Kriget på skivspelaren

Trettioåriga Kriget
Krigssång (CBS 1976)
Omslag: Johan Gullberg (teckningar efter Thomas Johanssons fotoförlagor)

Hårdrock? Kunde ha blivit det, om de spelat hårdare och högre. Som på det självbetitlade debutalbumet (CBS 1974), där Trettioåriga Kriget spelade speed metal innan den hårdrockformen fanns. I alla fall nästan.

Symfonirock? Kunde ha blivit det också, om klaviaturerna fått större utrymme. Sättningen anges som gitarr, basgitarr, slagverk och sång men lyssnar man noga så hörs också toner och klanger från bl a mellotron och minimoog. Till sitt kommande och tredje album, ”Hej på er!” (Mistlur 1978), skulle Trettioåriga Kriget också ta in en klaviaturspelare.

Folkrock? Javisst, det tycker jag. Inte om man jämför med engelska Fairport Convention eller svenska Kebnekajse men i melodierna finns ett släktskap med svenska folklåtar och visor och när folktonen möter rockmusiken så uppstår ett slags folkrock.

Progg? Absolut! Gånger två: både stavat med ”gg” som i den svenska musikrörelsen och med ”g” som i genren progressive rock. Trettioåriga Kriget spelade – eller spelar, för bandet har återuppstått och gjort några konserter – både progg och prog.

När jag ringer Olle Thörnvall, som skrev låttexterna, så vill han – först – inte att Trettioåriga Kriget ska placeras i musikrörelsen. Ärren är djupa. Han fick utstå mycket kritik för att skriva alltför poetiska = obegripliga texter.

I efterhand framstår kritiken som ännu mer lomhörd och ordblind. Vem kan missa vad t ex titelspåren ”Krigssång” och ”Krigssång II”, som täcker hela andrasidan på LPn, handlar om? Det börjar med en skildring av en människa som sitter i en gruva och hukar, rädd för att väggarna ska rasa, och slutar med en diskussion om politik, drömmerier kontra handling.

Robert Zima sjunger långsamt, förenar texter och melodier så de blir oskiljaktiga. Christer Åkerberg spelar hårdrockriff och ackord på elgitarren, från blues till ekvilibristiska löpningar. Stefan Fredins elbas går både egna melodiska vägar och spelar med i riffen. Dag Lundquist håller takten, fyller ut och skapar också stämningar med trummor och slagverk.

Ett par andra favoriter är den filosofiska sången ”Jag och jag och ”jag””, som sjungs till akustisk gitarr, och ”Mitt mirakel”, som skildrar det där ögonblicket, när man plötsligt, trots allt, trots livet, känner sig lycklig.

Poetiskt, till text och musik. Progressivt, till text och musik. Därmed, menar jag, blir det också politiskt till både text och musik. Det politiska budskapet både kompliceras, vilket är nyttigt, och fördjupas, vilket är nödvändigt.

”Krigssång” är ett enastående album, oavsett om man gillar den här sortens musik eller inte. Ur de ovannämnda influenserna destillerade Trettioåriga Kriget fram sin egen progressiva rockmusik.

__________________________________________
Av Trettioåriga Krigets album finns följande på CD: debuten ”Trettioåriga Kriget”, ”Krigssång” (bägge Mellotronen 2004 respektive 1992/2004) och ”Hej på er” (Mistlur 1978, MNW 2005). Som synes har ”Krigssång” återutgivits två gånger, senast med extraspår. De resterande LPna, ”Mot alla odds” och ”Kriget” (bägge Mistlur 1979 respektive 1981), finns ännu inte på CD.

”Elden av år” (Mellotronen 2003) är ett nyinspelat album med den återuppståndna gruppen medan ”Glorious War 1970-1971” (Mellotronen 2004) innehåller material från tiden före skivdebuten. På det sistnämnda hörs Olle Thörnvall på gitarr (efter att ha skadat ena handen övergick han till att bli gruppens textförfattare) och även ”extratrummisen” Johan Gullberg, som gjort omslag till flera skivor med Trettioåriga Kriget.

Basisten/sångaren Stefan Fredin bildade gruppen Fredin Comp. Trummisen Dag Lundquist driver inspelningsstudion Decibel och har gjort inspelningar (som tekniker och/eller musiker) med Adolphson & Falk, Staffan Hellstrand, Rolf Wikström, Hedningarna, Bo Kaspers, Ulf Lundell m fl.

