Etikettarkiv: Popkonst

Sjöbo (pop)konstmuseum

Sjöbo konstmuseum har fått ännu ett nytt verk. Det hänger strax innanför ytterdörren, på väggen till vänster. Konstnären heter Rene Gagnon och verket kan beskrivas som en kommentar till ett verk av en konstnär som kallar sig Mr Brainwash. Den senare gjorde ett kollage med Barack Obama som Stålmannen, medan bilden i Sjöbo visar Obama som ”The Dark Knight”, alltså Läderlappen.

Rene Magnon ObamaRene Magnon: Barack Obama som ”The Dark Knight”. 

I Sjöbo finns både en konsthall och ett konstmuseum. De ska inte blandas ihop. Sjöbo konsthall drivs av kommunen. Det jag kallar Sjöbo konstmuseum är ett initiativ av en privat samlare i samarbete med Region Skåne. Så kan det beskrivas, eftersom samlaren bidrar med konsten och vårdcentralen i Sjöbo upplåter väggarna (samt hyllor och golv vad gäller skulpturerna).

För rätt många år sen nu började en av läkarna, Lars-Olof Tobiasson, ta med sig delar av sin konstsamling till vårdcentralen. Vägg efter vägg har fyllts med olika sorters popkonst – från klassiker som Andy Warhol och Roy Lichtenstein till dagens popkonstnärer. ”Rätt fullt överallt nu”, säger Tobiasson. ”Men sjukgymnastiken har frågat om jag kan hänga upp mer, där inne finns det plats.”

andy-warhol-red-lenin

Andy Warhol: ”Red Lenin”.

”Pop Konst Design” hette en utställning som nyligen visades på Moderna Museet i Stockholm. Utställningen gick från tidigt 1950-tal till början av 70-talet. I några recensioner skrev kritikerna om popkonst som en historisk konstform som nu har försvunnit. Jag blev smått irriterad. Det är ju inte sant. Tvärtom!

”Popkonsten är den mest livskraftiga konstriktningen på senare år”, säger Lars-Olof Tobiasson, konstmuseichef i Sjöbo. Det räcker att vandra genom vårdcentralen och titta – vilket jag gör varje gång jag har oturen att behöva anlita en läkare – för att få en aning om det. Går man sen – vilket jag också gjort – ut på nätet och letar efter fler verk av samtida popkonstnärer så häpnar man!

Steve Kaufman Batman

Steve Kaufman: ”Batman”.

Bara tryck och kopior! Inga originalverk! Vissa bilder är inte ens signerade! Så invänder nog somliga konstkritiker. För min del tycker jag att det är en demokratisk finess. Att köpa en tryckt bild av Gagnon eller faktiskt Warhol kostar inte alls särskilt mycket. För att citera popkonstsamlaren Tobiasson: ”Också Miro gjorde affischer för att många skulle kunna ta del av konsten.”

Sjöbo konstmuseums permanenta utställning visar att popkonst blivit ett bredare begrepp än det var på 60-talet. Dagens popkonst rymmer tecknade serier, affischer, målningar, olika tryck, fotokollage, graffiti med mera. Det finns också många bra bilder att se och popkonstnärer att upptäcka på väggarna.

Michael Bedard On Thin Ice

Michael Bedard: ”On Thin Ice”.

Om man vet vilka som gjort bilderna, för många är ju osignerade. Jag skulle vilja ha skyltar med namn, titel och år vid varje bild! ”Per Olsson, vårdcentralens chef, har bett mig att göra skyltar”, svarar Tobiasson. ”Men jag får ju aldrig tid!”

Några av mina favoritbilder är Jacques Tardis serieruta med privatsnoken Nestor Burma i Paris och de bägge osignerade målningarna – ja, det ser ut så men också de är tryckta – av Läderlappen och Robin. Jag frågar Tobiasson: konstnären heter Steve Kaufman, en av Warhols assistenter. En annan favorit – ankan i ishockeymålet – har gjorts av Michael Bedard. Och där får jag syn på ännu en Barack Obama-bild: ett kollage av Emek med presidenten som slagit knock på motståndaren i boxningsringen.

Nu är jag ute på nätet och letar…

Rene Magnons Campbell´s Graffiti Spray

Nyss nämnde Michael Bedard har gjort många bilder med ankor. Som ”Starducks” (istället för Starbucks) med en massa ankor som sitter på caféet och promenerar på gatan utanför. Den vill jag ha! Oj, ett signerat tryck kostar ju bara 88 dollar på ebay.

Rene Ragnon: ”Campbell´s Graffiti Spray”.

Jag blir också förtjust i bilderna Mr Brfauinwach Heinz Ketchup Spraymed ”Campbell´s Graffiti Spray” (av Rene Gagnon) och ”Heinz Ketchup Spray” (Mr Brainwash), alltså sprayfärgburkar som anknyter till Warhols soppburkar; en kommentar genom konst- och samhällshistorien.

