Etikettarkiv: Rolf Adolfsson

Tillbaka till Vintergatan – ännu en gång!

På förekommen anledning: Idag är det premiär på den nya TV-serien ”Vid Vintergatans slut” med Peo, Mira m fl (klockan 19 i TV1) och där – dessutom – Kapten Zoom återkommer, också den här gången! Och förstås med Anders Linder i dubbelroller som både Peo och Zoom.

Anders Linder m fl
Kapten Zoom
(Oktober 1976)
Omslag: Kicki Aspelin (form) och Jean Montgrenier (foto)

Som han sjunger i signaturen: ”Kapten Zoooooooom…” Och hans utrop: ”Galaxer i mina braxer!”

Fem program? Otroligt.

När TV-serien om Kapten Zoom sändes 1976 så behövdes det bara fem program för att Anders Linders TV-figur skulle klistra fast i tittarnas huvuden, både barnens och föräldrarnas. T ex i mitt huvud, för då var vårt förstfödda barn i den åldern att far och son satt tillsammans och tittade.

När Anders Linder långt senare medverkade som taxichauffören Peo och dessutom lät Kapten Zoom återkomma i TV-serien ”Vintergatan”, som börjades sändas år 2000, så innehöll den serien hela 96 program!

Kapten Zooms återkomst var förstås en blinkning åt dem som var barn 1976 och 25 år senare själva blivit föräldrar som i sin tur satt och tittade på TV med sina barn. Som Anders Linder säger: ”Står man vid en bardisk så kan nån som ser ut som en stor, stöddig lastbilschaffis komma fram, titta på en och säga: Du ska ha en öl som tack för Kapten Zoom.”

Programmen beställdes av Katarina Dunér som ville att det skulle göras TV-program för barn om arkitektur. Anna Roll, arkitekt och hustru till Anders Linder, skrev det mesta av manuset. Anders gick själv och utbildade sig till arkitekt innan artisteriet och musicerandet tog över.

Kort resumé (för den som åldersmässigt hamnat mitt emellan eller av någon annan anledning missade ”Kapten Zoom”-programmen):

Kapten Zoom är en rymdvarelse i gröna trikåer och röd slängkappa (grönt för miljön och rött för politiken) som kommer ner till jorden och träffar Liselott Blom, spelad av Anna Roll, från förorten Bollunda. Arkitektur handlar det väl inte så mycket om utan istället utforskar Zoom och Liselott, förutom att de blir kära, hur det svenska samhället är uppbyggt och fungerar: elektricitet och uppvärming, avlopp och reningsverk, bostadsbyggen och hyreshöjningar, invandring, mansrollen m m.

På LPn – liksom i TV-programmen – blandas sång, musik och tal till en barnmusikal.

”Kapten Zoom Theme” sjunger Anders Linder till funkigt rockkomp av bl a Gunnar Idering, elgitarr/elbas, och Rolf Adolfsson, trummor, från The Mascots/Fria Pro. Här finns jazzlåtar, blues, schlageraktigt, bellmanska toner och en ”Hyresopera” med operasångaren Sven Erik Wikström i rollen som bankkamrer. När Anders Linder/Kapten Zoom sjunger om sig själv och andra invandrare i ”Jag har kommit hit från rymden” så lånas melodin från Elvis-låten ”Heartbreak Hotel”.

Anders Linder spelar, vid sidan om skådespelandet och sången, en mängd olika instrument: flöjt, tenor- och altsax, klarinett, harpa, orgel m m.

______________________________________________

LPn ”Kapten Zoom” finns inte på CD. Kapten Zoom kom också som serietidning, tecknad av Ola Nyberg (Oktober 1976).

Sen 2009 finns däremot TV-serien på DVD.

TV-serien om Kapten Zoom var nog så samhällskritisk = vänstervriden. Ändå klarade sig programmen undan den kritik som riktades mot ”Ville, Valle och Viktor” – en annan TV-serie för barn som Anders Linder gjorde med Jörgen Lantz och Hans Wigren. ”Vi anmäldes till radionämnden för att vi hävdade att det kom skit ur industrialismens skorstenar och friades när radionämnden insåg att det kom skit ur industrialismens skorstenar”, som Linder säger.

Den TV-serien resulterade i två LP-skivor: ”Här kommer Ville och Valle och Viktor” och ”Här kommer Ville och Valle och Viktor… igen” (båda SR Records 1971 och -78). Ovannämnde Valle/Jörgen Lantz skulle bli Björne i TV-programmet ”Björnes magasin” (också Linder medverkade).