Olle Thörnvall, idag en av Sveriges främsta essäister, har gett ut flera böcker, bl a ”Det nödvändiga livet” (1985) med essäer om rock´n´roll, ”Novellisten Gustaf Rune Eriks (1995), ”Det svarta puzzlet” (2002) om Bruno K Öijer, ”Nere vid 72:an (2002) om uppväxten i Saltsjöbaden och ”Lång historia” (2005) om tiden med rockgruppen Trettioåriga Kriget.

www.trettioarigakriget.com

(Ur boken ”99 proggplattor”, utguiven av Alfabeta 2006)

Poesi och politik, natur och religion

Ola Magnell, född 1946, växte upp på Skälby gård i Kalmar. På somrarna arbetade han på gården med höbärgning och svinskötsel. Bondsonen hörde rockmusik, började spela gitarr och göra låtar. När Cornelis Vreeswijk 1964 framträdde på läroverket fick han låna och spela på idolens gitarr. Mycket stort! 1966 försvann Ola till Stockholm längs ”Europaväg 66” (blivande LP-titel). Gick på Journalisthögskolan innan han upptäcktes av Anders Burman på skivbolaget Metronome. Slog igenom 1976 med LP:n ”Nya perspektiv” och låten ”Kliff”. Fast ”Påtalåten”, det första han gjorde på skiva, är en ännu större klassiker. Ola Magnell bor idag på Österlen i Skåne.

*

Det var 1973. Jag hade nyligen börjat som popskribent och fick en recensionssingel med skivdebutanten Ola Magnell. På a-sidan låg något som kallades ”Påtalåten”…

Hans egen låt och redan titeln var märklig. Vad betydde ”påta”? Märkligare ändå var låten och framförandet. Nej, kanske inte musikaliskt. Melodin kunde beskrivas som en svensk visa på väg mot amerikansk folksång och kompet (bl a Ola Magnell själv på akustisk gitarr och Roffe Wikström på elgitarr) är rätt typiskt för 70-talet: ett slags folkrock, elektrifierat men med akustisk karaktär.

Desto märkligare – så annorlunda och personliga – var orden och debutanten Magnells sätt att framföra dem. Rösten hoppade upp i falsett och texten åkte kana på melodin, så att tonerna förändrade uttalet av orden. Som han sjöng! Men vad sjöng han om? Och vad sjöng han på (vilken dialekt alltså)?

Sent mejlsvar: ”För 33 år sen ringde en ung musikjournalist och ställde just den frågan. Vill minnas att han hette Bengt Eriksson och jag var lika oförstående då som nu. Det är ingen dialekt. Bara nervositet.”

Ola Magnell idag.

Du har känslan men inte rätta viljan
Att sitta ner och hitta på en visa så fin
Märren ränner hän i sken över tiljan
Bonden studsar upp i sin nya slåttermaskin
(”Påtalåten”, original 1973, instrumentalversion 1974 och live-inspelning (med sång) 1975)

Nog är det speciellt – och här kan du ändå bara läsa orden, inte höra Ola Magnell sjunga dem… T ex tredje raden: ”Märren ränner hän i sken över tiljan”.

”Märren” är förstås en häst och på ”tiljan” brukar det spelas och dansas. Vad har de aparta och motsägelsefulla orden med varann att göra? ”Märr” fick mig att tänka på landsbygden, en ladugård eller ett stall. ”Tilja” är, enligt Svenska Akademiens Ordbok, benämning på en bred och bastant träplanka, som kan finnas både i teaterns träscen och vilket trägolv som helst. De ladugårdar som jag, en stockholmskis, såg under barndomens sommarlov hade cementgolv. Efter att ha googlat runt på nätet konstaterar jag att det funnits ladugårdar med trägolv. Syftar Magnell på en häst som blev orolig när den togs ur spiltan?

Sen tänker jag tvärtom: utgår från ordet ”tiljan” i betydelsen teaterscen. Vad – eller vem – är då ”märren”? Kan det vara Magnell själv som ”ränner i sken” och – bära eller brista! – ska försöka bli artist? Det ålderdomliga ordet ”hän”, som sällan brukar stå för sig själv och aldrig användas så här rätt upp och ner i en mening, är extra intressant. Till viss del kan ”hän”, också enligt SAOB, härröras från ordet ”hädan”.

