Finns det verkligen inga som dricker kaffe på fat längre? Det gjorde ju ”alla” i min barndom! Från sommarloven på Vätö i Stockholms skärgård sitter ljudet av kaffesörplandet på fat för evigt i mina öron.
Och har alla snickare bytt ut – bytt bort! – hammaren mot spikpistolen? Är det numera bara vi som är amatörfixare och knappt det som slår i spik med hammare?
När försvann ljudet av en matta som piskas ur den vardagliga ljudbilden? Som om det var i går kan jag blunda, minnas och se när morsan stod på gården med vardagsrumsmattan på piskställningen, dunkade och slog så dammet rök. En gång på våren och en på hösten.
Kaffedrickande på fat, hammarslag och mattpiskning är några av alla utrotningshotade eller redan utrotade ljud som kan höras på CD:n ”Ljud vi minns” (utgiven av Tidningen Vi).
CD:n ”Ljud vi minns” (utgiven 1995 av Tidningen Vi).
Det klingande ljudmuséets guide heter Lars Westman, journalist på Vi och sedan urminnes tider ansvarig för avdelningen Bakvagnen.
För att vi skulle få (åter)höra ljudet av kaffesörplande bad han moster Ingrid att fylla kaffe till brädden på ett litet fat, balansera fatet på ena handens fingertoppar och sörpla försiktigt. Hon klarade det riktigt bra, trots att moster för längesen slutat dricka kaffe på fat. (Det är ju ”fult att sörpla”.)
Andra ljud som knappast hörs längre men återväckts på den här skivan är galoscher som plaskar i regnet på en trottoar, en knarrande spiralsäng (med ett älskande par), en grammofon som vevas upp, fraset av silkesstrumpor, handmjölkning, ett ägg som knackas med sked (istället för att toppen skärs av med kniv), en kaffekvarn, en ilsken gammal väckarklocka och en busvissling på taxi. Med mera.
CD:n avslutas med att fröken Björklund spelar skolorgel och sjunger ”Din klara sol går åter upp”. (Nej, det är inte min gamla skolfröken, alltså Björklund, som spelar, men precis så här lät det också i min skolsal.)
Fast jag saknar skolklockan! Visst måste det finnas någon som delar mitt minne av den där lilla klockan – ett slags ”skoskälla” – som en elev sprang runt skolhuset med när rasten var slut och nästa timma skulle börja? Att ringa in timman var en ynnest för frökens favoritelever.
Nej, nej, jag fick aldrig springa med klockan…
(För att hedra de utrotningsghotade/utrotade ljuden har ovanstående text skrivits på en manuell skivmaskin och rättats med en stålpenna. Kulturredaktören får ursäkta bläckplumparna!)
(Kvällsposten 1996)
Erikssons kultursidor 