Etikettarkiv: Provence

Fotograferat österut

Öster om Ystad
Fotografi och film
Stefan Berg, Gabriella Dahlman, Lars Grönwall och John S. Webb
Ystads konstmuseum t o m 6/1 2013

Tänk att det bor människor här också! I varje hus finns människor – gifta eller skilda, tillsammans eller ensamma, med eller utan barn – som lever sina, just sina liv.

Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör bil och passerar igenom ännu ett litet samhälle. Då tittar min hustru på mig. Hon tycker mest att jag är fånig. Som om det inte skulle bo människor överallt. Men jag blir fascinerad: så många människor och så många liv som man inte har en aning om.

En snarlik känsla får jag av utställningen Öster om Ystad. Tre fotografer och en filmare ser – ja, synar – Österlen med sina ögon. De har dokumenterat – fångat in – Österlen till vardags, bortom turistbroschyrerna. Både människor och natur men inga sommarösterlenare med hus i det så kallat svenska Provence.

John S Webb ur serien Orchard Ek

John S.Webb:  Foto ur serien ”Orchard”.

John S. Webb är väl den som kommer närmast myten om Österlen. Samtidigt som han av avmytifierar. Något trettiotal foton av ett svartvitt äppelträd – ”Orchard” heter bildserien – hänger i en lång, lång rad.

Nog ser det ut som ett och samma träd, men Webb har vid skilda tillfällen och i varierande ljus fotograferat många (o)lika träd i en äppelodling. Fast titta noga: sådär mycket växtlighet – gräs och ogräs – kring träden duger inte för rationell yrkesodling. Webbs foton blir en meditation över tiden, naturen och samhället med den osynliga människan som ansvarig.

Gabriella Dahlman har fångat en större del av naturen. Men kan det här vara Österlen? Jodå, om man åker runt i sydöstra Skåne så gör man snart en upptäckt: naturen skiftar karaktär. Österlens natur är plural.

Gabriella Dahlman Ur serien September Ek

Gabriella Dahlman: Foto ur serien ”September”. 

 Gabriella Dahlman visar två fotoserier (svartvitt och färg): ”Var dag” med motiv som hon dagligen passerat på väg till dagis med sin son och ”September” med snabbtagna bilder – en dag, någon timma – när dimman kom in från havet.

I den första serien har hon naglat fast naturen, likt ett stilleben. Medan fotona i den andra blir som rörliga bilder. Naturen rusar vidare från foto till foto, vägrar att definiera sig och förbli på ett enda sätt, både lockar och skräms.

Lars Grönwall har porträtterat människor han fått syn på och fattat tycke för. Han använder en stor amerikansk Deardorff-kamera från 30-talet nån gång. Duk över huvet och vit skärm bakom de porträtterade, lång slutartid, storformat och svartvitt med hela negativet på det kopierade fotot.

I alla fall jag kan se Grönwalls foton på två sätt: antingen som att människorna ryckts ur sitt sammanhang eller att de lyfts fram som människor och individer.

Lars Grönwall John-E Franzén, konstnär EkLars Grönwall: Deardorff-foto av John E-Franzén, konstnär. 

Glöm inte att ta ett papper, läsa namn och yrken: Tore & Torsten Jeppsson, traktor- och bilmontör (samma tvillingbröder som i Gott gottigott-reklamen), Knut Sahlé, trädgårdsmästare, Hans & Ulla Hansson, lantbrukare, Patrik Hägglund, tatuerare, med flera. Livshistorier börjar berättas i ens fantasi, nu visar fotona mer än de visar.

Några porträtt är polaroidbilder. Varför? Plötsligt ser bilderna – och människorna – ålderdomliga ut. Var det meningen?

Som komplement kan man slå sig ner i ett av de mindre rummen för att titta på dokumentärfilmen Svenstorp blues (2003) om Tore, 75 år, Birger, 54, och Bernt, 46, i byn Svenstorp på Österlen. Det är som om männen stigit ur Lars Grönwalls foton och in i filmen.

Bild och ljud kunde – som ofta i dokumentärer – ha varit bättre men filmaren Stefan Bergh förmedlar sällsynt närgångna men ändå ömsinta porträtt av tre ensamstående (= ensamma?) män som lever vardagsliv öster om Ystad.

