Etikettarkiv: Rumba

Salsa från New York

Olika artister
Salsa Heat! Classic Salsa & Latin Grooves From The Vaults Of Fania Records
(Charly)

The Best Of Ray Barretto, Celia Cruz, Rubén Blades, Fania All Stars, Johnny Pacheco, Eddie Palmieri, Tito Puente, Willie Colón respektive Joe Cuba Sextet
(Charly)

Joe Bataan
Subway Joe / Gypsy Woman
(Nascente)

En av mina stora musikupplevelser hade jag en lördagnatt i New York 1979. Platsen var Sheraton Center Hotel. Där arrangerades en latinamerikansk helafton med mat, dryck, musik och dans. Hur mycket folk kan det ha varit? Kanske uppåt 3 000 personer. Samtliga var latinamerikaner – med undantag för min hustru och jag.

Salsa HeatFamiljer och släkter satt tillsammans. Enlitersflaskor med whisky stod på borden. Männen var klädda i kostymer och färggranna skjortor. De hårt sminkade kvinnorna hade smala långklänningar med slits. Det dansades nära och vilt. Erotiken parfymerade luften.

På scenen stod sångerskan Celia Cruz, trombonisten och sångaren Willie Colón samt sångaren Rubén Blades. Musikformerna var son, mambo, chachachá, rumba, guaracha, merengue, boogaloo med mera. Eller, för att använda samlingsnamnet, salsa.

Idag brukar all musik från Kuba benämnas salsa. Men den riktiga, i betydelsen första, salsamusiken spelades i New York från 60- och in på 80-talet. I New York möttes musiker från bland annat Kuba, Puerto Rico, Dominikanska republiken och Colombia. Respektive lands musiktradition blandades med jazz, rhythm & blues och funk. Resultatet blev en latinsk storstadsmusik som kallades salsa. Ett passande namn: den latin-musik som rördes ihop i New York var välblandad och kryddstark.

Joe BataanFramför allt skivbolaget Fania – med musikern Johnny Pacheco som en av grundarna – spelade in salsamusiken. Dubbelsamlingen ”Salsa Heat!” innehåller smakprov med Fanias främsta musiker och sångare. När jag återhör musiken så häpnar jag. Dels för att musiken är så bra, den håller fortfarande. Dels för att salsamusiken från New York var så innehållsrik: sångarna och musikerna är så olika varann, var och en skapar sin egen musikstil inom salsans ramar.

Orkestern är oftast uppbyggd på samma sätt. Blåssektionen, som spelar tufft och hårt i stil med tidig jazz, duellerar med rytmsektionen, som innehåller congas, timbales och ett piano, som spelar bakvända ackord. En kör, som svarar solosångaren, ingår också.

Ruben BladesUr orkestern kan i stort sett vilket musikinstrument som helst lyftas fram och bli soloinstrument. Johnny Pacheco spelar fågellätta toner på tvärflöjt. Mongo Santamaria och Ray Barretto är variationsrika congatrumslagare. Tito Puente slår trumpinnesnabbt och virtuost på timbales. Willie Colón spelar stötig, brötig trombon. Eddie Palmieri hamrar eldfängt och rytmiskt på piano.

Bland sångartisterna finns Celia Cruz, som kallats ”salsans drottning” och blivit en levande legend både på Kuba och bland latinamerikaner i USA, Hector Lavoe och inte minst Rubén Blades, som med sina sånger om invandrade latinamerikaner är den mest politiske salsasångaren. Flertalet av de ovannämnda har också varit medlemmar i superorkestern Fania All Stars.

New Yorks salsamusik skildrar en musikalisk resa från Karibien och Latinamerika till USA. Plötsligt står de traditionella musikformerna på en gata i New York. Människor rusar. Bilar tutar och kör. New York-salsa låter, nästan, som om gammelgubbarna i Buena Vista Social Club bjudit in George Clinton och Miles Davis.