Efter skivdebuten som 13-åring med Pygmé Jazzband var Anders Linder med i ungdomsmusikalen ”Nobborna” där Lill Lindfors slog igenom. Lill & Anders blev ett showpar på bl a Hamburger Börs. Han har även gestaltat Snobben och Ture Sventon på scen. Anders Linder spelar fortfarande dixielandjazz med Jumping Jacks och Louis Prima-låtar med gruppen Prima.

(Ur boken ”99 Proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Contact in English

Contact Mon liten”Hon kom över mon” med Contact är ett av de album som det progressiva skivbolaget MNW nu har återutgett i samband med sitt 40-årsfirande.

Så där intressant, om jag får säga. Betydligt mer spännande är då den extra bonus-CD som följer med: nämligen Contacts debut-LP ”Nobody Wants To Be Sixteen”, härmed för första gången på CD.

(Dessutom har MNW vid återutgivningen lagt till Contacts engelska singel med två låtar, som inte fanns med på LP:n.)

Jag har alltid hävdat, vilket brukar reta både gamla proggare och andra, att ”Nobody Wants To Be Sixteen”, producerad av ingen mindre än – jo, minsann! – den legendomsusade amerikanen Kim Fowley, då på besök i Sverige, var det bästa som Contact gjorde…

Jag skriver lite – inte minst – om den inspelningen i MNW:s nyutgivna bok ”Ljud från Waxholm” och i mitt grovmanus till boken hade jag skrivit ännu mer. Så här följer mina mer utförliga och högst personliga åsikter om Contacts inspelningar för MNW:

————————————————————————————

Contact omslag litenContact började med att ge ut två singlar, ”Fairy Tale” / ”Colvulsions” (1969) och ”Jag är lite lessen ikväll” / ”Hon kom över mon” (1970). På den första dröjde Contact kvar i 60-talspopen medan de på den andra singeln alltså hade börjat göra låtar med svenska texter.

”Hon kom över mon”, där spelmansfioler kombineras med popmusik, skulle bli en musikrörelsehit – en progglåt med evigt liv. Observera att den var B-sida på singeln, trodde inte Contact och MNW på låten? (Själv har jag alltid undrat om ”Hon kom över mon” är en pastisch eller gjord på största allvar…)

Mellan singlarna hände detta: Contact medverkade i ett radioprogram där Måns Rossander lät popbandet träffa spelmännen i Skäggmanslaget. Följden blev att Contact medverkar i ”Gråtlåten” på Skäggmanslagets LP ”Pjål, gnäll och ämmel” (1970) medan Skäggsmanslaget står för det folkmusikaliska fiolspelandet i ”Hon kom över mon”. Det kan ju tyckas att Contact borde ha följt upp singeln med en hel LP med svenska, lite folkmusikaliska låtar. Men inte, för Kim Fowley kom i vägen.

Sommaren 1970 anlände den (ö)kände amerikanen Kim Fowley till Waxholm och övertygade MNW att det borde satsas internationellt. Kim Fowley producerade tre LP-skivor med låtar på engelska: Contact, ”Nobody Wants To Be Sixteen”, Scorpion (sångaren Bo Anders Larsson plus komp), ”I Am The Scorpion”, och Fowleys egen LP, ”The Day The Earth Stood Still” (alla 1970).

Riktigt bra låtar, spel och ljud, men när MNW övergick till musik med svenska texter så hamnade dessa LP-titlar på en undanskymd skamhylla; den internationella lanseringen blev det inte så mycket av och skivorna har inte återutgivits (med undantag för Fowleys LP, som långt senare på CD-tiden gavs ut i Frankrike på licens och även såldes till Japan.)

Lennart Klein (delägare och MNW:s första omslagsmakare): ”Kim Fowley gick på nån slags avgiftning. Drack inte, använde inga droger. Han var rädd att det skulle vara gift i maten också. Men han litade på den mat som Lisa, min tjej, lagade. Han var ofta här hos oss. Fotot av Fowley på baksidan till hans LP-omslag togs framför kakelugnen i vår lägenhet. Han har en hatt som var Lisas, rocken och väskan var mina. Äpplet ska symbolisera det friska, att han är avgiftad.”

Contact färgfotoMan behöver inte veta det för att förstå att de spelades in parallellt. Kim Fowley har samskrivit med Ted Steerling (på Contact-LP:n), Bo Anders Larsson (Scorpion-LP:n) och Lorne de Wolfe, som nu börjat spela bas med Contact (på Fowleys LP). En överbliven Contact-låt (kanske, för det är Contact som kompar Kim Fowleys sång i just den här låten) av Ted Ström återfinns också på Fowley-LP:n.