Magnell har diktat – sammanfört orden – med lika delar beslutsamhet och förhoppning, nervositet och rädsla. Några verser in sjunger han: ”Bror står i jorden och påtar.” Där fick asfaltungen, dvs jag, den efterfrågade förklaringen till låttiteln.

Så sent som i fjol stod en tupp där och gol
Det fanns vit viol och kor och vackra ängder där du bor
Och det lyste en sol och du kunde bli mol
Tyst av en schysst illusion om att du tror att du blir stor

Men nu står maskiner och schaktar
Blommande äng har blivit avgas och betong
Är det så märkligt om man faktiskt föraktar
Alla korrumpéer med sin pappersjargong
Jag blir snart desperat av att leva i en stat
Uppbyggd av profit och bostadssegregation
Ingen smart demokrat blir så flat och moderat
Som i vår kristna gistna västerländska dollarcivilisation
(också ”Påtalåten”)

Observera inrimmen: ”sitta” och ”hitta”, ”hän” och ”sken”, tyst” och ”schysst”, ”demokrat”, ”flat” och ”moderat”… Ja, se: han rimmar när, var och hur mycket han vill. Han leker med ord och uttryck, nyskapar och uppfinner: ”korrumpéer”, ”pappersjargong” och ”dollarcivilisation”. Som om han har både ett rimlexikon och en ordbok i huvet. Från det personliga och privata – ja, familjära – övergår sångtexten till att bli lika personligt upplevd – nog var det så? – men också allmängiltig. ”Påtalåten” slutar samhällskritiskt och politiskt.

I en textrad finns ett nyckelord – inte bara för ”Påtalåten” utan för Ola Magnell, sångpoeten och människan, genom hela karriären och livet. ”Jag tycker”, sjunger Magnell, ”att det inte är stort fel / i att vara lite vilsen i vår nya sköna värld.” Nyckelordet är, förstås, ”vilsen”. Redan här i ”Påtalåten” får ordet dessutom en synonym och känslomässig släkting. För strax utbrister Magnell: ”Jag blir snart desperat…”

Precis så – och värre – ska Ola Magnell fortsätta att känna sig. I ”Sångerna vrenskas” (1974) är han fortfarande lika ”vilsen” och när han skrev vidare på samma sång (1979) hade hans kind blivit ”förgråten”. Också i ”Ett öde land” går han ”än en gång och gråter”. Han får ”Lessentankar” (bägge 1986) och är ”helt ur form” (”Tillbaka till Tellus”, 1989). När det känns som värst tar han in på ”Neurotikas Motell” (låt/LP-titel, också -89).

Det är bara genom dimmor som jag går
Det är alltid dagen efter
Och nästan alltid lika långt till vår
Inga golv är riktigt plana där jag står
Och ingen verkar bry sej riktigt om
Hur man i själva verket mår
(”Kliff”, 1975)

Men bör och ska – ja, får – man göra så här: analysera, loda i djupet av sångerna och läsa lusen av orden? Måste man ens skriva om musik? Som om det inte räckte att lyssna! Att journalister och kritiker betraktas som otyg – t o m parasiter som inte skapar något eget utan lever på konstnärerna – är inte helt ovanligt bland artister och musiker.

Nej, jag tror inte att Ola Magnell ansluter sig till den åsikten. Det kan han inte göra när han på sin hemsida lagt ut så många tidningsartiklar och recensioner. Dessutom har han själv recenserat en konsert med Bob Dylan och skrivit en artikel om Cornelis Vreeswijk.

Fast… Ja, kalla mig feg. Jag har inte frågat honom, trots att vi mejlväxlade när jag skrev den här artikeln. Magnell kan ju bli så arg! Under åren och karriären har Ola Magnell haft det besvärligt med oss recensenter, oavsett om vi skrivit positivt eller negativt. ”Jag är är ställd av komplimanger och vacklar av kritik”, sjunger han i ”Tomma tunnor” (1981). En annan låt, ”Abrakadabra” (1986), handlar om en intervjuare som ska ha frågat: ”Var står du politiskt, varför är du religiös / Varför är du på din vakt och varför är du nervös”? Magnell utbrister: ”Han tar mej för en pajas som vill sprida mystik.”

Journalisten som beskrivs genom Ola Magnells (över)känsliga ögon, öron och andra sinnen kunde vara Håkan Lahger. Något år tidigare hade Lagher gjort en intervju med Magnell (i rocktidningen Schlager) som kom att handla om artisten kontra journalisterna. Lahger påpekar att Magnell vid en konsert presenterade inte bara en utan två låtar med ett och samma uttryck – ”ansträngda rim” – från Per Mortensens recension i Dagens Nyheter av LP:n ”Gaia” (1983). ”Med ett snett leende” karaktäriserade Magnell också sin musik som ”medelåldersrock”, ett ord som Lagher hade använt i en recension.

