Etikettarkiv: Riksteatern

Fyra kvinnor i svart

Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983.
Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.

Kvinnan i svart bokSusan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.

Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.

Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.

Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.

Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.

Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.

”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.

Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.

Woman in Black DVDDen tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.

Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)

Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.

kvinnanPjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.

Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.

Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…

(YA/KB 2014)

Annonser

Bitterfittan i Sjöbo

Bitterfittan
Efter Maria Svelands bok
I rollen: Tove Olsson
Manus och regi: Pontus Stenshäll
Scenografi/kostym: Helena Weegar
Uppsättning: Västerbottensteatern/Riksteatern
Flora Biografteater, Sjöbo

Måste man ha läst succéboken med samma titel för att uppskatta den monolog som Pontus Stenshäll skrivit och regisserat med boken som utgångspunkt – ja, nästan som ”råmanus”? Kanske inte men kanske ändå. Även om man inte ens har bläddrat i boken så måste ju ”Bitterfittan” fungera som teater. Och jag undrar om inte den här monologen, som förresten Tove Olsson framför makalöst bra, känns som ett utdrag ur någonting mer och större, det är som om någonting saknas, och det oavsett om man läst boken eller inte.

Tove Olsson som Bitterfittan. Foto: Patrick Degerman.

Scenen är enkel. Ett högt bord, en barstol och en mikrofon (plus rekvisita: en vinkaraff och ett glas). På stolen sitter Sara/Tove Olsson som ensam medverkande men hon har ändå inte den enda rollen i pjäsen. Hon får också agera – eller buktala – i flera andra roller, bland annat som Johan, hennes man, och Sigge, deras lille son, vilka endast syns i form av en tepåse respektive en ljuslykta (men talar med Saras/Toves röst).

Sara, 30 år, sitter på flyget. Hon ska – måste! – ta en veckas semester från äkten- och föräldraskapet: mjölkstockning, Johan med sitt arbete och hon som gått hemma med Sigge, två fullblodskarriärer som krockade, jämlikheten som inte blev vad Sara trodde, trött-trött-tröttheten och kärleken, pirret… Vart tog det vägen?

Det blev en veckas charter på Teneriffa. Nu sitter Sara på planet dit och läser Erica Jongs kvinnokultklassiker ”Rädd att flyga”. Hon identifierar eller snarare jämför sig med Isadora i Jongs bok, tänker på 70-talet som försvann i 80-talet och kvinnornas frihet med det. Eller?

Tove Olsson är faktiskt rätt fantastisk. Hon gör bästa möjliga av manuset: imiterar flygplanet med armar och mun, tolkar texten som både ståuppkomik och dito poesi, blandar inlevelsefullt, gestaltande skådespeleri med snudd på buskis. (Ja, vad ska man annars kalla den rätt fåniga kasperteatern med buktaleri?)

Ibland sjunger hon också med Nina Simone, som genomgående återkommer som illustrerande sång och musik i högtalarna. Hon leker med orden – som den både lite fula (Riksteaterns representant i Sjöbo tog inte ordet i sin mun när han presenterade pjäsen) och lockande pjästiteln. Tove Olsson uttalar ordet långsamt – eller lånnnnngggggsammmmtttt – och nära mikrofonen, drar ut på det, låter varje konsonant studsa. Hon är mästerlig på pauser också, liksom lite på gränsen för långa pauser.

Foto: Patrick Degerman.

Och som hon kan byta scen fast scenen förblir densamma hela monologen igenom. Hon sitter blickstilla och tittar åt ett annat håll – och strax har hon förflyttat sig till solen på hotellrummets balkong. Hon dämpar tonen och viskar, så som man brukar göra för att de inte ska höra, när hon pratar om det äldre paret vid frukostbordet bredvid. Och monologen har bytt sin osynliga dekor igen.

Problemet är manuset. Det börjar, det går och det slutar. Där sägs ju en massa bra och intressanta saker, om män och kvinnor, jämlikhet och kärlek, barn och arbete, äktenskap och frihet, som både kan irritera och stimulera – men här finns ingen dramatisk nerv som drar monologen framåt. De olika samtalsämnena bara kommer, det ena efter det andra, lite i vilken ordning som helst.

Det är synd. För vad stannar kvar? Några få repliker, i alla fall för mig. Fast å andra sidan är det inga dåliga uttalanden. Som när Sara övertygat sig själv: ”Det finns alla möjligheter.” Om detta sen stämmer för så särskilt många människor är en annan sak. Men ungefär där slutar monologen. Liksom Erica Jongs bok har ”Bitterfittan” och Saras liv också ett öppet slut – det vill säga en öppen fortsättning…

(Ystads Allehanda 2010)

