Maria Lang återläst (och -tittad)

Hade någon rådfrågat mig om vilka titlar som bör vara lämpliga att filma så skulle jag ha börjat med att nämna ”Ofärd i huset bor” (från 1959).

En av mina favoriter ur Maria Langs långa deckarproduktion, som inleddes med ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949) och fortsatte med (minst) en titel per år fram till ”Se Skoga och sedan…” (1990). Maria Lang, egentligen Dagmar Lange (född 1914), avled året därpå.

”Ofärd i huset bor” är inte hennes bästa deckare. Däremot blev boken något av en nystart för både författaren och läsarna. Från och med där och då kan hennes deckare beskrivas som kvinnoromaner.

Camilla Martin bor i ett hyreshus på Östermalm i Stockholm. Hon är operasångerska och blivande hustru till kommissarie Christer Wijk. De möts för allra första gången i den här romanen.

Camilla är en modern kvinna: stark och självständig. Inte underlägsen sin make utan hon arbetar, lever och älskar på samma nivå och med samma rätt.

Också tidigare fanns en kvinna i Lang-deckarnas centrum. Men som Maria Lang uttryckte det: ”Jag var så trött på Puck Bure.”

I debutdeckaren, alltså ”Mördaren ljuger inte ensam”, skriver Puck på sin licentiatavhandling (ämne: Fredrika Bremer) och heter Ekstedt. Snart ska hon gifta sig med Einar Bure, blivande doktor i historia, och byta efternamn.

Maria Lang-skulptur i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Visst kan Puck vara ungdomligt fräck – som när hon förfasar sin pappa Johannes, professor i egyptologi, med att högt och tydligt säga att ett par grannar ”ligger” med varann. Men hon är ändå fast i gamla könsrollsmönster.

Har Pampas produktion/TV 4, som nu inlett filmatisering av sex stycken Lang-deckare, tänkt sig en Puck Bure-serie?

De börjar i alla fall med debuten och ska fortsätta med ytterligare fem tidiga titlar: ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord” (1951), ”Rosor, kyssar och döden” (1953), ”Tragedi på en lantkyrkogård” (1954), ”Kung Liljekonvalje av dungen” (1957) och ”Farliga drömmar” (1958).

Puck är jag-berättaren som för handlingen framåt i de tidiga deckarna. Så hade jag för mig – men det stämmer inte riktigt. Vilket jag upptäcker vid en omläsning av de titlar som nu ska filmas (och ännu fler Lang-deckare). I ”Farliga drömmar” saknas ju Puck.

Men kunde Arne Mattsson stryka Puck och Einar Bure ur persongalleriet när han redan 1960 gjorde film av ”Tragedi på en lantkyrkogård” så kan väl Puck också skrivas in?

Skulle inte förvåna mig om Puck Bure blir den sekreterare som i ”Farliga drömmar” hjälper författaren – ”förlagets älskling och plågoris” – Andreas Hallman.

Eller ska filmerna ha något annat tema?

Skildringen av småstaden Skoga (egentligen Nora, där Maria Lang växte upp och dit hon återvände) ligger ju nära. Nej, bara en och en halv av de uppräknade Lang-deckarna har Skoga som kriminell miljö.

Maria Langs egen gränd i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Undrar om inte produktionsbolaget och TV4 sneglat på den engelska TV-succén med kommissarie Barnaby i Midsomer? De vill nog göra något liknande i Sverige: en småpysslig och pusslig kriminalserie med ond bråd död i nostalgiska landsbygdsmiljöer.

I så fall hoppas jag att de inte glömmer bort att Maria Lang – faktiskt! – var både bitsk och radikal.

Sexualiteten – olika sorters sexualitet och förhållanden – är en röd tråd. ”Mördaren ljuger inte ensam” – som alltså kom så tidigt som 1949 – skildrar lesbisk kärlek.

Lang gisslar småstadens fördomar och dubbelmoral. I ”Inte flera mord” förekommer en lång rad Nora-bor som säger en (moralisk) sak men har gjort eller gör något annat (”omoraliskt”).

Människor är olika. Många är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara! Så kan Maria Langs budskap sammanfattas.

Är deckarna värda att återutge? Åtminstone en handfull eller två.

Fast vi i Maria Langs inofficella fan club har olika åsikter om vilka som ska återutges. De tidiga med Puck eller lite senare med Camilla? Några Skoga/Nora-deckare?

Vad samtliga Maria Lang-fans kan enas om är att debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” alltid ska finnas i tryck. En svensk deckarklassiker!

Maria Lang/Dagmar Lange är begravd på kyrkogården i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Maria Lang-favoriter:

”Mördaren ljuger inte ensam” (1949)
”Ofärd i huset bor” (1959)
”Vår sång blir stum” (1960)
”Tre små gummor” (1963)
”Svart sommar” (1966)
”Staden sover” (1970)

Böcker om Maria Lang:

Hans Sahlmén: ”Mord var hennes liv”
Maria Lang: ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang.”