(Kvällsposten 2012)

Annonser

I hyllan och på spisen: Pluras mat

Plura Jonsson / Foto: Pepe Nilsson
Pluras kokbok
Provence-Kungsholmen-Koster
(Norstedts)

Plura Jonsson följer upp fjolårets blogg- och sångböcker med en kokbok. Lite av samma sak, om jag får säga.

Som Plura skriver i kokboken:

”Under åren som gått har jag lagat och provat och ibland kommit på nya vinklingar och kommit underfund med att jag inte behöver så mycket, jag har mina basvaror, jag kan inte ha världens alla kryddor i skåpet, jag har mitt eget kök, lagar min egen mat. En färsk fisk behöver ingen fancy sås, det mår den bara dåligt av, den behöver lite salt och peppar, kanske lite smält smör – tro mig, så enkelt är det.”

Kunde lika gärna vara en beskrivning av hur man gör en bra låt också, diktar sångpoesi. Plura Jonsson, som jag påpekat tidigare, är en utmärkt skribent, sin egen stilist. Han berättar om mamma Magda, där började matintresset, och guidar amatörkocken till matens Provence, Kungsholmen och Koster.

Samt bjuder på diverse matrecept, sällan svårare att tillaga än att sjunga och spela Pluras låtar. Som när han till exempel fördjupar något så vanligt som Spaghetti Bolognese med lite kycklinglever eller gör en Kunglig linssoppa som redan på pappret smakar också i min mun (jag som lärde mig hata linser på 70-talet).

Ska också testa hans blåbärs- och äppelpaj och smaka om den bräcker min hustrus äpple- och björnbärspaj (gjord på müsli, vetemöl och fiberhavergryn). Men det har jag svårt att tro.

(Hifi & Musik 2009)

Provencalska landsortsdeckare

Magnan självbiografiDet var på tiden när det nyligen kom en bok av Pierre Magnan på svenska. ”Kyndelälskaren” (Elisabeth Grate bokförlag), som den heter, är en självbiografisk berättelse med undertiteln ”Min barndom i Provence”.

Redan på första sidan kände jag igen mig. Jag var tillbaks i Provence, både i verkligheten – och framför allt – i fiktionen.

En gång åkte hela familjen Eriksson på semester till Provence, körde bil uppåt Basses-Alpes (lågalperna) och satt på ett kafé i Manosque, där Pierre Magnan är född. Men hans nya bok (ny och ny, i Frankrike kom den 1988) fick mig ännu mer att minnas de Magnan-deckare som på 80-talet översattes till svenska.

Pierre Magnan (född 1922) är mindre en fransk och mer en provencalsk författare. Han skriver burleskt och grovkornigt, berättar historier från en annan, äldre tid då det var långt mellan landsbygd och storstad.

Beskrivningen stämmer in lika bra på hans deckare som på självbiografin. Det påminns jag om när jag nu plockat fram dem ur deckarhyllan och börjat läsa dem på nytt. Ingen större skillnad, faktiskt.

Så här skrev jag om deckarförfattaren Pierre Magnan i boken ”Deckarhyllan”:

————————————————————————-

Pierre-Magnan-010

Det är inte den vanliga deckarmiljön. Det är inte någon vanlig miljö över huvud taget. Det är en värld bortom världen, ett Europa bortom Europa, ett land bortom landet.

Området, som i Pierre Magnans romaner blir ett eget land, sträcker sej, ungefär, från staden Gap i norr, Digne i öster, Manosque i söder och Apt i väster. Inom området/landet finns också städer och byar som Forcalquier, Banon, Sault, Dauban, Simiane, Largue, Sisteron, Piégut, Saint-Michel-les-Portes, Cruis… Rätt igenom Magnans litterära landskap rinner floden Durance.

BergetPå verklighetens karta kan man hitta städerna och byarna i södra Frankrike, i Provence. Inte längst ner vid kusten, på Rivieran, utan tjugo, trettio mil mil norr om Marseille, i det område som kallas Basses-Alpes (lågalperna).

Men avståndet från den moderna storstaden bör snarare räknas i tid: år, årtionden, t o m århundraden. I Magnans litterära småstäder och byar går tiden framåt med cirka två timmar per dag. Det är som om tiden, nästan, har stannat.