Mr Brainwash: ”Heinz Ketchup Spray”.

”Min hustru arbetar på Ystads lasarett”, berättar Lars-Olof Tobiasson. ”Jag har hängt konst där också, i laboratoriets väntrum.” Aha, tänker krönikören: en Ystadfilial. ”Jag gjorde ett New York-rum med bilder”, säger Tobiasson och nämner Yvonne Jacquette, en av popkonstens fåtaliga kvinnor som nu kan ses i Ystad.

Det lockar mig att gå ut på nätet igen och kolla: Yvonne Jacquette har gjort en lång rad bilder där New York-motiv varieras i olika färger, stämningar och ljus.

Yvonne_Jacquette,_Empire_State_Building_II,_2009

Yvonne Jacquette: ”Empire State Building”.

PS. Några – men inte alla – av dessa bilder hänger på väggarna i Sjöbo (pop)konstmuseum / vårdcentral (det här var exempel på bilder jag hittade på nätet av de olika konstnärerna).

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Kinesisk konst i Ystad

Facing China
Ystads konstmuseum
förlängd t o m 24 januari 2010

Den kinesiska utställningen på Ystads konstmuseum är sammanställd enligt principen att förena motiv och teman. Konstnärerna kunde ju också ha placerats var för sig. Hade jag då sett större skillnader och olikheter istället för att som nu tycka att de har ett likartat, nästan gemensamt uttryck?

 Ingångsväggen till utställningen med målning av Fang Lijun.

Som om alla konstnärerna (åtta män och en kvinna) respresenterar samma nya, moderna konstriktning från Kina. Fast det kanske är bra att utställningen gjorts precis så här? Det blir en betoning av västvärldens okunskap om konstlivet i Kina.

”Facing China” visar holländaren Fu Ruides samling av samtida kinesisk konst. Utställningen turnerar i Europa och domineras av måleri men här visas också några skulpturer och träsnitt.

I målningarna förenas kinesiskt bondemåleri, såväl rysk som kinesisk revolutionär propagandakonst och diverse influenser från europeisk konsthistoria – Matisse, Mondrian och, inte minst, popkonsten. Föreställande, figurativt och stiliserat, ofta klatschiga färger. Ibland superrealistiskt till uttrycket men smått surrealistiskt till innehållet.

På första våningen finns fyra konstnärer i samma rum med ett tema som kan vara: Se kinesen som individ.

Fang Lijuns guldmetallhuvuden.

Yang Shaobin har målat förvridna ansikten medan Tang Zhigang porträtterat barn med svarta ögon eller blåa tårar. Rummet innehåller även Fang Lijuns huvuden i guldmetall på smala stänger och en väggskulptur av Chen Qing Qing. I ett fönster från Qingdynastin har Chen placerat en byst i maoistisk uniformsjacka, ur halsen växer ett träd och på alltihop kryper råttorna.

Chen Qing Qings väggskulptur ”Reincarnation”.

De samlande orden – oro och tomhet – följer med upp på andra våningen. Här återkommer samma kineser, både som kollektiv och individ, i närbild och helfigur på målningar och stora träsnitt av ovannämnde Fang Lijun, Yue Minjun, Zhao Nengzhi och Zhang Xiaogang.

Varför är männen nakna? Och skalliga? Varför så märkligt orangeröd hudfärg? Varför flyger Yues män på en gås? Och varför skriker plötsligt en av Fangs träsnittsgubbar? Vad betyder de gula (blinda?) fläckarna på Zhangs porträtt av far och dotter?

Zhang Xiaogangs målning av far och dotter.

Bilder som i ett vakuum, i väntrummet mellan historia och framtid. Ibland krockar tradition och modernitet, Kina och Västvärlden – främst på målningarna av Wei Dong, den mest politiske konstnären. Wei klär av de kvinnliga rödgardisterna. De blottar könet, en halvnaken kinesiska blir korsfäst och en annan poserar naken med en cocacolaflaska i hand. Men vad har geten på målningarna att göra?

 

Wei Dongs målning ”Comrade”. / Liu Ye: Självporträtt med Mondrian.  Foton: Ystads konstmuseum och Bengt Eriksson.

Liu Ye befinner sig lite vid sidan om, både konstnärligt och fysiskt. Hans tavlor har packats tätt-tätt i ett litet rum för sig. I självporträttet som pojke sitter Li och läser vid ett bord, bakom honom hänger en tavla av Mondrian. På en annan målning, ”Der rote Apfel”, syns en tavla av Jan van Eyck och han har även målat ett porträtt av H.C. Andersen, som sticker ut tungan.

Samtidigt anknyter Liu Ye med sitt stilisererade uttryck och klara färgval till dagens västerländska popkonst. Lius målningar kan likna rutor i något franskt seriealbum.

