Etikettarkiv: Sångpoesi

Hade vi rätt hela tiden?

Torgny Sjöstedt
Vi hade rätt hela tiden
(MBM Förlag)

Var du med på 70-talet? Engagerad i vänstern? Eller proggrörelsen? Upplevde göteborgsgruppen Love Explosion på Gärdesfesten? Sparat deras LP i skivsamlingen? Bor eller bott i Göteborg?

Ju mer av ovanstående man kan pricka av, desto mer kommer man att uppskatta den här boken. Nej, jag tar tillbaka. Det var fel att skriva så. ”Vi hade rätt hela tiden”, författad av Torgny Sjöstedt, medlem i Love Explosion, är en bok för alla som vill veta mer om Sverige på 70-talet.

Vart tog de vägen, de ungdomar som stod så långt till vänster att de stödde kommunistfraktionen KPML(r) i Göteborg? Vad tycker de numera om sina, låt säga, ungdomssynder? På detta syftar den dubbelbottnade boktiteln, hämtad från en låttext som Sjöstedt gjort med ett par andra medlemmar i Love Explosion. Allvar eller ironi? Rätt eller fel – eller hade de fel men ändå rätt?

På omslagsfliken karaktäriseras boken som ”en ung mans bildningsresa”. Blandgenre: roman, självbiografi, musikbiografi, stadsskildring och diktsamling. Prosan blandas upp med Sjöstedts sångpoesi, lika formmedveten som naiv och spontan, ganska grötrimmad men ändå intellektuell.

Ungdomsvänstern bestod av borgarbarn som gjorde uppror mot föräldrarna, sägs det. Torgny Sjöstedt, vars pappa var docent i litteraturhistoria, började jobba vid bandet på Volvo. Klassförrädare? På sätt och vis men ingen svikare utan Sjöstedt ger intrycket av en högst solidarisk klasspendlare.

Yngre läsare kan nog undra över sånt som allaktivitetshuset på Avenyn och Experimentgymnasiet. Vad var det? Eller när Lasse Winkler, idag chefredaktör för Svensk Bokhandel men då musikpolitisk kommissarie i r-arnas ungdomsförbund, kommer på besök för att kolla om Love Explosion fortfarande tänder på.

Intressant att läsa om hur KPML(r) dominerade både musiken och politiken i Göteborg. Även de som inte var r-are måste förhålla sig KPML(r). Vilket innebar att Nationalteatern och Love Explosion gjorde låtar som var snarlika till ämne och politisk ståndpunkt.

Torgny Sjöstedt varvar korta texter, likt dagboksblad, om sitt, föräldrarnas och kompisarnas liv, ändå från 50-talet och framåt. ”Vi hade rätt hela tiden” är en både livfull och fundersam minnesbok som kompletterar – ja, omdefinierar – de tvärsäkra böcker om 70-talet som kommit på senaste år.

(Kristianstadsbladet 2011)

Olssons galleri: Michelle Shocked

Amerikanska folksångerskan/sångpoeten Michelle Shocked på Sparta i Lund. Året… 1987, måste det väl ha varit. Foto: Birgitta Olsson.

I CD-spelaren: Donovan

Donovan
Beat Cafe
(Appleseed)

>Akustisk jazzblues. Sångpoeten Donovan återkommer sällan – nio år sen sist – på skiva. Fast fortfarande känns han igen, både i sättet att skriva låtar och för sin artistiska lust.

Som 56-åring låter han lika inspirerad som på 60-talet. Född i Glasgow har Donovan alltid gjort ett slags skotsk blues: ”små” sånger med få ackord, en liten melodi och ofta en kort text, som han upprepar och leker med.

På albumet ”Beat Cafe” kompas Donovans sång och gitarrplock av Danny Thompson, folkmusikens eviga kontrabasist, Jim Keltner, trummor, och John Chelew, orgel och även producent. De spelar på gränsen mellan blues och jazz, vilket passar låtarna perfekt.

Hör bara ”The Cuckoo”, en vanlig blueslåt som går på och går på men varieras så fyndigt – ja, mästerligt – att inte en takt blir tråkig.

(Göteborgs Posten 2004)

Joan Baez i Malmö

Joan Baez
Malmö konserthus den 16/4

Hon ser trött ut.

