fredagsbarnen, har en fräck text om kärlek. (Det vill säga sex!)

Mikael Wiehes praktbok har prissatts så föredömligt lågt att den inte kostar mer än en roman. Men vilka ska köpa cd-boxen, där priset kan ligga kring 1 400 kronor? Har Wiehe så fanatiska fans? Kanske årets skivjulklapp…

Ja, det är ju upp till er, det behöver inte recensenten bry sig om. Men jag vill gärna framföra ett par önskemål. Skulle inte Mikael Wiehe kunna skriva en novellsamling? Det tror jag kunde bli riktigt bra. Dessutom önskar jag att de mest udda spåren från CD-boxen, när/om den sålt slut, ges ut på en egen CD. Pris: sådär en hundring.

(Kvällsposten 2010)

En meter från världsartisten Edda Magnason

Edda Magnason
Bromma kyrka (utanför Ystad) den 27 juli

Följande har jag skrivit förut och det finns all anledning att upprepa det. Edda Magnason kommer att bli något riktigt stort: en sångerska, pianist och kompositör som framträder på världens största scener. När hon nått dit så ska jag tänka på att jag satt ungefär en meter från pianotangenterna när Edda i tisdags sjöng och spelade i Bromma kyrka.

Hennes låtar – eller sångstycken? – är så personliga att det kan dröja några lyssningar innan de fastnar. I huvudet, vill säga. Hjärtat tar de sig in i omedelbart. Men ”Ropewalking”, som inledde konserten, har en kort melodisk fras som är lätt att minnas och sjunga med i. En perfekt inledningssång, också för att ”Ropewalking” blir som en signaturmelodi. Om detta handlar Edda Magnasons sång och musik: att tvinna händelser, tankar och erfarenhet, lyckor och besvikelser till ett hållfast rep som leder en genom livet.

Hon förvandlar Bromma kyrka till ett litet rum hemma hos sig, dit hon bjuder in oss. Vi sitter tätt och nära. Det kan verka som om hon bara leker lite med pianot och rösten, tonerna och orden; spontant, virtuost och personligt, på samma gång. Hon muttrar över kyrkans piano, kallar det ”en gammal sur gubbe” som skulle behöva ”gymnastiseras”. Det gnisslar och gnäller, när Edda spelar. Hon skrattar till när pianot segar eller faktiskt fungerar som det ska.

Vad kommer först: är Edda Magnason sångerska och pianist eller pianist och sångerska? En och samma låt kan passera genom olika genrer: konstmusik, pop, jazz och även performance. Låtarna består inte av text och melodi utan Eddas musikstycken illustrerar händelser ur livet. De är målningar i toner.

Edda Magnason, sångerska, pianist och kompositör. Foto: Mr Smith.

Som den nya sviten om möten: ett stycke skildrar två kurtiserande fåglar, nästa handlar om när Edda låg i ett rum och försökte somna medan ett par mostrar pratade i rummet intill.

I ”Boats” kan jag höra – ja, se – hur små träbåtar flyter stilla på vattnet. Också Eddas sånger till och om sin systerdotter är högst illustrativa. Först – i ”Niece” – är systerdottern liten, mest intresserad av att äta. Men så växer hon, blir snäsig och nosig. Orden ”Patience, patience, patience” läggs som ett mantra i mammans mun.

Edda lockar publiken att sjunga – eller snarare tralla – allsång också. Dessutom har hon gjort en ny låt som passar för en ”svängom på Tingvalla”. Nåja, det krävs rytmiska och viga ben för att hänga med i Eddas dansbandslåt. Hon klirrar i pianots diskant och dunkar i mellanregistret, klappar till sist pianot kärvänligt och rart som vore det en gammal morfar.

”Goodbye song”, där Edda även sjunger lite på svenska, är som alltid (?) den självklara slutlåten. Fast åhörarna klappar förstås till sig ett extranummer.

Edda Magnason är ett unikum, tänkte jag skriva. Men det är ett alltför neutralt ord. Edda är en unika. Hon förtjänar högsta betyg – däremot kan pianot tyvärr inte få mer än två skröpliga lurblåsare. Om nu samtliga besökare i Bromma kyrka, cirka 60 stycken, grävde lika djupt i fickorna som jag så borde kollekten kunna bli en grundplåt till ett välbehövligt nytt församlingspiano.

(Ystads Allehanda 2010)

Från nervositet till allsång

Ola Magnell
Valnöt & Kaprifol, Hammenhög den 10/7

Första halvan känns ”nervös”, för att låna ett ord från hans sångpoesi.

