Dylans evergreens

Bob Dylan
Shadows In The Night
(Sony)

Så charmerande, ömt, rörande och faktiskt uppmuntrande. Som en pensionerad gammal punkare med attityden: Ni ska ge fan i vad jag sjunger, jag sjunger vad jag vill! Bry er inte om vilka låtar jag väljer, tycker ni att inte mina toner hamnar där de ska och duger så lyssna inte då!

Det var min spontana reaktion efter att ha hört bara ett par spår in på ”Shadows In The Night”, som enligt förhandsryktet ska vara ett album där Bob Dylan tolkar låtar efter Frank Sinatra. Men tja, jag har svårt att höra det, helt omöjligt för mig att ta Dylans nya album som en Sinatra-skiva.

Visst, det är sånger ur ”The Great American Songbook”, några mer och andra mindre kända. Frank Sinatra har sjungit dem allihop. Men för det första: Vilken amerikansk populär- och/eller jazzsångare ur samma generation som Sinatra sjöng inte en, flera eller samtliga sånger på Dylans nya album? Och för det andra, som Dylan sagt i en intervju, ”it’s hard to find a song he (= Frank Sinatra) did not do”. Ingen har sjungit så många titlar ur ”Den stora amerikanska sångboken” som Sinatra.

Naturligtvis har Bob Dylan – liksom i stort sett alla amerikanska sångartister – lyssnat på Frank Sinatra. Men ingenting (inte mycket i alla fall) på albumet ”Shadows In The Night” låter som ”Frankie Boy”. Tolkningarna av vissa sånger påminner då mer om andra artister. När jag lyssnar på avslutningsspåret ”Lucky Old Sun” undrar jag om inte Dylan kan ha influerats av Louis Armstrongs inspelning av samma låt?

Jo, en likhet finns det mellan Sinatra och Dylan – men det är ingenting som den andre tagit från och efter den förste. Detta har de i sig, bägge två. De sjunger som sig, gör varje låt till sin, framför låtarna genom sig själva. På Dylans allra första, titellösa LP (utgiven 1962) tolkades blues och folksång så personligt att låtarna blev hans egna. T ex hade ”House Of The Rising Sun” aldrig tidigare låtit som på Bob Dylans debutalbum (med viss hjälp av Dave van Ronk, men det är en annan historia).

”Shadows In The Night” är inte ett lika personligt album. Men ingen tvekan om att Dylan handplockat samtliga melodier. Det hörs och känns, inte minst. Att han sjunger just dessa jazzpopulärsånger – som inledande ”I´m A Fool To Want You”, ”Stay With Me”, ”Autumn Leaves”, ”Where Are You?” osv – för att han tycker om sångerna. Eller kanske snarare, tror jag, tagit till sig texterna.

Han hittar sig själv i texterna; de återfinns i honom. Dessa sorgsna texter om den kärlek som kan symbolisera hela det förgängliga livet. Dylan har sitt eget förhållande till sångerna/texterna, sin personliga ingång. Och han bemödar sig verkligen om att tolka sångerna så att detta – som just han hörde och tog till sig – ska kunna öppna sig också för lyssnarna.

Inga jazztolkningar utan Bob Dylan använder sin egen lilla musikgrupp, endast kompletterad med lite extra blås. I centrum, näst Dylans röst, spelar Donnie Herrons pedal steel. Herrons smeksamt glidande, sentimentalt ömma och sorgset livsnostalgiska toner blir en extraröst, likt en kommentator.

Bob Dylan har behållt ett långsamt tempo alternativt dragit ner hastigheten. Lite jazz kan väl vara kvar men inte mycket. Mer av country, i så fall. Rätt igenom albumet gungar musiken (även när den inte är det) som en stilla countryvals.

Dylan sjunger skrovligt och missar toner. Så är ju hans röst numera. Ändå sjunger han hela tiden som han alltid har gjort (och som, för den delen, Frank Sinatra sjöng): på allvar. Han förmedlar, med varje ord och ton, känslan av att detta är något betydelsefullt – ja, livsviktigt – som vi alla måste lyssna på. Han sjunger inte med stämband och tonsiller utan med sitt hjärta. Som blöder, hjärtat slutar aldrig att blöda.

Han skapar en stämning, en nära, intim stämning, dit jag stiger in och stannar. Jag slår mig ner. Och när jag fortsätter att lyssna så kan jag inuti denna skrovliga röst höra en annan röst, en mjukare och vackrare, ja, riktigt vacker röst, som sjunger långt inifrån melodierna och djupast ner i texterna. En innerlig och öm, ja, skön röst. Bob Dylan sjunger så innehållsrikt och vackert han förmår.