Livet är präglat av traditioner, gamla livsmönster och vidskepelse. Och inte minst av, på samma gång, instängd och pulserande sexualitet. Romanpersonerna lever i en instängd värld. Livet i den stora världen utanför sipprar in, men inte mer. Somliga personer är i det närmaste provençalska troll. Kriminalhistorierna kan ha sin utgångspunkt i något som hände för länge sedan.

Någon gång utspelar sej hela historien i en, också tidsmässigt, äldre tid. I ”Döden på berget” (1985) heter huvudpersonen Modeste Laviolette, 17 år, lokförarmedhjälpare och blivande far till Magnans ordinarie huvudperson, kriminalkommissarie Laviolette.

Sommartid är det ett soligt landskap. Då lockas stadsborna att köpa hus i Basses-Alpes och bosätta sej på landet. På hösten och vintern kommer prövningen: storm och snö; isolering, omöjligt att ta sej därifrån. Citat från ”Cyklisternas tysta död” (1983): ”Den första vintern fick vederbörande på knä efter bara åtta veckor.”

CyklistenMed ”Cyklisternas tysta död” debuterade Pierre Magnan som deckarförfattare. Romanen innehåller en i ordets mest ordagranna betydelse naturalistisk skildring av vädrets växlingar i lågalperna.

I den följande romanen, ”Guldsvampen” (också 1983), finns en novell i romanen om tre bilar som från varsitt håll är på väg mot ett oundvikligt möte:

Från ett lågtryck i norr kom utlöpare av ett stormcentrum med snö som smältes ner och piskades vidare av mistralen i söder”,

skriver Magnan och fortsätter med att beskriva hur yrsnön uppifrån Lurebergen viner genom Deffensskogen, Calavonpasset, klippkanjonerna i Crau de Bane. Yrsnö framför bilrutan. Plötsliga drivor på de smala, slingrande alpvägarna. Blixthalka. Den ökända ”mures basses”-kurvan, där sikten är obefintlig också i vanliga fall.

Upptakten till ”Guldsvampen” är en ganska typisk Magnanmiljö. Det är tryffelsäsong och Alyre Morelon letar tryffel med hjälp av suggan Roseline. En riktig tryffelgris – en sällsynt sugga som gräver upp tryfflar utan att äta upp dem.

I ”Guldsvampen” förekommer också en ålderdomlig och dödlig odlingsmetod för just tryffel. Även i ”Cyklisternas tysta död” är mordredskapet urgammalt och traditionellt. Bland dem som förhörs finns ett par vildsvinsjägare.

GuldsvampenMagnans två återkommande huvudpersoner – kriminalkommissarien Laviolette, som är äldre, och undersökningsdomaren Chabrand, yngre – är kumpaner, sammansvurna, fast i hemlighet. Bägge har ”deporterats” till småstaden Digne. Den förre för att ha förolämpat en mäktig politiker, den senare för sina vänsteråsikter.

Offentligt beklagar de sej över att de kvarhålls på en plats där deras begåvning inte kommer till sin rätt – i hemlighet trivs de mycket bra i lilla Digne.

På några få år, 1983-87, publicerades åtta romaner av Pierre Magnan i Sverige. Sen blev det stopp. Det finns fler att översätta!

Deckare av Pierre Magnan:

Cyklisternas tysta död. 1983. Le sang des atrides. Övers: Sonja Berg Pleijel och Pascal Golmann.
Guldsvampen. 1983. Le commissaire dans la truffière. Övers: Sonja Berg Pleijel och Pascal Golmann.
Den femte graven. 1984. Le tombeau d’Hélios. Övers: Jens Nordenhök.
Skuggspel. 1984. Le secret des andrônes. Övers: Sonja Berg Pleijel.
Döden på berget. 1985. Les charbonniers de la mort. Övers: Sonja Berg Pleijel.
Stenängeln. 1986. La maison assassinée. Övers: Christina Angelfors.
Dödsbudet. 1987. Les courriers de la mort. Övers: Hans Lindeberg.
Dvärgen som älskade. 1988. La naine. Övers: Åsa Forsberg och Carl G. Liungman.

(Kristianstadsbladet 2009 och boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag, 1995/2002)