”För mig”, kommenterar Håkan Lahger, ”går det inte att komma åt varför denna monumentala bitterhet… har behärskat en av våra riktigt stora rimsmeder.”

(Forts. i boken ”Svenska sång- och rockpoeter 3”, utgiven av BTJ Förlag 2008)

I skivhyllan: Göran Persson

Göran Persson
Blir jag sen spelkarl
(MNW, 1971)
Omslag: Tore Berger / Lennart Klein
Foto: Carl-Johan de Geer

Göran Persson är förstås inte den Persson utan en annan Göran som hörde och fortfarande hör hemma i Dalarna.

1973 stoppade han gitarren i fodralet och åkte ner till MNW:s studio i Waxholm där han sjöng in debut-LPn ”Blir jag sen spelkarl”. Året därpå upprepades resan för att göra LPn ”Hundliv”. Sen åkte han hem till Dalarna igen och det var inte så mycket mer med det.

”Jag hade spelat mina låtar för högst tio personer innan jag kontaktade MNW”, skriver Göran Persson på omslaget till debuten. Okänd som artist när han gjorde plattorna och nästan lika okänd efter att ha gjort dem.

Det här var ett av musikrörelsens mest sympatiska drag. En okänd person – en så kallad vanlig människa – kunde få chansen att spela in en platta. Också idag kan okända namn få göra plattor. Fast nu handlar det om okända men potentiella artister med sikte på karriär – då var det just vanliga människor.

Hade Göran Persson ens en tanke på att bli artist? Han skrev av sig, förmedlade sina upplevelser och erfarenheter (av byggen, militärtjänst och arbetslöshet). Varken mer eller mindre. Tänkte MNW att här har vi en blivande Artist? Eller tyckte man bara att Göran hade någonting intressant att berätta. Och då var det bolagets skyldighet att se till att det kom på skiva så andra kunde få chansen att höra det.

Med kommersiellt dödsförakt inleds debut-LPn med en låt, ”Englunds bygge”, där Göran endast sjunger ett kort omkväde. Resten är mer en dikt som han deklamerar i lätt otakt. Det är en bra text, naiv men medveten, liksom nymornad (om förhållandet mellan byggarbetare och chefen). Samma naiva medvetenhet kännetecknar ”Pansarbåt” (om Gustav V:s borggårdstal 1914), ”Snälle arbetsförmedlare” (scen från arbetsförmedlingen), ”Präst och general” (goda vänner) och ”Blir jag sen spelkarl” (om att sjunga i skogen och i stan).

Produktionen är spontan. Göran, akustisk gitarr, brorsan Håkan Persson, elbas, Sam Ellison, trummor och gitarrer, Hans Wiktorsson, rytminstrument, och Tore Berger, klarinett, verkar bara ha spelat på tills kompet passat. Göran sjunger och pratar med samma röst. Också en skillnad mellan 70-talet och idag: Göran Persson kom ur studion i samma skick som han gick in. Man får känslan att han är exakt densamme på och utanför skivan.

Till uppföljaren ”Hundliv” kallades fler och kanske skickligare musiker in (bl a Roffe Wikström, elgitarr, och Lasse Englund, akustisk dito). Det spelas bättre – men det behöver ju inte betyda att det låter bättre.

——————————————————————————————————–

Varken ”Blir jag sen spelkarl” eller ”Hundliv” finns på CD. Däremot har ”Blir jag sen spelman” återutgivits digitalt och fanns för ett tag sen också utlagd för gratislyssning på Spotify. (Men nu är Göran Persson borta från Spotify igen. Vad hände?)

Efter inspelningarna fortsatte Göran Persson att arbeta inom vården och är numera gymnasielärare, bl a på vårdlinjen. Men han har också fortsatt att skriva. Det har blivit två diktsamlingar, ”Matiné” (1991) och ”Tillbaka till idyllen” (1998), samt två romaner, ”Ut i livet” (1993) och ”Allt har sin början” (2002). I samarbete med Ove Karlsson (Arbete & Fritid) gjorde han 1996 dessutom ett nytt album, ”Från Siljan”, med egna låtar. Göran Persson har även återbildat sitt och brorsan Håkans popband från 60-talet, The Greenhorns. En CD, ”XXL”, kom 2004. Allt utgivet på eget förlag/skivmärke.