Var gjorde han nu av plektrumet? Några barn stojar knappt märkbart, tycker jag, men Magnell har svårt att koncentrera sig, säger han, och efterlyser barnens mammor. (Varför inte papporna?) Inte blir det bättre av att ljudet krånglar och orsakar ”gå-runt-show” (Olas ord).

Ljudstrul. Foto: Birgitta Olsson.

Men det gör inte så mycket. Det hjälps upp av Magnells stora bok med personliga sånger och av den varma sommarkvällen i trädgården till vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol.

Jag räknade inte publiken men det var rekord, sas det, och så lång matkö att vissa muttrade. Extra tack för den lösa gitarrmicken som fick – ovanligt numera – den akustiska gitarren att låta just akustisk.

Ola Magnell blandar sånger från 70-talet med de nya från albumet ”Rolös”. Som tidiga ”Anemonen”, oväntat och trevligt att återhöra den.

Till innehållet kan texterna placeras i tiden men annars märks det knappt från vilket årtionde de kommer. Ola Magnell är en konsekvent sångpoet. Han byter inte ut och förändrar sin sångpoesi utan bygger ut och utvecklar den.

När recensenten fräckt nog satt sig så nära att han ser sångpoeten i ögonen så framträder vissa detaljer ännu tydligare än på skiva. Flera sånger blir som en duell mellan Cornelis (Vreeswijk) och (Bob) Dylan.

Melodierna kan vara mycket svenska och ordvalen ibland ganska corneliska men gitarrplocket har hämtats från amerikansk folksång. Och när Magnell sjunger att han ”är på väg in i dimman igen” så fäller han ner munspelet som han har i en ställning runt halsen á la Dylan.

Måste jag kanske påpeka också att ordvalen ju oftast är Magnells typiskt egna. Och att texterna är så ordrika (också á la Dylan) att man får hålla öronen öppna för att inga fyndiga formuleringar ska försvinna ut i sommarkvällen. Ord som ”Gud”, ”vind” och för den delen ”nervös” återkommer i många sånger.

Efter paus verkar Ola Magnell vara mer till freds med sig själv. Han sjunger och spelar lugnare, i närmare kontakt med både sånger och publik. Nu blir det så bra att jag plussar på med ännu en vuvuzelablåsare i betyget.

Bättre nu. Foto: Birgitta Olsson.

”Opportunisten”, ”Tomma tunnor” och numera ”Nygamla perspektiv” återhör jag gärna. Fast mest spännande är det att höra sångerna från hans nya album, till exempel ”Blues för Amadeus”, ”Aftonpsalm”, ”Livet är en cykeltur” och ”Sång för de svikna”.

Mycket bra! Kanske har sångpoeten Ola Magnell aldrig varit i så god diktarform som just nu. I slutet blir det till och med lite allsång.

Först evighetshiten ”Kliff”, som han sjunger genom mikrofonen och som publiken förstås kan texten till, fattas bara. Och sen också ”den glada bluesen” (han beskriver den så) ”När jag dör”, som Magnell sjunger nedanför scenen och utan mikrofon, när tiden för elförstärkt ljudnivå passerat och arrangören tvingas stänga av ljudet.

Fördomsfullt? Jag trodde i alla fall inte jag skulle få uppleva Ola Magnell som allsångsledare bland publiken.

Till sist: en anmärkning. När nu ljudet av hänsyn till grannarna måste stängas av redan klockan 22.30 också en lördagkväll så hade det inte varit smartare då att starta en timma eller halvtimma tidigare? Nu blev det ett lite snöpligt slut på konserten.

(Ystads Allehanda 2010)

Hjärtans sånger

Eva Dahlgren
För att röra vid ett hjärta
(W&W)

I boken ”För att röra vid ett hjärta” har Eva Dahlgren låtit trycka sina nakna sångtexter (inga noter eller gitarrackord utan ”bara” orden) från åren 1975-99. Det är modigt. Hur många låtskrivare vågar och vill stå för sånger som de skrev i början av karriären, när de var sååå unga?

Mellan hennes första (1978) och andra album (1980) intervjuade jag Eva Dahlgren. Då var hon 19 år, skulle fylla 20. Jag ville prata med henne för att jag hörde ett frö som jag anade skulle slå rot och växa till ett stort träd. Den unga Eva var en – i begreppets bästa betydelse – lillgammal kompositör och sångerska.

Jag fick rätt. Allt som hon skulle uppfylla lovade Eva på debutalbumet – ja, redan i den tidigaste sångtexten i boken: Eurovisionsschlagerlåten ”Om jag skriver en sång”. Det märks tydligt när jag nu läser sångtexterna i följd. Ännu tydligare blir det för att hon placerat sångerna i omvänd kronologisk ordning, från nu till då.

