Kom ihåg att du är dödlig…

Elias Palm
Memento mori
(Ordfront)

Elias Palm, rättsläkare i Lund, deckardebuterade 2010 med romanen ”Corpus delicti”. Hans huvudperson – Ella Andersson, 39 år – var likaså rättsläkare i en namnlös romanstad.

Palm skrev spännande och bra. Och initierat, förstås. Författaren och huvudpersonen lovade att bli svenska – och betydligt mer trovärdiga – motsvarigheter till amerikanskan Patricia Cornwell och hennes fiktiva rättsläkare Kay Scarpetta.

Men uppföljaren, ”Causa mortis” (2011), utspelades till stor del utanför rättsläkarstationen. Inte längre en svensk rättsläkardeckare utan mer av internationell actionthriller och äventyrsroman. Ella Andersson började faktiskt anta likheter med Lisbeth Salander.

Mindre personligt och mer som hur många andra deckare som helst, tyckte jag.

I nya ”Memento mori” förenas rättsläkardeckaren med såväl actionthrillern som samhällsromanen. Tema: rättsväsendets utsatthet, personliggjort av åklagare och även rättsläkare, kontra en allt mer organiserad och brutal brottslighet.

Inte heller här återkommer Ella Andersson till rättsläkarstationen utan fortsätter att verka som en annan, något äldre Salander. Jo, i viss – brutal och hemsk – mån återvänder hon ändå till kollegerna vid rättsmedicinen.

Ett paket avlämnas med bud på avdelningen för rättsmedicin. Tejpen rivs bort – då känns stanken. I paketet finns ett avhugget huvud som kan identifieras med hjälp av tandkort. Det är… Ellas huvud.

Ska den kvinnliga huvudpersonen försvinna – mördas – ur handlingen? Läsaren kanske anar och hoppas att berättelsen kommer att vända mot slutet, fast riktigt säker kan ingen vara…

Ännu mer spännande och otäckt – ja, riktigt ruggigt på sina ställen. Ännu bättre berättat med en puls av drivande samhällspatos. Än i debutdeckaren, alltså.

Med ”Memento mori” har Elias Palm tagit examen i deckarförfattande. Han är deckarförfattare på allvar. Jag längtar redan efter ännu en deckare av Palm – antingen en fjärde bok med… nej, nu höll jag på att avslöja för mycket… eller första titeln i en ny deckarserie.

(Kvällsposten 2013)

Deckarhyllan: Sara Blædels återkomst på svenska

Sara Blædel
De bortglömda
(Massolit, övers: Ninni Holmqvist)

”De bortglömda” är den bästa polis- och samhällsroman som Sara Blædel skrivit sen ”Kalla mig Prinsessa” (utgiven 2005 i Danmark och översatt 2007). Då passar det ju extra bra att Blædel – efter några oöversatta titlar – med just den här deckaren återintroduceras för svenska läsare.

Det verkar ha uppstått ett institutionstrauma i Danmark: ett dåligt samvete för hur föräldralösa och förståndshandikappade behandlats på barnhem, sjukhus och andra institutioner. Också Sara Blædel – liksom tidigare Jussi Adler-Olsen, Erik Valeur med flera – har dansk så kallad institutionsvård som kriminellt ämne i sin nya Louise Rick-deckare.

Det som skedde på Eliselund, vårdanstalten för ”efterblivna” och ”glömda”   barn , kan inte kallas annat än kriminellt. Barnen skildes från föräldrarna och ”vården” bestod av disciplin och misshandel. Den här anstalten på Mittsjälland må vara fiktiv men flera liknande institutioner fanns i Danmark.

”De bortglömda” inleds med en dikt av Solborg Ruth Kristiansen. En hemsk dikt om ett ensamt, övergivet barn. Ännu hemskare blir det när jag googlar och ser att Solborg är alldeles verklig. Hon var ett av anstaltsbarnen.

Sara Blædel har – som alltid – skrivit rappt. Den här gången skriver hon också ovanligt ilsket. Skriftstilen och tonen pulserar av vrede. Hon är förbannad.

Sara Blædel på Krimimessen i Horsens, Danmark 2012. Foto: Birgitta Olsson

Samtidigt skriver hon vidare på sin serie kvinnodeckare. Det är ju det genomgående temat: skildringen av väninnorna Louise Rick, kriminalinspektör, och Camilla Lind, journalist.

Louise, fortfarande ensamstående med barn, har blivit flyttad uppåt / åt sidan som chef för en nyskapad avdelning inom Köpenhamnspolisen. Medan Camilla nu ska gifta sig så borgerligt att det planeras för kyrkbröllop.

(KvP 2012)