Etikettarkiv: Polisroman

Två ggr Edinburgh (kriminellt, geografisk och mänskligt)

I Edinburgh har jag både varit och inte varit. Gatorna känner jag ganska väl och jag har några favoritställen – Cat’s delikatess på Bruntsfield Place och Oxford Bar på Young Street – där jag brukar äta och dricka.

Ofta hälsar jag på ett par bekanta: en man och en kvinna (nej, de är inte ihop), kriminalkommissarie respektive filosofisk tidskriftsredaktör och amatörsnoka.

Nämligen John Rebus och Isabel Dalhousie.

Min bekantskap med Edinburgh är förstås litterär och kriminell. Det är genom Ian Rankins och Alexander McCall Smiths kriminalromaner som jag lärt känna Edinburgh.

Har de mötts? Inte Rankin och McCall Smith (bägge författarna bor i Edinburgh och bör väl ha träffats i något litterärt sammanhang) utan huvudpersonerna Rebus och Dalhousie (eller John och Isabel, om man känner dem så väl).

Edinburgh_Castle_-_3

”Edinburgh Castle – 3” (med utsikt över stan nedanför) av Glenn J. Mason from Edinburgh, Scotland – Flickr (Licensierad under Creative Commons Attribution 2.0 via Wikimedia Commons.) 

John är skild, 60 nånting och har nått pensionsåldern för poliser. Isabel är cirka 20 år yngre och nybliven, något äldre mor. Också till bakgrund och livsstil är de så olika att de knappast umgås.

John bor i en lägenhet som är hans ”slott”. Genast innanför dörren drar han upp ”vindbryggan” och stänger världen ute, sätter på en rockplatta.

Isabel bor i eget hus. Hon är förmögen, skänker pengar till sånt som Skotska operan, så den kan anlita en italiensk tenor.

John bor på Arden Street i stadsdelen Marchmont och Isabel i Merchiston, osäkert exakt var men nära Merchiston Crescent. Mitt emellan deras bostäder har Isabels brorsdotter Cat sin delikatessaffär.

Kan de ha stött på varann på gatan? Även om John väl inte slinker in hos Cat för några skivor parmesan och en Chianti. Lika lite som Isabel tar en pint på Oxford Bar, hans stamlokus.

De kan ha setts vid polishuset, för där i närheten ligger Saxe-Coburg Street, dit Isabel promenerar för att hälsa på sin unge vän Jamie, blivande fästman och pappa.

En sak har de gemensant: båda kör svenskt. Ian Rebus har en Saab och Isabel Dalhousie sin ”gröna svenska bil” (tror inte märket nämns men jag kan ha missat det.)

Annars lever de i varsitt Edinburgh.

I Ian Rankins romaner betonas det mörka arvet efter Dr Jekyll och Mr Hyde, som författaren Stevenson faktiskt baserade på en verklig person ur Edinburghs historia.

Alexander McCall Smith betonar Edinburghs karaktär av småstad.

Ryms bägge städerna också i verklighetens Edinburgh? Om jag var redaktör för en kultursida eller tidskrift så skulle jag be Rankin att skriva om McCall Smiths böcker och McCall Smith att skriva om Rankins.

PS. Alexander McCall Smiths historier om Isabel Dalhousie är nästan ännu bättre som ljudböcker. Mycket fina inläsningar av Rakel Mohlin!

PPS. När jag nu länkade till den här texten på facebook så skrev Martin Röshammar följande kommentar: ”Ian Rankin och Alexander McCall Smith är grannar, bor på samma gata!” Oj, häftigt. Dags för dubbelintervju, kanske?

(Krönika i KB/YA/TA 2009)

I deckarhyllan: Donna Leon

Donna Leon
Inte ens i döden
Övers: Ing-Britt Björklund
(Forum)

Donna Leon Inte ens”Inte ens i döden” är den sjuttonde polis- och familjeromanen om Guido Brunetti, kommissarie, make och far, som kommit på svenska.

Ovanligt och därför extra roligt att en deckarserie med så udda miljö hittat en tillräckligt stor publik i Sverige.

Det beror förstås på att Donna Leon skriver bra men också, tror jag, på att hennes deckare är både brittiska och venetianska. Trots miljön så känner man igen sättet att berätta.

Än en gång blandas trivsamt (gatorna och kanalerna, maten och livet i Venedig) med hemskt: en ung flicka – ja, ett litet barn – hittas död i Grande Canal.

Hon är rom, ska det visa sig. Resultat: en diskussionsroman om synen på ”zigenare”.