Eva Dahlgren, fotograferad 1980 av Birgitta Olsson.

Den 19-åriga Eva var en kavat tjej, fast rädd. Det var som om hon bar en sköld framför sig. Under de 20 år som gått har proportionerna ändrats. Modet har vuxit och rädslan minskat. Skölden finns kvar, fast den är mindre. Hon vill uttrycka så mycket – ännu mer – men allt vill, kan, vågar hon inte lämna ut.

Det genomgående temat är förhållandet mellan jag och vi: det individuella och det kollektiva, människans integritet och människornas solidaritet. Sångerna är desperata rop efter kärlek och gemenskap: ”Älska mig”, som en senare sång heter.

Om man kan läsa – och inte måste höra – sångtexter tror jag beror på vilket håll man kommer ifrån, om man närmar sig texterna från musiken eller från poesin. Sångtexter tryckta på papper förvandlas inte till skriven poesi: de kan halta i rytmen, ordvalet kan tyckas enkelt.

Själv läser jag sångtexter som noveller eller brev från en vän. Ofta rymmer de, inte minst Evas texter, en uttrycksvilja som är större än orden; som är sångpoeten, människan bakom orden. Sångtexternas stora berättelser är ordlösa: de finns mellan raderna.

Eva Dahlgren beskriver det här mycket bra i förordet till boken. Hon skriver att om man plockar bort artistens röst och ersätter den med läsarens, sin egen, så kan en sångtext bli större, bredare och djupare – eller falla platt till marken.

Låt mig tillägga: Den som inte förmår att ta till sig – fördjupa förståelsen och upplevelsen av en sång genom att läsa texten – är beklagansvärd.

(Kvällsposten 2000)

Nytt i CD-spelaren: Sarah MacDougall

Sarah MacDougall
Across the Atlantic
(Copperspine/Plugged)

Det måste ha varit plus 15 år sen. Min dotter lockade mig att gå på en folkfest i Malmö där ett par av hennes kompisar, Sara och Sarah, skulle spela.

Några större förväntningar hade jag väl inte men gick dit ändå och föll direkt för de här bara sååå lovande tjejerna. De skulle ju definitivt bli något med tiden…

Och nu har i alla fall den ena, Sarah MacDougall, blivit det.

Sarah bor numera i Vancouver, Kanada. Hon är en singersongwriter som turnerar på bägge sidor om Atlanten och nu gjort sitt första riktiga album.

Hon sjunger med djup men ändå ung röst – jo, jag känner igen henne – till egen akustisk gitarr, dobro, fiol, klarinett, piano, elgitarr med mera. Snabbare och lugnare låtar men alltid stark melodikänsla, folksång och sångpoesi på väg mot både art song och country.

Titelspåret ”Across the Atlantic” är skrivet som ett resebrev från Malmö: ”I´m home once again in this cold Nordic town…”

(Ystads Allehanda 2010)

I CD-spelaren: Två gånger sångpoesi

Howard Eliott Payne
Bright Light Ballads
(Move City/Border)

Harper Simon
(Tulsi/Border)

Howard Eliott Payne föddes i Liverpool men bodde under uppväxten också i USA.Harper Simon är född i New York men har även bott i England.

Det hörs i melodierna: brittiskt och amerikanskt möts och blandas. Bägge har sina rötter i folksångspoesin från 60-talet.

Payne, förut medlem i The Stands, solodebuterar med ”Bright Light Ballads”. En kombination av Dylan och Donovan – utan att låta som de.

Paynes röst innehåller, liksom Dylans, något så unikt att man bara måste lyssna. Och det trots att han byter stil i stilen från spår till spår.

Enkelt komp, egen akustisk gitarr, bas, trummor, banjo, fiol med mera. Inspelat under en vecka, snabbt och direkt, rätt i hjärtat, på en 8-spårare.

Kan det här vara årets sångpoetiska debut? Ja.

Harper Simon solodebuterar också med ett självbetitlat album. Inte lika snabbtillgängliga sånger och hans personlighet är inte lika tydlig.

Också Simons låtar byter karaktär från ett spår till nästa, vissa blir art song medan andra blandar country med rock. Än fjärilslätt och mjukt, än lite tuffare – alltid med stark melodikänsla.

Tycker du att melodierna påminner om något eller snarare någon så tänk på efternamnet. Jo, pappa heter Paul.

I min favorit, den självbiografiska ”Tennessee”, möts – nästan krockar – country med en mycket simonsk melodi.

(Hifi & Musik 2009)