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Det svenska 50-talet och dess deckare

Sara Kärrholm, litteraturvetare i Lund, har  uppmärksammats för sin doktorsavhandling ”Konsten att lägga ett pussel” med undertiteln ”Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet”. Det är sällan som kriminallitteratur ägnas vetenskapliga avhandlingar, så jag läser också med stort intresse.

Men strax blir boken (utgiven av Symposion med ett omslag som får den att se ut som sitt ämne, alltså en deckare) full av små papperslappar, för att markera sidor där jag undrar och invänder. Som när Sara Kärrholm skriver om Maria Langs debutdeckare ”Mördaren ljuger inte ensam” och ställer frågan: ”Är det homosexualiteten i sig som är det onda i Langs roman?” Kärrholm ger det för mig obegripliga svaret: ”Både ja och nej.”

Vad menar hon? Det gnager i mig tills jag måste mejla och höra: Varför valde du att doktorera på pusseldeckare och varför just dessa författare – Stieg  Trenter, Maria Lang och H-K Rönblom?

”Genren intresserar mig”, svarar Kärrholm, ”och passade in på projektet Det kalla krigets berättelser, som jag deltar i. Perioden 1945-65, det kalla krigets första fas, har kallats den svenska deckarens guldålder och det var främst pusseldeckare som skrevs i Sverige under de åren. Lang, Trenter och Rönblom var ”de tre stora” på 50-talet. Därför valde jag att skriva om deras romaner.”

Om Stig Trenters huvudpersoner skriver du att Harry Friberg, fotografen ”besitter många av de drag som… förknippades med manlighet” medan Vesper Johnson, kriminalintendenten, är ”kvinnligt fåfäng” och ”löjeväckande”. Men Trenter lanserade väl faktiskt en ny mansroll? Den löjlige lille Johnson är ju – också – en klipsk polis, mycket klipskare än Friberg…

Och varför har du gett så lite utrymme åt miljö- och tidsskildringen? Trenter skildrar modernitetens framväxt, genom att till exempel ange att Friberg bytt från kaffepanna till bryggare. 

”Jag ser inget i konstigt i det du skriver”, svarar Kärrholm, ”utan jag kan hålla med dig om det mesta. Även jag pekar på att miljöskildringen är av stort vikt. Emellertid har jag koncentrerat min analys på moraliska föreställningar om gott och ont, manligt och kvinnligt.”

Maria Lang har tre kvinnliga huvudpersoner: Puck Bure, litteraturforskare, Camilla Martin, operasångerska, och Almi Graan, deckarförfattarinna. De två sista lever inga traditionella kvinnoliv. Därför förvånar det mig att du enbart skriver om Lang utifrån deckarna med Puck, den heterosexuella hustrun. 

Menar du att Lang tar ställning för folkhemmets normalitet och mot exempelvis den lesbiska mördarinnan? Så går det, om man inte följer normerna! 

”Nej, då har du misstolkat min avhandling grundligt”, utbrister Kärrholm. ”Jag har aldrig påstått att författaren tar ställning för det normala. Snarare pekar jag på att den samhällskritiska tendensen existerar sida vid sida med en annan mer konservativ tendens i romanen. På så sätt kunde hon föra fram samhällskritik som läsarna kunde välja att bortse från eller ta ställning till.”

Men det blir väl en konstig bild av Maria Lang när du endast skriver om en del av hennes produktion?

”Min avhandling”, svarar Kärrholm”, handlar om det svenska 50-talet och hur 50-talets kulturklimat interagerar med den litterära genre som då får fäste i Sverige. Det är inte Langs författarskap som i första hand intresserar mig och jag har således inte tagit hänsyn till hennes romaner efter 1965. Att jag valde Puck-serien beror på att den dominerar Langs 50-tal.”

Trots att H-K Rönblom har större skönlitterärt anseende än Trenter och Lang är jag är sämre inläst på honom. Ge en snabbpresentation, så ska jag läsa om hans deckare och se om jag opponerar mig då också…

”Rönblom”, säger Sara Kärrholm, ”skrev pusseldeckare i småstadsmiljö. Hans sätt att öppna pusseldeckargenren för mer samhällskritiska inslag och ifrågasätta vissa av genrens normer beredde väg för nya sätt att skriva svenska deckare på, som slog igenom senare under 60-talet.”

Vilka är dina egna deckarfavoriter?

”Min absoluta favorit från 50-talet är den nu bortglömda författaren Inga Thelander. Av dagens författarnamn gillar jag bland annat Åsa Larsson och finska Leena Lehtolainen.”

(Skrivet till Kvällsposten 2006)