(Kvällsposten 2009)

Utställningen ”Facing China” har en egen hemsida: www.facingchina.com

Julian Opie porträtterar kvinnor och män

Julian Opie
Dancing in Kristianstad
Kristianstads konsthall t o m 14/10

elbasistNej, han vill inte bli kallad ”popkonstnär”. Det poängterade han när utställningen visades för pressen. Men vad ska Opies konst kallas då, om inte popkonst?

Julian Opie räknas till Young British Artists, ett antal inte längre så unga brittiska konstnärer som arbetar med många olika tekniker och inom olika media.

Roger spelar bas som skulptur i metall och plast.

Opie har ofta populärkultur, till exempel pop- och rockmusik, som utgångspunkt. Hans konst blir också en del av popkulturen genom att han använder material och uttrycksformer som vinyl, gnuggisar, termoplast, hologram, dator, LED- och LCD-skärmar.

Utställningen ”Dancing in Kristianstad” är ingen heltäckande presentation av Julian Opie utan har gravitation, människans kropp och rörelse, kroppens förhållande till materien och omvärlden, som tema.

Ett antal namngivna kvinnor – Caterina, Bijou, Shahnoza, Leanne och Ann – dansar. Observera att det inte betyder att de personliggörs. Det är bara på namnet som den ena kvinnan går att skilja från den andra.

glaskvinnor plus gitarr liten

Samma (?) dansande kvinna med olika namn i olika  material samt tre gånger Bryan Adams.

De blir kvinnan – som dansande kropp. Hon dansar rörligt: i gråvitt och hologent, som gult blinkande LED-lampor och i röd stretchklänning på LCD-skärmen. Hon har fångats i en stilla rörelse: med breda tryckta svarta gnuggisar på vinyltavlorna och väggen samt de stora glasskivorna. Hon dansar klassiskt, street och pole dance.

Jag är inte pryd. Jag har ingenting emot nakna kvinnor. Och visst kan man hävda att Julian Opie ansluter sig till konsthistoriens tradition av kvinnan som nakenmodell. Men när det bland kvinnonamnen finns en modell, en stångdansös och även dansare från Royal Ballet så undrar ju jag varför somliga klär av sig eller är helt nakna.

nakna på väggen  litenPole dance behöver inte betyda strip tease men stångdansösen Shahnoza blir en strippa när hon är naken.

Även balettdansösen Caterina har Opie klätt av. Varför? Dans som dans, stripp som klassiskt?

 

Caterina dansar naken på väggen.

De porträtterade männen, Bryan (som faktiskt har ett efternamn, Adams) och Paul (medlem i Deep Purple och alltså heter Glover) är påklädda men ändå kroppar och sexuella. Bägge rockmusikerna har avbildats med sina stora, erigerade instrument. Elgitarristen Bryan står i tre positioner på en vinyltavla och elbasisten Paul syns i form av en jätteskulptur i metall och plast.

Också de är märkligt avpersonifierade. Utan efternamn kunde de ha varit anonyma rockmusiker, porträtt av den potente Mannen. Ska det vara kvinnans och mannens sexualitet som med- eller omedvetet speglas – men inte genom dem själva, de porträtterade kvinnorna och männen, utan genom en manlig konstnär, Julian Opie.

Att de porträtteras som konturer, med svarta, stiliserade gnuggstreck, bidrar till anonymiseringen. Opie låter dessutom människors huvuden vara skilda från kroppen. Huvudet rör sig samtidigt med den övriga kroppen men saknar fysisk – och intellektuell? – kontakt.

Julian Opie reducerar och plattar till, förvandlar djup till yta. Rockmusik innehåller mycket mer än i Opies konst.

BlädderbokOch kvinnor är definitivt mer, också i sin rörelse, som dansande kvinnor, med eller utan kläder.

Blädderblocksdans.

Ska jag vara helt uppriktig så tycker jag att Opies popkonst kommer bäst till sin rätt i de små extragrejer som säljs i konsthallsshoppen, bland annat kylskåpsmagneter och block med rörliga blädderbilder.

PS. Caterina som dansar naken på väggen i Kristianstads konsthall dansar också på Kivik Art Center. Där har den nakna Caterina blästrats in och och högpolerats på stora, fyrkantiga stenar av skånsk diabas. Catarina dansar på stenarna som balanserar mot varann och bildar tre skulpturer.

Tungt och lätt. Maskulint och feminint. Mannens och kvinnans sexualitet. Realistiskt och sant eller gammalt och unket (på nytt eller för alltid könsbundet). Nästan som ett facit till min upplevelse av utställningen i Kristianstad. Och vilken utmaning för någon genusforskare att gå loss på…

Se Caterina ”Dancing in Kivik” på Kivik Art Centres hemsida.

Foton (utom blädderblocket): Bengt Eriksson

(Ungefär samma text i Kvällsposten 2009)