”Min” jazzfestival i Ystad (7): I år och nästa år.

Vad kännetecknade Ystads jazzfestival 2012: Kvalitet. Vart jag gick och lyssnade så spelades det högkvalitativ jazz (och ibland annan populärmusik).

Vad kännetecknade inte jazzfestivalen: Spänning och nyskapande.

Nästan all (jazz)musik smekte publiken. Musiken var angenäm. Jag stampade takten och kände värme i hjärtat. Sällan eller aldrig klöste musiken till, rev mig på kinden och skrämdes.

Detta kännetecknar jazzens historia: Hela tiden har det kommit nya musiker – ända sen Louis Armstrong – och jazzformer som skrämt kritiker och övriga jazzlyssnare. Fått dem att utbrista: Det där är inte jazz! Är det ens musik?

Om sådant hördes på årets jazzfestival så undgick det mig. I fjol fanns i alla fall Tonbruket och kanske att saxofonisten Petter Wettre kan räknas hit i år.

De flesta har spelat och sjungit lättillgänglig jazz av äldre modell. Även de nya, unga medverkande, som framfört sina egna varianter av – äldre – jazzmusik.

Datumen för nästa jazzfestival har redan bestämts. Håll koll på www.ystadjazz.se.

Om man vrider klockan bakåt: Skulle Albert Ayler och Peter Brötzmann kunnat spela i Ystad? Och vartusan finns Jonas Kullhammar?

En balansgång, det förstår jag. Jan Lundgren och övriga arrangörer måste fylla så många konserter som möjligt och få ihop sponsorer. Det ska gå runt ekonomiskt.

Men bör inte en jazzfestival, till exempel Ystad Sweden Jazz Festival 2013, ha – eller ta sig – ett ansvar för jazzens fortlevnad och vidareutveckling? Jag tycker fortfarande som i min krönika förra året.

För det första: Årets festival bjöd på många bra jazzsångerskor (samt ett par pianister). Dags att ta fram och hit fler kvinnliga jazzinstrumentalister. Det finns många, i den nya generationen jazzmusiker.

För det andra: Men inrätta nu den där jazzklubben där unga – och även äldre – jazzmusiker kan spräcka upp reglerna och bryta sönder konventionerna!

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Den här krönikan finns ockå utlagd på YA:s nätsida – med kommentarer från några läsare/jazzfestivalbesökare. Klicka HÄR om du vill läsa kommentarerna.

PPS. Det bör också tilläggas att efter att den här krönikan hade skrivits för att hinna in i papperstidningen så kunde man i den stora avslutningskonserten, där legenden Quincy Jones hyllades, höra två mycket bra kvinnliga instrumentalister – Ebba Westerberg, slagverk, och Karin Hammar, trombon – som medlemmar i Bohuslän Big Band.

”Min” jazzfestival i Ystad (5): Bengt Hallberg / Jan Lundgren

Bengt Hallberg / Jan Lundgren
Ystads teater

Mästaren och eleven.

Bengt Hallberg spelar med hela sig, musiken strömmar genom kroppen och livet, ut ur och in i. Han är musiken han spelar. Jan Lundgren spelar bra – ja, virtuost – men tills vidare är han blott en musiker.

Hallbergs jazzpianotoner innefattar många genrer. Också Lundgren spelar olika sorters jazzpiano men han sträcker ut fingrarna och hämtar in genrer och influenser.

Fast när detta är sagt måste också sägas att de bjuder på förstklassigt dubbelpianospel.

De kommer in på scen, sätter sig ”back to back” vid varsin flygel.

Lundgren inleder lyriskt innan Hallberg fortsätter och allt jag skrev inledningsvis bekräftas. Den ena spelar bra; den andre – eller förste – spelar så lysande att lamporna tänds i salongen och stjärnorna på himlen.

Bengt Hallberg och Jan Lundgren har också gjort albumet ”Back to Back” (Volenza) med dubbelpiano.

Bengt Hallberg behöver knappt snudda vid tangenterna förrän tonerna – nej, livet – börjar drilla. Hans liv, våra liv, allas.

Men, som sagt, visst fungerar de också tillsammans.