Kommande föreställningar:
2010-03-01
Stockholm, Södra Teatern, Kägelbanan
2010-03-04
Lund, Lilla Teatern
2010-03-06
Vadstena, IOGT-NTO, samlingslokal/Godtemplaregården
2010-03-08
Eskilstuna, Eskilstuna Ölkultur
2010-03-12
Ronneby, Gamla Teatern
2010-03-18
Kalmar, Kalmar Teater
2010-03-18
Kalmar, Kalmar Teater
2010-03-20
Norrtälje, Folkets Hus
2010-03-21
Nacka, Dieselverkstaden, Teatern
2010-03-22
Sandviken, Folkets Hus, Restaurang Bolaget
2010-03-24
Sundsvall, Sveateatern
2010-03-26
Luleå, Lillan
2010-03-28
Haparanda, Folkets Hus, Dansalongen
2010-03-29
Jokkmokk, A´jtte, Hörsalen

Banankontakt på turné

Det var med förutfattad mening som jag begav mig till Malmö Opera. Nej, jag har aldrig gillat Electric Banana Band. Sååå tråkiga låtar. Janne Schaffer, som gör musiken till Lasse Åbergs texter, är en lika skicklig gitarrist som urtrist kompositör. Knyta ihop Electric Banana Band med TV-figurerna Trazan och Banarne, hur roligt kan det bli?

”Banankontakt” är en så kallad jukebox-musikal. Gamla välkända låtar – som ”Banankontakt av tredje graden”, ”Min piraya Maja” och ”Zvampen” – blandas upp med en tredjedel nya i samma trista stil. Björn J:son Lindh svarar för orkesterarrangemang och instrumentala mellanspel. Låtarna blir inte bättre för det. Och ändå satt jag på Malmö Opera och hade inte tråkigt alls.

Det är ju så välgjort: regin (av Sven-Åke Gustavsson), scenografin (Per A Jonsson) och kostymdesignen (Gill Marshall).

Nassim Al Fakir, Mari Götesdotter och Andreas Nilsson i ”Banankontakt”. Fotograf: Anna Huerta.

Har Malmö Operas snurrscen någonsin använts bättre? Varje scenbyte (djungeln med Trazans och Banarnes koja, företaget Öken & Zons kontor…) som snurrar fram är maffigt och stort, imponerande välbyggt ner till detaljerna. Och när den JÄTTEstora banankontaktrymdraketen med texten ”Fruit Warrior” landar i regnskogen – så magnifikt!

Kostymerna – Dolly och Polly Gams, krukväxten Rogers och Kameleontens många klädbyten – är lika smarta och välgjorda. Det spelas, sjungs och dansas väl också av bland andra Joachim Bergström (Banarne), Karolin Funke (Roger), Christopher Wollter (Herr Kameleont) och Åsa Fång (Fröken Öken, symbol för Kapitalismen). Trazan själv, spelad av Michael Jansson, är blekare eller vekare. Det kanske är meningen, som ett självporträtt av Lasse Åbergs balansgång mellan kommersialism och politiskt ställningstagande?

”Banankontakt” är nämligen en politisk musikal. Om de skådespelare som skulle bilda Nationalteatern inte förvisats till Göteborg utan blivit kvar och på 2000-talet spelat musikteater på Malmö Opera – då hade resultatet kunnat bli Banankontakt. (Dessutom hade musiken varit bättre.)

”Mjukprogg” har Lasse Åberg sagt. Mjukt och mjukt, ilskan mot de kapitalistiska företag som hugger ner och förvandlar Trazans, Banarnes och de övriga djurens regnskog till öken kan ingen missa. Mot slutet kommer också den mest politiska låt som Åberg-Schaffer har gjort.

Samma ”Kameleont”-låt som Electric Banana Band framförde i Melodifestivalen – nu med tillspetsad text.

Dags för Herr Kameleont att välja sida: Fröken Öken eller regnskogen, kapitalismen eller Världsnaturfonden (som bjudits in till operafoajén)? Han velar, hit och dit. Så svårt att välja. När de blåa börjar prata och prata så blir han ju blå. Fast ändå, till sist, väljer Herr Kameleont…

Det kan påpekas att ”Banankontakt” hade premiär två dagar innan Sverige skulle gå till val.

Lasse Åberg har skrivit texten och Janne Schaffer/Björn J:son Lindh gjort musiken till musikalen ”Banankontakt”. Dubbelalbumet ”Musikaltajm!” (Warner) innehåller låtarna från musikalen – men inte framförda av musikalartisterna utan av Electric Banana Band med Lasse ”Tigern” Åberg, Klasse ”Little Arne” Möllberg och Janne ”Zebran” Schaffer. Endast Åsa Fång medverkar som Fröken Öken. Hör albumet på Spotify. 

(LO Tidningen 2006)

PS. Ovanstående skrevs 2006 efter att ”Banankontakt” haft urpremiär på Malmö Opera. En Riksteateruppuppsättning av ”Banankontakt” – i regi av Olle Törnqvist och med bl a Andreas Nilsson och Nassim Al Fakir som Trazan och Banarne – fortsätter våren 2010 att turnera i Sverige. Turnéplanen finns här.

Fotot har alltså hämtats från den nuvarande uppsättningen.