I CD-spelaren: Den unge Dylan

Bob Dylan
Folksinger’s Choice
(Leftfield Media)

Dubbelalbumet med Bob Dylans demoinspelningar för musikförlaget Witmark har hyllats med jublande recensioner. Men jag tycker faktiskt det här albumet är bättre ändå.

Kanske för att det dokumenterar en ännu yngre Dylan. ”Folksinger´s Choice” innehåller ett radioprogram, sänt i mars 1962 på den alternativa stationen WBAI i New York. Näågot senare samma år skulle Dylan skivdebutera.

Han sjunger, spelar gitarr och munspel. Mellan låtarna pratar han med programledaren Cynthia Gooding och har börjat ljuga ihop sin självbiografi. Knappt han vill hålla med om att han är 20 år.

Mest tolkningar av äldre blues- och folklåtar – t ex ”Smokestack Lightning”, ”Hard Traveling” och ”Baby Please Don´t Go” – men också några nya, (mer eller mindre) folk- och protestsånger – som ”The Death Of Emmet Till” och ”Hard Times In New York City”.

Framför allt präglas den unge Dylans framförande av jävlaranamma, jag ska slå igenom, inget kan stoppa mig, ur vägen!

(Olika versioner i LO Tidningen, Hifi & Musik och Ystads Allehanda 2010)

I CD-spelaren: Cecilia Bartoli

Cecilia Bartoli
Sacrificium
(Decca)

Den italienska mezzosopranen Cecilia Bartoli är en ovanlig operasångerska. Hon nöjer sig inte med att drilla och kvittra som den mest skönsjungande fågel – ljust, klart och intensivt – utan har också sin egen, personliga agenda. Bartoli utforskar och tolkar den västerländska konstmusikens mindre kända historia.

Bartoli har tidigare lyft fram ”förbjudna” barockoperor och ”okända” kompositörer från tidigt 1800-tal samt återskapat sångerskan Maria Malibrans operarepertoar, även hon verksam i början av 1800-talet. Fast albumet ”Sacrificium” är nog det mest häpnadsväckande hon gjort.

Titeln betyder ”offer”. Albumet är tillägnat – så kan undertiteln översättas – ”De hundratals pojkar som offrades i musikens namn”. Det var på 1600-talet som påven bannlyste kvinnorna: de fick inte utbilda sig i musik och bli sångerskor. Då uppstod ett problem: män hade inte lika ljusa, vackra röster. Därför lät man kastrera unga pojkar, innan de kom i målbrottet.

”Sacrificium” är en feministisk skiva. Kunde inte dessa sånger ha sjungits lika vackert av kvinnor? Cecilia Bartoli ger ett klingande bevis genom att sjunga det allra vackraste hon kan. På omslaget syns hon som en antik staty från Rom: hennes huvud har placerats på den nakna manskroppen.

Albumet är också en sorgesång över unga pojkars förstörda liv. I en kvinnas mun förvandlas kastratsångerna dessutom till protestsånger mot alla sorters kyrkor och religioner. När det som påven bestämde då visade sig vara så fel, hur skulle man säkert kunna veta att inte dagens religiösa uttolkare har lika fel?

Il Giardino Armonico, som med dirigenten Giovanni Antonini svarar för det orkestrala, använder sig av gamla, tidstypiska instrument – träblås, violiner, theorbo (långhalsluta), barockgitarr, orgel med mera – som antingen byggdes på 1700-talet eller är nya kopior. Musiken blir en tidsresa som knyter ihop det som idag kallas folk- respektive konstmusik.

Gå in på Spotify om du vill – observera – provlyssna. Den här gången räcker det inte med Spotify. Dels är ljudet inte tillräckligt bra för att man ska kunna njuta maximalt, dels finns ”Sacrificium” i två olika utgåvor.

Mitt exemplar är en deluxe-utgåva. Här finns extra information om både musiken och historien, ett ”kastratlexikon” över sångare och kompositörer, enkelalbumets CD med mindre kända sånger samt en bonus-CD med några legendariska kastratarior, som inte lagts ut på Spotify.