(KB/YA/TA 2014)

Slow crime i Israel

Det är högljutt på krimimessen i danska Horsens. Medan vi letar efter ett lugnt ställe där vi kan sitta och prata så berättar jag för Dror Mishani om när jag åkte taxi från Tel Aviv till Jerusalem. En snabb bilfärd mellan två städer i samma land men så olika – den ena staden modern, europeisk och liberal; den andra gammal, helig och ortodox – att det blev en resa mellan skilda världar.

Dror Mishani nickar. Tel Aviv är, menar han också, som en europeiserad stad och förstaden Holon, där han placerat huvudpersonen Avraham Avraham på stadens polisstation, kunde vara… ja, till exempel Ystad.

De flesta deckarförfattare är seriösa. De betraktar inte deckare som underhållning, pratar sällan om plotten och oftare om samhällskildring, syfte och budskap. Fast någon mer seriös deckarförfattare än israelen Dror Mishani har jag inte träffat. Dubbelt upp, dessutom. Dels författare men också en litteraturvetare som skrev på en avhandling om kriminallitteratur.

”Jag hade en bra tes”, berättar han. ”Det tycker jag fortfarande. Tesen håller för en avhandling. Jag tänkte skriva om litterära detektiver – att de alltid har fel. Om man går igenom handlingen i en kriminalroman så är det alltid mer rimligt att någon annan – än den som detektiven sätter fast – begick brottet. Lösningen var fel.”

Dror Mishani pratar med Klaus Rothstein på krimimessen i Horsens

Deckarförfattaren Dror Mishani samtalar med Klaus Rothstein från Weekendavisen på den danska krimimessen i Horsens 2014. Boken på bordet, redan utgiven i Danmark, är Mishanis andra deckare som kommer på svenska i höst med titeln ”Okänt hot”. Foto: Bengt Eriksson

Det blev ingen avhandling. ”Vem kommer att läsa det här?” tänkte Dror Mishani. ”Några få akademiker”, svarade han sig själv. Han misströstade och började istället skriva på sin debutdeckare, ”Utsuddade spår” (Brombergs), som Svenska Deckarakademin skulle utnämna till 2013 års bästa översatta deckare.

I deckaren skrev Mishani in sin kriminalitterära beläsenhet och vetenskapliga forskning. Polisinspektör Avraham får direkt i inledningen ställa frågan: ”Vet ni varför det inte skrivs några detektivromaner på hebreiska?” Vilket påminner mig om min första kontakt med deckare från Israel.

Författaren hette Robert Rosenberg. När jag pratade med honom så svarade han på den frågan: ”Hälften av Israels befolkning tror inte att det finns något sådant som en judisk polis. Den andra hälften tror inte att judar kan begå brott.”

Rosenberg ”skrev väl på engelska?” påpekar Mishani och säger att så tror – eller trodde – israeler. ”Tel Aviv har gradvis blivit den här universella staden som liknar Köpenhamn och antagligen Stockholm, där jag inte har varit, med liknande problem: klasskillnader, immigration, fattigdom, hemlöshet och kriminalitet. Men så var inte Tel Aviv för 10-15 sen.”

”Observera också att polisstationen ligger i förstaden Holon, cirka 10 minuter med bil från centrala Tel Aviv. Där utspelar sig det mesta av handlingen i mina deckare. Det är viktigt för mig, för där föddes jag och växte upp. Mina föräldrar bor kvar.”

Han förklarar att ”den här sortens platser skildras inte i israelisk litteratur. Holon är varken religiös eller sekulär. Staden har ingen speciell betydelse för staten Israel. Bara en sömnig småstad med liknande bostadsförhållanden och sociala spänningar som Ystad. Läsare i Europa får en annan bild av Israel genom mina deckare, tror jag.”

Han säger också att säkerhetspolisen, Mossad, betraktas som Israels riktiga polis – inte den poliskår som har hand om vardagskriminalitet. Också därför som hans polisinspektör är sefardisk jude, liksom poliser brukar vara i Israel. Askenasiska judar ”kunde” inte bli poliser.

Ur ordboken: sefardisk syftar på judar med arabiskt-spanskt ursprung medan askenasisk betyder att de har ursprung från Tyskland, Frankrike eller Polen.

”När sefardiska judar kom hit på 40- och 50-talen så ansågs de vara underklass. Så är det inte längre, hävdar vissa israeler. Det har skett giftermål över gränserna. Jag är själv blandad: pappa är sefard och mamma är askenaser. Men jag vet ju att 90 procent av lärarna på universitetet har europeiskt ursprung och det är stor skillnad mellan sefardiska och askenasiska lärarlöner.”

Dror Mishani skriver ”slow crime”: långsamt och tankfullt med litterära avvikelser från det brottsliga. På ett av den danska krimimessens seminarier berättade Mishani att hans amerikanska förlag inte orkade med den betraktelse över en skrivkurs som finns i debutdeckaren. ”Där ströks det avsnittet.”