Joan Baez pratar med publiken och skämtar om sin mamma som slog sig och föll i koma vid 96 men mirakulöst nog vaknade och vid 98 är pigg igen. I flera låtar fingerplockar Joan också precis så där fint på gitarren att Dylan häpnade. Men bakom ansiktet anas en trötthet som jag känner igen, jag som inte är så mycket yngre än Joan Baez, 70 år.

Hon kan inte sjunga som förr. Ändå sjunger hon lika bra som många – inte minst manliga – akustiska gitarrsångare. Problemet är att Joan tävlar med sig själv: den unga ängeln som polerade toner till pärlor. Hennes bubblande vibrato finns inte mer utan livserfarenheterna har satt sig som ringar på stämbanden.

Joan Baez sjunger en äldre sång, ”Donna Donna”, i en inspelning från 2007. Hon sjöng den också i Malmö. 

I Malmös fullsatta konserthus blandas sånger från hela karriären: traditionella folksånger och nyare sångpoesi, alltid med en text som är så viktig att hon artikulerar den väl för att vi ska höra orden.

Den äldsta sången, ”Silver Dagger”, fanns med på debut-LP:n för 52 år sen. Här medverkar också Dirk Powell, hennes enmansband, på banjo. Andra gånger byter han till bl a fiol, mandolin och piano.

För mig, som hörde henne på tidigt 60-tal, sjunger den unga och den äldre Joan Baez duett i de gamla sångerna. Det är svårt. Nyare sånger, skrivna för ett mindre röstomfång, passar bättre för den åldrande rösten.

I t ex ”Hello In There” (John Prine), ”Day After Tomorrow” (Tom Waits), ”There But For Fortune” (Phil Ochs) och ”Jerusalem” (Steve Earle) lägger Joan Baez in hela sitt livslånga fredsengagemang i texternas återkommande antikrigstema.

Särskilt ”Jerusalem” passar för det nakna framförandet och är så stark att jag glömde anteckna i blocket. Rösten blir en pensel som med orden målar en tavla av vanvettet – krig, våld, hat, död – i Israel/Palestina.

Musikaliskt har jag upplevt bättre konserter men sång och musik kan vara så mycket mer än toner. Joan Baez är en livssångerska som inkluderar publiken i sin förhoppning om en bättre värld.

Som när hon i ett extranummer, John Lennons ”Imagine”, byter jaget mot ett vi: ”You may say we are dreamers / but we´re not the only ones…”

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet/Trelleborgs Allehanda 2010)

Dylan & son

Först en smula ”poptrivia”.

I Clinton Heylins bok ”Dylan – mannen, myten, musiken” (Wiken; övers: Håkan Olsson) kan man på sidan 227 läsa att Bob Dylan första halvåret 1972 befann sej på sin ranch i Arizona. Där skrev han en av sina mest kända sånger, ”Forever Young”, tillägnad sonen Jakob, som föddes året innan.

På sidan 229 i samma bok nämns en skivinspelning som sångaren Doug Sahm gjorde 1972. Bob Dylan, som också fanns i studion, spelar gitarr och klaviaturer. I en egen låt, ”Wallflower”, är Dylan en mycket hörbar körsångare.

Bob Dylan i ”Johnny Cash Show” på amerikansk TV 1969.

Efter detta är det dags att plocka fram Dylan-boxen ”The Bootleg Series Volumes 1-3”. På den andra CD-n finns Bob Dylans egen version av låten ”Wallflower – en mjukt gungande countryvals. Inspelningen, som gjordes 1971, gavs aldrig ut på skiva.

1971 föddes alltså sonen Jakob. Idag är Jakob Dylan, liksom pappa Bob, en sångpoet. Han gör texter och melodier, sjunger och spelar gitarr. Jakob har ett eget band också. Vad kallar han bandet, tror du? Jo, The Wallflowers.

Det nya och andra albumet med Jakob Dylan & The Wallflowers, ”Bringing Down The Horse”, kom i våras. Jag måste ha spelat CD:n hundra gånger! Längst inuti musiken hör jag någonting, riktigt vad vet jag inte, som uppmanar och lockar mej att lyssna om och om igen. Och ju fler gånger jag lyssnar, desto bättre blir musiken och desto vackrare och mer personliga blir sångerna.

Musiken kan sammanfattas som ”amerikana”: rock, folksång, country, blues, Ibland var för sej, men ofta går musikformerna in i och ut ur varann. Tillsammans med The Wallflowers spelar Jakob Dylan amerikansk musik som är mjuk som Bob Dylans inspelningar med The Band och spretigt elektrisk som t ex Dylan-albumet ”Highway 61 Revisited”.