(Tidningen Kulturen 2015)

I CD-spelaren: Cœcilie Norby

Cœcilie Norby
Silent Ways
(Act)

Cœcilie Norby moderniserar och personliggör jazzsången genom att handplocka material ur Den nya populärsångboken.

Albumet ”Silent Ways” innehåller tolkningar av favoriter från en genre som Norby benämner singer/songwriter-melodier. Låt mig ta ”Hearts And Bone” (av Paul Simon) som praktexempel på allt som får albumet, både hennes sång och musikernas samspel, att bli – ordagrant – sensationellt.

Simons melodi och originalinspelning är ett nav som Cœcilie Norby avviker ifrån och ibland återbesöker. Likt en blott anad förstastämma som hon ändå sjunger duett med. Norby gör som historiens främsta jazzvokalister: hedrar melodin genom att låta den passera genom sin egen (jazz)uppfattning, sin kropp och sitt liv.

Lars Danielsson spelar underskönt, melodiskt men också rytmiskt, på basen. Leszek Możdżers pianotoner svävar in i ljudbilden som lätta jazzfjärilar. Robert Mehmet Ikiz spelar trippelsnabbt på trummorna och får musiken att svänga som en tyfon bakom Norbys stilla sång och lilla sväng. Nguyên Lês spetsiga elgitarr tränger igenom som en asiatisk rosenbuske.

Medan gästsaxofonisten Marius Neset zzzzzzzurrrrrar tystlåtet men intensivt som en humla.

Typ så – fast varierat på olika sätt – kan de flesta spår beskrivas. Jazz men inte jazz. Nej, det är inte jazz men det är ändå jazz. Alla har jazzen så djupt förankrad i sig att de inte behöver tänka på den utan kan spela och improvisera precis som de vill – var och en – och det blir jazz.

Cœcilie Norby jazzifierar R&B-låtar som ”Papa Was A Rolling Stone”, sångpoesi som ”Winter Lady” (Leonard Cohen), rockigare sångpoesi som ”Like A Rolling Stone (Bob Dylan) – ja, till och med den låten klarar hon – och rockballadpoesi som ”Have You Ever Seen The Rain” (John Fogerty) med samma självklarhet.

Två egna låttexter – titelspåret (till musik av Wolgang Haffner) och ”Hymnen” (musik av Lars Danielsson) – bryter av: den första är en böljande jazzballad och den andra har varm folkton.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Nadja Eriksson

Nadja Eriksson
Flickan vid pianot
(Egen utgivning)

Nadja Eriksson minns jag från en LP-skiva för längesen.

När kan det ha varit, redan på 80-talet? När jag återhör henne på ett nytt album så suckar jag, så synd att en förkylning fick mig att missa hennes föreställning i Skillinge.

Nadja Eriksson sjunger, spelar piano och komponerar. Hon gör det personligt och bra och utan att snegla åt något kommersiellt håll.

Pop och annan populärsång, klassiskt, visa, chanson och kabaret, jazz, andligt, några österländska influenser bland det västerländska. Inte var för sig utan så välblandat att resultatet blir Nadja Erikssons egen genre: melodiska, smått sentimentala sånger med texter ur hennes liv, likt dagboksblad med erfarenheter och funderingar.

Först tyckte jag att albumet var lite ojämnt men jag ångrar mig nog. Några spelningar senare har spåren vuxit ihop och blivit delar av helheten. Några favoriter: titelspåret, ”En bit av himlen” och ”Rovdjur”.

(Ystads Allehanda 2011)

I CD-spelaren: Kammarjazz med Esperanza Spalding

Esperanza Spalding
Chamber Music Society
(Heads Up/Naxos)

Esperanza Spalding spelar inte gångar utan melodier på sin basfiol och sjunger lite försiktigt. Men varför det? Hon har ju en fin röst, mitt mellan jazz- och populärsång.

På sitt nya, andra album har Spalding låtit sin mer jazziga kvartett (sång/bas, piano, trummor och slagverk) möta konstmusik, i form av en stråkkvartett.

Hon svarar för de flesta melodierna, den ljust och lätt klingande pianisten Leonardo Genovese bidrog med en melodi och här finns också en brasiliansk låt, “Inútil paisagem” (av Antonio Carlos Jobim), där Spalding sjunger ordlöst med sig själv, både jazzscattar och nynnar likt en afrikansk pygmé.

Nynnar, alltså sjunger ordlöst, gör hon i flera spår, får rösten att bli ton- istället för textbärande. I sin egen “Apple Blossom” både nynnar och sjunger hon i duett med Milton Nascimento.

Resultat: kammarjazz i det stilla och sköna, ibland med en aning av Latinamerika.

(Ystads Allehanda 2010)

PS. Esperanza Spalding kammarjazzkonserterar i Stockhiolm 29-30/10.