Etikettarkiv: Ponte Vecchio

Italienska anteckningsblocket (6)

Kan man resa tur och retur Florens för att äta glass? Från Siena, Riva del Sole, Rom eller t o m Stockholm…

Definitivt svar: Ja.

Vi parkerar med stor möda och viss tur vid Porta Romana (byggd 1326) i Florens.

Porta Romana i Florens.

(Och tänker, än en gång: När Italien skyddar sina medeltida stadskärnor – så bra! – genom att enbart tillåta bilkörning och parkering för fastboende så varför ordnar då inte italienska politiker tillräckligt med parkeringsplatser strax utanför centrum? Så både lokala utanförboende och besökande turister slapp köra gata upp och gata ner och leta en ledig p-plats?)

Promenad längs Via Romana: passerar Boboliträdgårdarna (anlagda 1550), Pensionat Annalena (där ska vi nog bo när vi återvänder till Florens), en fantastisk hattaffär, Casa Guidi vid Piazza di San Felice  (där 1800-talspoeterna Elizabeth Barrett Browning / Robert Browning bodde efter flykten från England) och Palazzo Pitti (äldsta delen från 1458; här har Marskalk Salva Guarnaccia inte bara sitt poliskontor utan även en tjänstelägenhet).

På semester med Ponte Vecchio i bakgrunden. Foto: Birgitta Olsson.

Fortsätter över Ponte Vecchio (1345, antagligen, och nog är det något särskilt visst med en husbeklädd bro!), genom Uffizerna (1581; vilka långa ringlande köer, ditin hinner vi inte) och fram till Palazzo Vecchio (12- till 1500-tal; lika mycket turister här trots in i oktober).

Men än har vi inte nått målet, som finns bortåt Santa Croce-kyrkan, i den lilla gränden Via Isola delle Stinche.

Där finns Bar Vivoli Gelateria och den bästa glassen i Florens – ja, hela Italien, enligt vissa – och hela världen, inte omöjligt alls…

Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm.

Provsmak: Utmärkt chokladglass (fast det kan jag inte personligen intyga, eftersom jag inte äter chokladglass) och alldeles fantastiskt otroligt makalös kokosglass.

Vilken smak! Så perfekt konsistens och precis lagom – alltså exakt på gränsen – med riktig kokos i glassen, både slicka i sig och bitbar. Nej, inte ens den italienska glassbaren i Götgatsbacken (salig i åminnelse) kom i närheten.

Dessutom: Bar Vivoli Gelateria håller kvarterspriser.

Palazzo Vecchio. De flesta foton: Bengt Eriksson.

PS. Att vi hittar så direkt genom Florens till världens bästa glassbar beror på den engelska deckarförfattaren Magdalen Nabb och hennes polisromaner om Marskalk Guarnaccia. Läs mer via den här länken!

Polisen i Florens

I ”The Marshall´s Own Case” utbrister Marskalk Guarnaccia: ”Nu har jag varit här i 17 år, men det räcker inte. Jag kommer aldrig att förstå mig på florentinarna.”

Han är italienare, men ändå en främling i Florens. Marskalk Guarnaccia kommer från sydligaste Italien, föddes på Sicilien. Förflyttningen norrut betraktade han som en deportation.

I mitten av 70-talet flyttade Magdalen Nabb från England till Florens. För att lära känna den nya staden började hon skriva polisromaner och skapade Marskalk Guarnaccia – en italiensk Maigret. 

Foto av Florens: stevehdc / Steve  (enligt Wikipedia Commons).

Genom honom skildrar Nabb sitt eget möte med Florens. I bl a ”Death Of An Englishman”, ”Death In Autumn”, ”The Marshal At The Villa Torini” och ”The Monster Of Florence” utreder Guarnaccia brott längs stadens hela sociala stege: de inflytelserika men inte längre så pengarika i de stora palatsen, de fattiga i San Frediano-distriktets gamla, trånga gränder och transvestiterna vid Santa Croce-kyrkan.

Ingen kallar Guarnaccia vid förnamn, Salvatore. Utom hustrun Teresa, som säger Salva. Annars tituleras han Marskalk, lägsta officerstiteln. Guarnaccia tillhör polisens militära gren, carabinieri, och är chef för stationen i Palazzo Pitti.

Ja, ni läste rätt!

Bland Pittilipalatsets konstsamlingar (Tizian, Rubens, Caravaggio, Rafael, Goya) har Marskalk Guarnaccia inte bara kontor utan även tjänstelägenhet. Om kvällarna promenerar Salva och Teresa ”runt kvarteret”: över Ponte Vecchio (tillhåll för illegala gatuförsäljare från Västafrika och utesovande ungdomar), köper en glass, tittar på Palazzo Vecchios upplysta torn (en utsikt ”bättre än någon film”) och så nästa bro, Ponte alle Grazie, tillbaks igen.

Sådana små vardagliga observationer – noveller i romanerna eller manus till kortfilmer – är det allra bästa i Nabbs florentiska polisromaner. Som inledningen till ”The Marshall And The Mad Woman” (samtliga nämnda titlar och fler därtill har återutgivits i pocket av olika förlag)…

Florens i augusti: sommarvärme (asfalten brinner!) och folktomt (om man räknar bort turisterna). Affärerna och restaurangerna igenbommade (utom de som serverar ”turistmat till turistpriser”). Stadsborna har flytt till havet eller bergen.

Med undantag för Marskalk Guarnaccia, som måste jobba i turisttider. Han stånkar och pustar i värmen. Fru Guarnaccia tvingas gå genom halva stan för att hitta en slaktare. Hon går till San Frediano – där är alla hemma och allting öppet, ingen har råd att åka bort på semester.

(Olika versioner publicerade i Expressen, Svenska Dagbladet och DAST 1989-2000)