Fania All StarsHör bara, för att ta ett exempel, låten ”Subway Joe” med Joe Bataan. Snabba handklapp. Smattrande timbales. Blås som fräser. Bataan halvt sjunger, halvt rappar. Kören sjunger doo-wop. Kort sagt: livsfarlig gatumusik som får det att rycka i hela kroppen!

För den som efter ”Salsa Heat!” vill höra ännu mer finns också nio dubbla ”Best Of”-samlingar. Ska jag rekommendera några så blir det i första hand Fania All Stars, Celia Cruz, Rubén Blades och Willie Colón. För den som vill höra mer av den hårdkokte Joe Bataan finns hans två första och tuffaste LP-skivor samlade på en CD.

(Hifi & Musik 2002)

Annonser

Världsblues i Ystad

Charles Burton Blues Band
Bryggeriet, Ystad
den 1/6

Det finns så många bra musiker som man inte har en aning om. En av dem besökte Ystad i fredagskväll. Fast det vet inte de flesta ystadbor, för ni var inte där. Trist för er!

Ingen scen utan de ställer upp förstärkare och trummor framför borden där alltför få sitter, äter och dricker. Bara tre i bandet, vilket ju är extra jobbigt för en elgitarrist som måste kompa och spela solo på samma gång.

Charles Burton från San Diego, USA fixar det. Jag har förstås provhört hans skivor men på scen lyfter Burton ännu några snäpp.

Charles Burton Blues Band på Bryggeriet i Ystad. Foto: Mobilen. 

Han varierar sitt gitarrspel beroende på vilken sorts blueslåt han lirar. Både mjukt- och hårdsvängigt, från swingjazzigt till boogie och rockigt, rumba och lite annan latin. Rätt många instrumentallåtar.

Blandningen swing-latin-blues påminner om Chuck Berry. Man skulle faktiskt kunna säga att Charles Burton är den elektriska bluesgitarrist som Chuck Berry velat vara men inte blev.

Sången är helt åkej: ropande, lite småskrikande på väg från blues till rock. Men det är som gitarrist han verkligen imponerar. Han går inte ifrån bluesformen men smyckar ut med extra harmonier, växlar mellan gitarrackord och soloslingor, både snabbare och mer hjärtintensivt.

Låtar från till exempel Robert Parker (”Barefootin´”), Louis Jordan (”Early In The Morning”), Elmore James (”It Hurts Me Too”) och Johnny ”Guitar” Watson (”Gangster of Love”) blandas med eget material – ”Cuba”, ”Fat, Dumb and Happy”, ”Going To Memphis” med flera – som nog håller samma klass.

De danska medmusikerna Anders Lindgreen, elbas, och Asmus Jensen, trummor, gör sitt jobb. Varken mindre eller mer: de håller rytmen. Allt utgår från Charles Burtons elgitarr, det är den som bestämmer.

(Ystads Allehanda 2012)

Jazzfestivalen i Ystad: Marina Mårtensson

Marina Mårtensson med trio ”Fences”
Scala, fredag kl 18.30

Drömska ballader, lika mycket soul som jazz och några bluestoner också. Sträv, liksom upptrasad sammetsröst, både melodisk och rytmisk. En sån där röst som brukade kallas ”rökig” förr i tiden. Och i alla tider: sexig.

Marina Mårtensson sjunger sig ett med sångtexterna – som ”I Want To Break Free”. Jodå, kände någon igen textraden så visst, det är en Queen-låt omgjord till jazz.

Marina Mårtensson. Foto från myspace.com/marinamartensson.

Marina har en kul repertoar – nu följer ett par Elvis-låtar, ”Trying To Get To You” och ”All Shook Up”. Genre: vetetusan. Nog hennes egen uppfattning om Elvis Presley, låt säga bluesig rumbajazz.

Egna sången ”Fences”, där Marina också spelar elgitarr, är vädjande
vacker singersongwriterpop.

Komp av pianisten Tommy Berndtsson, trummisen Magnus Persson och särskilt basisten Patrik Boman, vars typiska men ändå underfundiga jazzbasgångar ger stadga och humor åt musiken. Marina Mårtensson är redan en bra sångerska i alla ovannämnda genrer och lovar att bli ännu bättre.