Den andra, extra-CD:ns inledningsspår, ”Artaserse – Son qual nave” av Riccardo Broschi (1698-1756), bekräftar alla mina lovord om Cecilia Bartoli. Hur kan orkestern hänga med när Bartoli bygger ut, förlänger och varierar den korta texten och melodin? Hon kolorerar med palettens alla känslor: glädje och mer glädje, sorg och djupare sorg, skrattar, leker och improviserar som en klassisk scatsångerska. Ja, det blir nästan jazzigt också.

(LO Tidningen 2010)

Joan Baez på LP, CD och scen

Bob Dylan skulle förstås bli störst och viktigast, så fort han börjat dikta egna sånger. Men Kingston Trio och Brothers Four var tidigare. Något hade jag också hört med Pete Seeger. Strax efter – och före Dylan – kom Joan Baez som verkligen öppnade mina öron för amerikansk folksång. Och nog inte bara mina…

Hade Jan Hammarlund haft sitt vibrato om han inte lyssnat på och lärt av Joan Baez? Hade Donovan i ”Colours” besjungit sin kärestas blonda hår om han inte hört ”Black is the color of my true love´s hair” med Baez?

På debut-LP:n (1960) fanns ”House of the Rising Sun”, som Dylan sjöng in några år senare, och ”Donna Donna”, som Donovan tog upp på repertoaren. Fast hennes fjärde LP, ”Joan Baez in Concert II” (1963), blev min favorit. På omslaget hade Bobby, alltså Dylan, kåt som en katt i mars, diktat ett långt, ringlande poem till Joanie.

Joan Baez 1963. Foto: Wikipedia Commons.

En live-LP från olika konserter, där Joan Baez kompade sig på gitarr i (vita) folksånger och (svarta) spirituals, en Dylan-sång, även sånger på spanska och italienska. Starkast var befrielsehymnen (inspelad i Birmingham, Alabama) för USA:s svarta medborgarrättsrörelse – den skulle med tiden bli en så världsomspännande kampsång för frihet och rättvisa att Birgit Friggebo nära 30 år senare fick för sig att sjunga ”We Shall Overcome” i Rinkeby.

Måste också nämna 1969, då jag och min blivande hustru var i USA första gången. Vi åkte Greyhound till Palo Alto på västkusten och liftade upp i bergen. Där låg Institute of Non-Violence, grundat av Joan Baez och Ira Sandperl, som höll sommarkurs i icke-våld.

Hon förenade sång med protest, engagemang och solidaritet. Musik som både glädje och vapen, för mig började det med Joan Baez. Men framåt 80-talet tappade vi bort varann. Inte vår tid, politiskt och musikaliskt. Joan började sjunga låtar från de flesta genrer (country, pop, reggae, soul).

Desto mer glädjande då att Joan Baez, 67, på sitt nya album, ”Day After Tomorrow”, är lika bra som någonsin! Fast annorlunda. Rösten är inte lika klar och porlande, vibratot kluckar inte längre. Röstläget har sjunkit och djupnat. Hon sjunger med de levda årens alla erfarenheter.

Countrypoeten Steve Earle har producerat och finns bland kompmusikerna. Sånger av Earle, Elvis Costello, Thea Gilmore, Patty Griffin m fl lyfts upp till samma betydelse och skönhet som de tidiga folksångerna. Längst in i mitt hjärta och samvete når titelspåret – (anti)krigssången ”Day After Tomorrow” (av Tom Waits / Kathleen Brennan) – som Joan Baez sjunger, liksom på 60-talet, till sin akustiska gitarr.

Skivfavoriter:
Joan Baez (1960)
Joan Baez in Concert I (1962)
Joan Baez in Concert II (1963)
Any Day Now (dubbelalbum med Dylan-sånger, 1968)
David´s Album (1969, samtliga Vanguard)
Diamonds & Rust (A&M 1975)
Bowery Songs (livealbum, 2005)
Day After Tomorrow (2008, bägge Proper)

Rare, Live & Classic (samling med tre CD, Vanguard 1993)

Böcker:
Joan Baez: Det sorgsna nöjesfältet (Rabén & Sjögren, 1968, övers: Mårten Edlund)
Joan Baez: Lyssna till min röst (Legenda, 1988, övers: Per Nyqvist)

Officiell hemsida
www.joanbaez.com

(LO Tidningen 2007)