Den självbetitlade debuten från 1992 är också hörvärd. Ett första försök, ja, nästan en demo inför ”Bringing Down The Horse”, men redan då hade Jakob Dylan gjort några rikigt bra låtar.

Jakob Dylan och Elvis Costello framför ”On Up The Mountain” i den senares TV-program.

I somras kom Dylan till Sverige – inte sonen Jakob utan pappa Bob. Den ”Never Ending Tour”, som inleddes 1989, hade fört Bob Dylan till Mölleplatsen i Malmö. Bland 7-8.000 andra stod jag i kvällsskymningen och hörde honom sjunga och spela sina gamla, välkända låtar.

Gamla – men förnyade. Som alltid hade han gjort nya arrangemang. ”Memphis Blues” och ”Like A Rolling Stone” var ännu mer elektriska och rockiga. Medan ”Tangled Up In Blue”, som framfördes i den akustiska avdelningen, snarast blivit country och bluegrass.

Dagen efter var recensenterna överens med varann, mej och – säkert – hela publiken. ”En klassisk spelning”, skrev Olle Berggren (Kvällposten). ”55-åringen har aldrig sjungit bättre på svensk mark”, utbrast Per Bjurman (Aftonbladet).

När jag stod där på Mölleplatsen, såg och hörde Bob Dylan, så kunde jag inte låta bli att tänka på hans son.

Nej, sångpoeten Jakob Dylan är ingen kopia av pappa – ändå är arvet från farsan ständigt närvarande i rösten, melodierna, texterna. Sättet att handskas med melodin, när rösten inte riktigt räcker till. Den ”nonchalanta” inställningen – en axelryckning men samtidigt på allvar.

Och så detta, som är omöjligt att beskriva, men som hörs, som finns där längst inuti musiken: känslan av att den här rösten – de här rösterna – har något viktigt att säga. Sångaren talar inte till utan med lyssnaren. Sången blir ett samtal med två människor, mellan två hjärtan.

Arv och personlighet. Förälder och barn. Pappa Bob och sonen Jakob. Dylan & son.

Skivor:

Bob Dylan: ”The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare & Unreleased) 1961-1991”, ”Highway 61 Revisited”, ”The Basement Tapes” (alla Columbia), ”Planet Waves” (Asylum) och piratskivan från konserten i Malmö.
The Wallflowers:  ”Wallflowers” (Virgin) och ”Bringing Down The Horse” (MCA)
Doug Sahm: ”Doug Sahm & Band” (Atlantic)

(Fönstret 1996)

I CD-spelaren: Den unge Dylan

Bob Dylan
Folksinger’s Choice
(Leftfield Media)

Dubbelalbumet med Bob Dylans demoinspelningar för musikförlaget Witmark har hyllats med jublande recensioner. Men jag tycker faktiskt det här albumet är bättre ändå.

Kanske för att det dokumenterar en ännu yngre Dylan. ”Folksinger´s Choice” innehåller ett radioprogram, sänt i mars 1962 på den alternativa stationen WBAI i New York. Näågot senare samma år skulle Dylan skivdebutera.

Han sjunger, spelar gitarr och munspel. Mellan låtarna pratar han med programledaren Cynthia Gooding och har börjat ljuga ihop sin självbiografi. Knappt han vill hålla med om att han är 20 år.

Mest tolkningar av äldre blues- och folklåtar – t ex ”Smokestack Lightning”, ”Hard Traveling” och ”Baby Please Don´t Go” – men också några nya, (mer eller mindre) folk- och protestsånger – som ”The Death Of Emmet Till” och ”Hard Times In New York City”.

Framför allt präglas den unge Dylans framförande av jävlaranamma, jag ska slå igenom, inget kan stoppa mig, ur vägen!

(Olika versioner i LO Tidningen, Hifi & Musik och Ystads Allehanda 2010)

Den alltför korta stunden av lycka

Anne Dorte Michelsen är en av de främsta kärlekssångpoeter jag vet. Få – knappt någon annan – har sjungit sig så långt in i mitt hjärta – som Anne Dorte.