Många musiker medverkar: Lorne de Wolfe spelar elbas på alla tre och på ”Scorpion”-LP:n hörs bl a Lasse Summanen (medlem i den ”utökade” duon Charlie & Esdor, idag med i Grizzly och BC & Heartkeys), Sam Ellison (gjorde en solo-LP och blev medlem i Jason´s Fleece) och Rolf Färdigh (hörs på skivor med bl a Ulf Lundell, Ola Magnell och Magnus Lindberg), alla gitarr, Rolf Adolfsson (NJA-gruppen/Mascots) och Pelle Holm (snart medlem i Kebnekajse), bägge trummor.

Lasse Summanen (om hur han spelade gitarr cirka 1970): ”Hmmm. Lite omoget, inte så självständigt. Influenserna hördes tydligt. Mycket taget från Cream, Jimi Hendrix och Led Zeppelin.”

Bo Anders Larsson (ur boken ”Plommonpop och proggrock”): ”Jag har ett minne av en trumslagare vid namn Pelle Holm, som blev utjagad ur studion med en vrålande Kim Fowley i hälarna, svängande en yxa över huvudet. Han hade spelat fel en gång för mycket.”

Bo Anders Larssons ”I Am The Scorpion” innehåller popiga melodier till rockigare, mer vildsint komp. T ex ”Funny Yellow Car” (av Larsson-Fowley) och ”Hey la, la, la” (endast Larsson) kletar tuggummifast i öronen. Den akustiska balladen ”Are You My Friend” är en samkomposition mellan Mars Bonfire (som skrev ”Born To Be Wild” till amerikanska Steppenwolfs debut-LP) och Fowley.

LP:n ”The Day The Earth Stood Still” blev en av Kim Fowleys bästa skivor under en 50-årig karriär. (Västkust)amerikansk, tuff och rockig. LP:n inleds med en för-punkig version av ”Cadillac” (1965 en hit i Sverige med Hep Stars) och titelspåret (av deWolfe-Fowley) är en tidstypisk – och därmed politisk – amerikansk låt.

Contact omslag baksidaFast allra bäst av de tre LP-skivor som Fowley producerade sommaren 1970 i Waxholm blev ”Nobody Wants To Be Sixteen” med Contact. Ja, får jag bestämma så har Contact inte gjort någon bättre LP!

Det berodde inte minst på att bandets bägge låtskrivare – Ted Ström och Ted Steerling – fick ta lika stor plats. Båda var bra – men olika. Ström var en mer traditionell låtskrivare och Steerling mer utflippad och experimentell. Lite som Paul McCartney kontra John Lennon med några skillnader: de gjorde inga låtar tillsammans och Ström inspirerades mer av engelsk pop (plus lite jazz och kabaret) och Steerling av amerikansk rock.

Det berodde också på att varken Ström eller Steerling hade fastnat i första hälften av 60-talet utan fortsatte att aktualisera och personliggöra popen och rocken. Förstaspåret ”What´s That” (Steerling-Fowley) låter visserligen ganska Beatles-aktigt men Steerlings övriga låtar – som ”Visions Of Apple”, ”Misjudgment” och ”She Is Impossible To See” – är desto mer personliga: fåackordiga, ”stillastående” och ”enformiga” = meditativa.

De föds, växer och förändras i lyssnarens öron. Ströms bästa bidrag, det tycker både jag och Fowley, heter ”Velvet Blue Saloon”. Det är också den låt på LP:n – melodiös och popig, lite av kabaret – som fastnar fortast.

Lorne de Wolfe:Ted Steerling var vänsterhänt. Men han strängade inte om gitarren utan vände den upp och ner. Det bidrog till att det lät annorlunda när han spelade.”

När Contact övergick till svenska låtar fick inte Steerling så stor plats. Och det var kanske ett riktigt beslut. Steerlings rocklåtar kom inte till sin rätt när han måste skriva och sjunga på svenska, till skillnad mot Ströms poplåtar som kom riktigt till sin rätt först när melodierna fick svenska texter och sammanfördes med folkmusik. Då tillkom också den vemodiga tonen som skulle bli typisk för Ted Ström.

Skivtiteln hämtades konstigt nog från LP:ns mest osannolika spår, ”Nobody Wants To Be Sixteen” (av Ström), som framförs i form av en kort (1:21) jazzig instrumentallåt med klarinettisten Björn Holmsten i centrum. Melodin skulle sen få svensk text och bli ”Samma vindar, samma dofter” på LP:n ”Hon kom över mon” (1971).

(Ur grovmanuset till ”Ljud från Waxholm” 2009)