Det ligger en synthesizer, närmare bestämt en Korg Poly-800, under en säng på övervåningen.
Där finns också en fyrspårs portastudio med kassett av märket Fostex. En antikvitet idag när datorerna tagit över, men på 80-talet var en så kallad Porta det mest moderna som fanns om man ville göra egna musikinspelningar.
Korgs polyfona synt – en av de första det gick att spela flera toner på samtidigt – kom 1983-84. Ebbe Gilbes film ”Så går ett år / Tiden i Sjöbo” – där syntbandet Det här är pop? från Vollsjö medverkar – hade premiär 1988.
Just då var det, några år på 80-talet, som syntmelodier och electrorytmer hördes genom Vollsjö.
Förresten, synt eller synth?
Boken ”Den svenska synthen” (Kalla Kulor) får heta så bäst dess författare Bengt Rahm vill. Jag vägrar skriva synt med ”h”. För då borde väl uttalet bli ”synfen”?
”Den svenska synthen” är en utmärkt historik över svenska ungdomar som började spela synthesizer och startade syntband.
Bengt Rahms bok ”Den svenska synthen” (Kalla kulor). Rekommenderas! Men vem skriven boken om ”Den skånska synten”?
Förebilder var bland andra Kraftwerk (från Tyskland) och Depeche Mode (England). Några av de första banden i Sverige hette Ståålfågel, Cosmic Overdose och Ratata.
Det var så många som började spela att man kan tala om 80-talets syntvåg. Så många i Skåne också att det går att skriva en extra bok med titeln ”Den skånska synten”. (Fast visst, det står ju rätt mycket om skånska syntar redan i Bengt Rahms bok.)
Malmös syntpionjärer, Page, råkade jag höra 1982.
Då jobbade jag med TV-programmet Öresound och det hade kommit in en kassett med låten ”Dansande man”. Jag lyssnade och tänkte: Page måste jag intervjua!
När jag frilansade på Radio Malmöhus och spelade upp demokassetter så minns jag att Ausgang Verboten var ett av de nya banden. Från Ystad kom ett band som hette Face.
Ja, nånstans i källaren ska det finnas en hel kartong med demokassetter från den tiden.
På 90-talet skulle Hässleholm bli centrum för så kallad elektronika: musiker som Anders Tilliander, Sophie Rimheden och Familjen (Johan T Karlsson).
De flesta av 80-talets syntband, både i och ännu fler utanför boken, blev aldrig kända då och är bortglömda idag. Men det var kanske själva meningen med syntmusik?
Synthesizer är ju ett demokratiskt instrument som uppmanar: Spela själv! Idéerna betyder mer än musikaliska kunskaper. Många som spelade synt hade nog aldrig vågat ägna sig åt musik om inte synthesizern uppfunnits.
Åter till Vollsjös syntscen, som bestod av banden Det här är pop? och Interface. Först två band som sen blev ett och sen blev de visst två igen?
Några syntar, en trummaskin och sång. Egna låtar. Medlemmarna hette Mikael Jeppsson, Ulrika Tuvesson, Mikael Franzén, Joel Eriksson, Fredrik Åhman och Martin Willford.
Det här är pop? hade förvånansvärt många spelningar: i Lövestad, Tomelilla och Ystad samt ett par i Vollsjö, bland annat på folkparken Nyvång där Sjöbo-filmens team spelade in.
Vad hette låtarna? Hur lät dom? Var finns demokassetterna från Joels rum? ”Någonstans”, säger vår son Joel, ”ska väl kassetterna finnas.”
En – enda – av Vollsjösyntarna blev professionell musiker. Nämligen Martin Willford, som numera bor i England och just ikväll har en spelning i London under namnet Shift.
(Ystads Allehanda 2012)
Läs sångtexterna.
Erikssons kultursidor 