_____________________________________________________

Den danska sångpoeten Anne Dorte Michelsen sjunger ur sitt, mitt och ditt hjärta. T ex: :

Jeg bor i en morgen
der aldrig bli´r dag (ur sången ”Himlen ved”)

Så inleder Anne Dorte Michelsen sitt nya album. Just den sången är egentligen inte hennes utan i original heter den ”No Frontiers”. Men Anne Dorte har skrivit den danska texten och gör sången till sin. Mer än så: hon slår an tonen för hela albumet, ger en stämningsförklaring.

Visserligen har CD-n fått titeln ”Mørke vande – Lyse strande”, men mörkret dominerar. Sångerna går i tonarten sorg. Den ljusa stranden kan blott förnimmas på andra sidan det svarta, stormiga havet.

Anna Dorte Michelsen vid tiden för intervjun.

Jaget i sångerna är så sorgset och ensamt att jag blir orolig för dej, säger jag till Anne Dorte.

– Du? För mej? I så fall ska mina föräldrar vara oroliga. Inte du.

För lyssnaren, som kan känna igen sej, blir din sångpoesi som terapi. Är sångerna också din självterapi?

– Nej, terapi förknippar jag med professionell hjälp. Sångerna är ett sätt att se på och erkänna sej – mej – själv. Ett sätt att avsluta något. Sångerna hjälper en – mej – att leva fullt och helt.

– Själv tycker jag också att mina bästa sånger är de sorgliga. De glada sångerna blir inte så bra.

– Danskar är festprissar. De är inte så förtjusta i långsamma sånger. Men de lyssnar. Och jag har ju gjort snabba låtar också. När jag är ute spelar och sjunger en stilla, sorgsen sång så blir det snart show igen.

– Även om jag annars inte har så mycket gemensamt med kyrkan så är kyrkan den enda plats här i Danmark där det är tillåtet att tala om sorg.

Han sku´ rejse næste morgen
da de mødtes første gang (sången ”Farvel, farvel”)

”Mørke vande – Lyse strande” är Anne Dorte Michelsens första soloskiva på åtta år. Förra gången jag träffade henne var 1994. Då hade Anne Dorte precis gjort det första albumet med Venter på far – en tjejgrupp som i dansk revytradition både feministiskt och kärleksfullt skämtar på allvar med kvinno- och hemmafrurollen.

Vid samma tid skrev hon de sorgna sångerna på det nya albumet. När de nu offentligjorts är hon gift och har fått en nytt barn. Känns inte det konstigt?

– Det hade väl varit värre om det var likadant fortfarande?

– Ett barn gör en ju glad. Och en man! Men sorgen är kvar. Den kommer och går. Fortfarande känner jag smärtan, längtan efter…

Vad är lycka, då? Finns den? Var finns lyckan?

– Lycka, säger Anne Dorte, är när man i ett nu plötsligt blir ett med sej själv. En doft från en blomma sveper förbi. Ungefär så.

Hur länge räcker den stunden?

– Ett par minuter, kanske.

Der er to mænd i verden, der
bestandig krydser min vej
den ende er ham jeg elsker
den anden elsker mig (”De evige tre”)

Formulerar din sångpoesi känslor och stämningar som är speciella för kvinnor? Kan jag, som man, också känna igen mej, tror du?

– Danska journalister vill ha en plats på hyllan där de kan placera mej. De klistrar gärna på etiketten kvinnosånger.

– Min erfarenhet är inte att kvinnor skulle vara mer känslosamma än män. Kunna känna större sorg, ha närmare till gråt. Jag ser det på min son. Han är så känslig. Men i männen bor känslorna någon annanstans. Männen förvarar sina känslor i ett hemligt rum.

Sångpoet är en kvalitetstitel som jag ger Anne Dorte Michelsen. Hennes sånger har lyrikens förmåga, betydelse och kvalitet. Men det betyder inte att hon skriver dikter som hon sjunger utan sångpoesi är en genre för sej.

– En sång, säger hon, ska vara som att ramla i vattnet och ropa på hjälp.

– När man läser – eller skriver – en bok så gör man det med ögon och huvud, med intellektet. Men musiken är inte litterär. Musik kommer ur hela kroppen.

– En sång ska både kunna synas och sjungas. Den ska klinga. En sång är varken prosa eller lyrik utan ett slags telegram. Att sjunga är som att tala. Nästan. Sång är inte riktigt talspråk utan ett destillerat talspråk.

– En sång går direkt från människa till människa, från hjärta till hjärta.

(Kvällsposten 2000)