Nu håller Göran Persson på att spela in ett nytt soloalbum som anknyter och går tillbaka till de sånger och inspelningar han gjorde på 70-talet – fast de nya sångerna utspelar sig på 2000-talet. T ex handlar en av de nya låtarna om ”en arrogant man från Östermalm.” Jo, säger Göran, ”det är nog egentligen Carl Bildt som jag sjunger om”.

(Uppfräschad version av texten i boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

MNW fyller 40 år

Nu börjar MNW 40-årsjubilera. I veckan damp det ner en packe återutgivningar m m i posten. T ex albumet »Retur Waxholm« där nyare artister tolkar äldre låtar från MNW:s plattor. Som att Johan Johansson kör en av de bästa progglåtarna någonsin – smart val! – nämligen »Vårdsjuk blågul fanblues« (fast nog var det Ingemar Nilsson som gjorde både text och melodi till den låten och inte hela Smutsiga Hundarna, utan Ingemar?). Plura Jonsson tolkar Mats G Bengtsson också, Love Antell tolkar Contact och Kajsa Grytt gör en enorm version av »Gunga bergets topp« (Babylon Blues/Stry). Bl a. Fast allra roligast och bäst är kanske Jonas Kullhammars inspelning av »Badidoom« (från Archimedes Badkar).

Dessutom är Contact-LPn »Hon kom över mon« återutgiven igen – och nu med en extra CD: »Nobody Wants To Be Sixteen«, alltså Contacts debut-LP för första gången på CD. Den kom sent, 1970, men jag räknar den till 60-talets svenska pop – och det är en av de bästa plattor som gjordes då. (Jag har dessutom ända sen 1970 också tyckt att det här är Contacts bästa LP, men det är ju jag.)

Någon föreslog att jag skulle sätta ihop en MNW-topplista, det klarar jag inte. Om den inte får bli så här lång förstås och onumrerad. En väldans massa plattor som jag gillar på MNW-etiketten:

Gunder Hägg: ”Tigerkaka” (1969)
NJA: ”Hör upp allt folk” (1970)
Contact, ”Nobody Wants To Be Sixteen” (1970)
Kim Fowley: ”The Day The Earth Stood Still” (1970).
Gläns över sjö & strand: ”Är du lönsam lille vän” (1970)
Atacama: ”Arriba quemando el sol” (1971)
Love Explosion: ”Love Explosions bästa låtar” (1971)
Södra Bergens Balalajkor: ”Södra Bergens Balajkor” (1971)
Hoola Bandoola: ”Vem kan man lita på?” (1972),
Rolf Lundqvist /Arbete & Fritid: ”Slottsbergets hambo å andra valser” (1972)
Eric Bibb: ”Ain´t It Grand” (1972),
Charlie & Esdor: ”Grönt är skönt” (mini-LP)
Arbete & Fritid: ”Abete & Fritid” (1973),
Göran Persson: ”Blir jag sen spelkarl” (1973)
Nationalteatern: ”Livet är en fest” (1974)
Olika kvinnliga artister: ”Tjejclown” (1974)
Risken Finns: ”Hästgryta” (1975),
Avgrunden: ”Nu närmar vi oss… Avgrunden” (1975)
Wille Toors: ”Natt vid Skvaltkvarn” (1975)
Spjärnsvallet: ”Spjärnsvallet” (1976)
Archimedes Badkar: ”Tre” (1977),
Anita Livstrand: ”Mötet” (1978)
Styrbjörn Bergelt: ”Tagelharpa och videflöjt” (1979)
KSMB: ”Auktion” (1980)
Commando M Pigg: ”Commando M Pigg” (1981)
Tant Strul: ”Amazon” (1983)
Babylon Blues: ”Babylon Blues” (1985)
Peter LeMarc: t ex ”Marmor” (1986)
Stefan Sundström: ”Hå hå ja ja” (1993)
Olle Adolphson: ”Älskar inte du mig då” (1994)
Montys Loco: ”Guess It´s Fine” (2000)
Rolf Wikström: t ex ”Allting förändras” (2001)

Boxar:
”Föregångare – Sveriges Radios dokumentära folkmusikinspelningar 1949-1967” (1993)
”100 svenska visor 1965-1995”