Särskilt i vissa små, små lyckligt samspelade ögonblick, som Lundgrens ”The Longest Night” med typiskt spröda, lite ödsliga. Den är fin.

Lundgren spelar melodin och lägger till en rytm. Hallberg kompletterar inte med så mycket men spelar så exakt och precist utvalda toner att det ändå blir mycket och mer ändå.

De spelar var för sig också och för att fortsätta vara fräck så föredrar jag ändå när Hallberg ensam med egna händer får ”I sommarens soliga dagar” att bli en struttigt lekfull hågkomst av en barndomssommar som var men aldrig återkommer eller när ”jazzgubben” tolkar Karl Gerhards ”Jazzgossen” som det lyckliga minnet av att jazzen kom till Sverige.

”Inte lätt att följa upp det här”, säger Jan Lundgren, ”but I’ll try”.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=olCD3v8fpbk%5D

Videotrailer för albumet ”Back to Back”.

Nu blir det pianomusik. Bra och skickligt jazzpiano, lyriskt med blåa toner under, men… blott musik. Om (inte femtio som jag i hastigheten skrev i recensionen till Ystads Allehanda men tjugofem, trettio, fyrtio) år kan Lundgren ha lika känsliga pianofingrar, eller nästan.

Men nu är de: Mästaren och lärjungen.

Den allt och alla omfattande magin från Bengt Hallbergs soloframträdande i fjol infann sig tyvärr inte i går kväll på Ystads teater.

Fast mycket bra är också ett bra betyg. Å andra sidan stod ju festivalens ”guest of honour”, Quincy Jones, upp i logen och applåderade, så vem är jag att ifrågasätta det.

(Något kortare recension i Ystads Allehanda 2012)

Undergroundvisor och ”finsk negerjazz på svenska”

M.A. Numminen med Pedro Hietanen
Fritidsparken, Ystad

Första gången jag upplevde Mauri Antero Numminen var nog 1970 på Centralens restaurang i Stockholm.

Han ser likadan ut plus 40 år senare. Enda skillnaden: en något gråare hårfärg.

Även Pedro Hietanen ser likadan ut. Fast då hette han väl något annat? Rättare sagt, då var det en annan musiker. Men Numminens medmusiker har alltid en obligatorisk proletärmustasch.

Publiken (många finnar, det framgick av de finlandsskånska rösterna) fick njuta en hitparad ur M.A. Numminens repertoar, egna undergroundvisor och tolkningar av ”finsk negerjazz på svenska”.

Han presenterade sig och Finland med en tango från en Jörn Donner-film. Den bestod av ett ord: ”Perkele”.

M.A. Numminen och Pedro Hietanen på scen i Ystad. Mobilfoto: Blenda Automatique.

De kända 60-talslåtarna, som ”Flaggorna fladdrade i gentlemännens WC” och ”Med min kvinna i riksdagshusets park”, framfördes än idag med samma tillbakadragna utlevelse. ”Didi-Wa-Didi” överläts till elpianisten Pedro och blev allsångsrock´n´roll.

Jodå, Numminen sjöng också ”Gummiboll”, som av någon anledning blivit hans mest kända inspelning i Sverige.

Kanske för att man måste ha finska rötter för att begripa alla nyanser i texter, sång och utseende. Ja, till och med Pedros mustasch har nog en historisk betydelse. Och hur ska man tyda den vanvördigt vördnadsfulla tolkningen av den gamla finska sången ”En hägring”?

M.A. Numminen är en lärd man, hedersdoktor vid Åbo akademi. Hans artisteri innehåller säkert många tankar som jag blott anar.

Vad jag vågar vara säker på är att han protesterar mot gränsdragningen mellan fin- och populärkultur, proffs och amatörer. Vem kan sjunga ”Ser du stjärnan i det blå” mer kärleksfullt än Numminen med sin välbalanserade falsksång?

M.A. Numminen är en unik artist som skapat en egen genre. Numera spelar han också med trumvispar på en telefonkatalog, i tradition efter Quincy Jones och Egil Johansen.

Medan Pedro Hietanen är en så superskicklig pianist – ena takten tango, nästa blues eller jazz – att han kunnat sitta in i vilken grupp som helst under jazzfestivalen i Ystad.

(Ystads Allehanda 2011)