Textil i Tjörnedala

”den Andre” –
en utställning med textil konst
Tjörnedala konsthall, Baskemölla
t o m 10 juli

Sju konstnärer, samtliga anslutna till Konstnärernas kollektivverkstad i Malmö, ställer ut gemensamt på Tjörnedala konsthall. Eller var för sig – fast samtidigt. Så bör det nog uttryckas, eftersom temat för utställningen är ”den Andre” = hon eller han eller kanske den eller det som lever eller levt, finns eller funnits bredvid en själv. Samtidigt som jag själv är den andre/a i hennes eller hans liv och ögon.

De flesta verken är utförda med olika sorters teknik i och på olika sorters textil. Hur har de olika konstnärerna använt textil som material för att porträttera den andre/a, mer eller mindre okänd, närmare eller mer avlägsen, och samtidigt sig själv? För min syn på dig och din syn på mig utgår ju från jaget, från subjektets uppfattning om samhället, omvärlden, politiken och människorna.

Materialet är så pass annorlunda och okänt att det bidrar starkt till både upplevelsen och förståelsen.

Ett par efterlämnade skor, som Dyveke Zadig målat  gråa och placerat på konsthallens golv.

Glöm inte att gå till receptionen och hämta en materialförteckning! Det är nödvändigt att varva tittandet med en koll på pappret – och kanske till och med känna lite försiktigt på konstverken.

Om man går i numrerad verksordning så inleds utställningen med ett par skor, det första av flera överblivna/efterlämnade skopar som Dyveke Zadig placerat här och var på golvet. Alla med titeln ”Vem?” och när jag tittar är det som om olika människor går fram till skorna och stiger i dem. Men varför har alla skor målats gråa? Och inte vita, svarta, röda, blåa….

Klatschiga, färgrika regnbågstryck av Margareta Heijkenskjöld Holmgren.

Också Sven Fristedts mindre porträtt i form av symboler eller ägodelar är fantasilockande. Han har målat och tryckt till exempel ett piano eller ett hus i den dova färgskalan grått-svart-brunt-nästan vitt.

Både Carin Persson Åströms broderade och sydda tabletter och hennes större tryck i olika rosa nyanser är livsnära henne själv: mor- och dotternära. Kvinnan i den runda spegeln kan vara konstnären, hennes mamma eller hennes dotter. Eller alla tre, på samma gång.

Margareta Heijkenskjöld Holmgren har gjort de mest klatschiga trycken: randiga och krumelurmönstriga screentryck i rött, gult, blått och svart på sammet och bomull. Som egna versioner av regnbågsflaggan.

Margareta Bergstrand skapar nära och långt bort, placerar Långbortistan just här, i östra Skåne. Hennes verk påminner om gamla tiders skånska kvinnor, så skickliga på att brodera och sy hålsöm, hopdragssöm och udskårssöm, tränsar och musatänner.

Är burkans gallerfönster också ett hålsömsbroderi? Linne och hålsöm bemålat med textilfärg av Margareta Bergstrand.

Men titta nu på hennes svartfärgade duk! En huvudduk, en heltäckande slöja, en burka, med utsikt som genom ett litet fönster. Vem är egentligen ”den Andra”? En kvinna ur den skånska historien? Hon själv? Är inte gallret i den heltäckande slöjan också hålsömsbroderi?

Josabet Werkmäster och Raine Navin närmar sig ämne och material på ytterligare två sätt. I Werkmästers tryck syns bilder på konstnärskollegerna. En dubbelspegel: hon i dem och de i henne.

Navin hittade en sönderhackad papegojduk som nu hänger på väggen och på stenmuren utanför konsthallen ligger en orm av ihopflätade slipsar.

Raine Navins orm av flätade slipsar ringlar längs muren utanför Tjörnedala konsthall. (Hade gått mögel i slipsarna så de kunde inte placeras inne i konsthallen).

Sist som först: åter till Dyveke Zadig, som inte bara bidragit med skor utan har ett litet rum nästan för sig själv. Åtminstone har Zadig skapat den sakrala stämningen.

Ingen tvekan att det är hon som behärskar materialet bäst. Zadig provar och testar inte utan det textila trycket och måleriet är hennes uttryck. Mörka, ja, svarta bilder till både färgskala och stämning. En textiltavla kan innehålla många ansikten i små rutor vid sidan om varann; individen i kollektivet, ensam tillsammans.

Dyveke Zadig skapar en sakral minnesstämning med sin textilkonst. Samtliga foton: Bengt Eriksson. 

De har titlar som ”Pappa”, ”Familj”, ”Huset”… Här finns också en dikt som hon skrivit till sin bror Peter, som var pianist. Ta på hörlurarna, läs och lyssna när även systern Dyveke spelar piano. Det är så nära att det känns för nära. Som om jag stövlat in i Dyveke Zadigs privata sfär. Å andra sidan är det hon som släppt in mig.