(Ystads Allehanda 2011)

Den här veckan lägger jag ut mina recensioner från jazzfestivalen på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

I CD-spelaren: Manuel Galbán (1931-2011)

Manuel Galbán / Ry Coder
Mambo sinuendo
(Nonesuch)

Någon som minns låten ”Perfidia” med amerikanska elgitarrgruppen The Ventures på 60-talet? Man kan också tänka sig att The Spotnicks flugit till Havanna och gjort en inspelning med kubansk musik. Det är faktiskt en ganska exakt beskrivning av samarbetet mellan gitarristerna Ry Cooder från USA och Manuel Galbán från Kuba.

Liksom musikerna i Buena Vista Social Club har Manuel Galbán blivit en musikalisk legend för kubanerna. Han medverkar som gitarrist på album med bland andra Social Club-medlemmarna Ibrahim Ferrer och Omara Portuondo, men ryktet som legend har Galbán fått för att han på 60-talet var gitarrist och arrangör i Los Zafiros – en kubansk grupp som kombinerade instrumental gitarrock och doo wop-sång från USA med afro-latinska rytmer från Kuba såväl som övriga Västindien och Latinamerika.

På albumet ”Mambo sinuendo” återupplivas det speciella – ja, unika – sound som Manuel Galbán skapade på 60-talet. Galbán och Cooder har satt ihop ett kubanskt gitarrband med två elgitarrer, två trumset, congas och bas. Musiken är elektrisk och rytmisk men lågmäld eller kanske snarare avspänd, för ibland kan musiken också bli både ruff och tuff.

Elgitarrerna spelar ljusklingande toner, som svävar, darrar och vibrerar i högtalarna. Rymdklang, som vi sa när jag själv kliade elgitarr. Under melodierna pulserar och bubblar de afro-latinska rytmerna, lågmält och lojt men mycket.

Ry Cooders gitarrspel hörs mer här än på inspelningarna med Buena Vista Social Club, men han ställer sig aldrig i vägen utan lyfter fram Manuel Galbán. Det är Galbáns elgitarr, hans speciella elektriska gitarrljud, som fokuseras. I några spår visar Galbán att han dessutom kan spela personligt på orgel och piano.

Melodierna är ”gammelkubanska”, den där sortens latinamerikansk dansmusik som svenskar svängde benen till på 40- och 50-talen: mambo, bolero, rumba… En del av de gamla kubanska melodierna bör väl de flesta känna igen, nämligen Perez Prados världs- och evighetssuccé ”Patricia” från –58. (Inspelningen förekom bland annat i Fellinis film ”La dolce vita”.)

Cooders och Galbáns elektriska kubanska gitarrband tolkar låten som, just, Spotnicks på Kuba.

(Göteborgs Posten 2003)

I CD-spelaren: OK Star Orchestra

OK Star Orchestra
Sound Classique
(Dreamboat/Rootsy)

OK Star Orchestra är ett svenskt instrumentalband som skapat sin egen musik genom att blanda så många influenser att resultatet blir unikt. Och samtidigt igenkännbart och hemvant, som om man hört låten förut och ändå inte.

Grunden läggs av Tommy Galento, som spelar kompgitarr och gör de flesta låtarna, Mistah Christah Lyssarides, sologitarr/bouzouki, och Perry Vallgren, trummor. På nya albumet finns även några gästmusiker, bland andra Lina Langendorf med en varmt brummande saxofon och Per Cussion med sina som alltid så exakta ljud och rytmer.

Också orkesterns andra album pendlar mellan äldre afro-musik (typ rumba och hi-life) och instrumentalrock från 60-talet. Där emellan hörs både svenska schlagermelodier och glidande Hawaiitoner. Ett spår är en John Lee Hooker-aktig Saharablues och till sist reser The Shadows till Grekland.

Stilla och stämningsfullt, ibland snabbare och mer rytmiskt – alltid lika mjukt. En av årets absolut bästa plattor, jag lovar!

(Delvis olika versioner i Ystads Allehanda / Hifi & Musik 2010)