(Ystads Allehanda 2011)

Sommar i Ystad: Wihlborg och Johansson

Gerhard Wihlborg / Michael Johansson
Ystads konstmuseum t o m 4/9

Ingen vågad gissning att det blir publikrusning till Ystads konstmuseum i sommar! Museet fyller 75 år och firar med att visa målningar av Gerhard Wihlborg, traktens son. Den meste österlenmålaren, så kan Wihlborg kallas. Kanske är han till och med den främste?

Gerhard Wihlborg (1897-1982) bodde vintertid i Ystad och under sommarhalvåret på födelsegården Grimshög utanför Löderup. Han förblev Österlen trogen livet igenom, också som konstnär.

”Självporträtt”, olja på duk, 1927 (Ystads konstmuseum). Foto: Hans Permbo.

Sommarens utställning innehåller flera självporträtt och andra porträttmålningar, särskilt av hans mor.

Wihlborg målade gårds- och byamotiv, arbetet på fälten och i hemmet, folkliv och traditioner. Han dokumenterade det sydösterlenska landskapet som landskap och målade stadsmotiv från Ystad. Här finns även stilleben.

Han var modernist men blandade stilar och ismer utan att ansluta sig till en särskild målarstil. I vissa målningar syns inslag av kubism, andra kan påminna om Cézanne. Ett porträtt av hans mor, försjunken i tankar mot landskapets rutmönster, känns sakral (eller naturskön).

Färgtonen är genomgående dov, nästan brun. Fast här finns också enstaka starkare färger – som röd, grön eller blå. Och nästan alltid strålar ett ljus in i eller ut ur målningarna.

Lätt att bli stående länge vid en målning och häpna över den suveräna hantverksskickligheten och detaljrikedomen i hans självporträtt från ateljén eller målningen av frälsningsarmén och de församlade byborna på Kåseberga. Ju mer man tittar, desto mer ser man också.

”Höst i Kåseberga”, olja på duk 1925 (privat ägo). Foto: Hans Permbo.

Som målningarna i
målningarna. Wihlborg samlade på allmogeföremål och ett allmogeskåp syns i bakgrunden på ett av självporträtten. ”Samma” skåp har fått en egen målning (men titta, skåpet – eller skåpen – är inte identiskt avmålade). På väggen bakom konstnären i ateljén syns också andra Wihlborg-målningar. I alla fall en av dem finns med på utställningen som en egen målning.

Gerhard Wihlborg målade föreställande men inte realistiskt. Nämnda frälsningsarmé och porträttet av mamman under lampan i köket på gården är tydliga exempel. Varje detalj visas ur den för detaljen bästa vinkeln. Wihlborg har målat med fasettögon: kökslampan ur ett perspektiv och mammans ansikte ur ett annat.

Men ibland verkar Wihlborg ha tröttnat på detaljer och noggrannhet, till exempel i målningarna av potatisplockarna och utsikten över Ystads hustak, för att istället måla mer skissartat. Slöade han till? Orkade inte jobba så hårt? Eller var tanken att öppna upp för åskådarnas fantasi?

”Majsångare i Skåne”, olja på duk, 1921 (Österlens Museum) Foto: Hans Permbo.

Det mer diffusa målarsättet kom att känneteckna honom efter cirka 1940. Vilket innebär att jag nu hunnit fram till min enda – men desto större – invändning mot utställningen på Ystads konstmuseum.

Den tidigaste målningen är daterad 1919 och den sista 1935. Gerhard Wihlborg ska också – enligt myten – ha haft sin storhetstid under 1920- och 30-talen. Tillåt mig att tvivla. Det är så fräckt mot konstnärens eftermäle – han fortsatte ju att måla i över 40 år! – att det måste bli fel.

Wihlborg var en flitig konstnär, som efterlämnade mängder med målningar av skiftande kvalitet. Det räcker med att googla på nätet för att upptäcka att han också senare kunde åstadkomma bra konst. Åtminstone en museisal av tre kunde – ja, borde – väl ha ägnats åt ett urval av Gerhard Wihlborgs konst från 1935 till -82?

På våningen ovanför får Michael Johanssons pusselkuber finna sig i att vara en kompletterande andrautställning. Det är gott så. Risken fanns att hans objekt – installationer eller skulpturer? – skulle krocka med och slås ut av målarmästaren Wihlborg.

Tvärtom uppstår ett samspråk i tid och rum.

Michael Johansson: ”Monochrome anachron”.

Det beror dels på att Michael Johansson – liksom Wihlborg samlade på allmogemöbler – bygger sina kuber med skåp, hyllor, böcker, glasföremål, väskor med mera från loppisar och vindsröjningar. Johansson – liksom Wihlborg – binder tiden och öppnar betraktarens sinnen för de människor som levt med dessa prylar.

Den här gången, när kuberna domineras av brunbeiga färger, finns också en liknande dov ton som i Wihlborgs måleri. Fast mest fantasieggande är ändå utställningens enda platsspecifika verk. Det skiljer ut sig.

Michael Johansson botaniserade bland prylar på Ystads konstmuseum och byggde en lagerhylla som täcker en av utställningsväggarna. Grejerna kunde komma från vilket kontor som helst. Man får titta noga för att märka att det här kontoret sysslar med att göra konstutställningar.

(Kvällsposten 2011)