Ett sista citat: ”En bra deckare är ett litterärt medel för att skriva om precis vilka ämnen och människor som helst, vid sidan om det kriminella.”

Dror Mishanis debutdeckare avslutas också med en anknytning till den avhandling i litteraturvetenskap som aldrig blev klar. ”Utsuddade spår” har två slut. Två – olika – lösningar.

Böcker:
I ”Utsuddade spår” (2013) försvinner en 16-årig pojke och i ” Okänt hot ”(på svenska till hösten 2014, bägge utgivna av Brombergs förlag och översatta av Nils Larsson) placeras en väska med en misstänkt bomb i närheten av ett barndaghem i Holon.

(KB, YA, TA 2014)

Danska krimihyllan: Jespers Steins andra

Jesper Stein
”Bye Bye Blackbird”
(Politikens forlag)

bye_bye_blackbird-jesper_stein-22927686-2520570442-frntlSe på omslaget: ett nattfoto, mörkt och regnigt, av Nørreport Station. Exakt så är stämningen i Jesper Steins nya krimi ”Bye Bye Blackbird”. Som en ”Nørrebro blues”, för att låna ett uttryck från en dansk recension.

Miljön är alltså Nørrebro (med omnejd), liksom i debuten ”Uro”. Stein fortsätter också att göra något som blivit allt vanligare bland manliga deckarförfattare, nämligen att skriva en krimi och en mansroman på samma gång.

Kriminalhistorien handlar om en serie våldtäkter som begåtts i Köpenhamn. En maskerad man smyger in i lägenheter och våldtar kvinnor under knivhot. Just ”serie”, för det visar sig att det måste vara en serievåldtäktsman.

Axel Steen, vicepolitikommissær, skild, far till en liten dotter och hasch(miss)brukare, upptäcker sambanden. Han ser likheter mellan våldtäkterna och ett olöst mord som gnagt på hans samvete sen det skedde för fyra år sen. Det var hans nitiska polisarbete för att hitta mördaren som spräckte äktenskapet.

Steen har lätt att brusa upp. Han är en polis och man på gott och ont. Nog mest ont. Men det som är en sämre egenskap privat kan vara en tillgång i polisarbetet.

Mellan raderna analyseras könsrollerna. Den manlige polisen Steen tar anmälningarna om våldtäkter på allvar – till skillnad mot den kvinnliga polis som förut hade hand om dem: så många anmälningar att de måste vara påhittade eller överdrivna…

Något jag tycker är bra… Nej, så kan jag inte uttrycka det. Något jag uppskattar… Nej, det passar inte heller. Vad jag försöker säga är att ”Bye Bye Blackbird” är så brutal och rå som en krimi ska vara.

Inga direkta våldskildringar men genom förhör och protokoll förmedlas all den skräck, det hat och självhat, rädslan för kroppslig beröring, som våldtagna kvinnor tvingas bära inom sig under kanske resten av livet.

Nej, ”Bye Bye Blackbird” är ingen deckare man läser för att koppla av och få en stunds underhållning.

(KvP 2013)

I Deckarhyllan: Spretigt verklighetsnära om Malmö

Jan-Eric Boo
”Livet har sitt pris”
(Recito)

Jan-Eric BooEn ny trend – att poliser börjar skriva polisromaner?

Jan-Eric Boo, pensionerad kriminalinspektör, är ännu en. Han har varit polis i Hässleholm och Malmö, och även arbetat för EU och FN på Balkan. Med ”Livet har sitt pris” debuterar han som författare.

Kort referat: Ung flicka tar livet av sig genom att hoppa från bron över motorvägen vid tidningshuset i Malmö. Ja, händelsen känns igen, både från nyhetsrapporteringar och Lukas Moodyssons film ”Lilja 4-ever”.

Jan-Eric Boo skriver oroande verklighetsnära. Romanens manlige polis, Michael Lundell, 62 år, har traumatiska minnen från sin tjänstgöring på Balkan. Den kvinnliga polisen, Mirka Salo, är en ny, ung kollega på familjevåldsenheten.

Genom dem speglas polisernas praktiska arbete och inställningen till polisarbetet. Det tycks och funderas. Särskilt Lundell, en mer konservativ polis som försöker anpassa sig till nuläget, ältar det mesta: domstolsbeslut, mansrollen, sin pensionering, meningen med livet, skolavslutning utan kristna inslag…

Han tar fram dagboken från Kroatien/Östra Slovenien och läser för att ”bli hel igen”. Och så fylls alltför många boksidor av dagboksanteckningar som lägger sig i vägen för polisromanen: utredningen av självmorden. Nej, det räcker inte med en – två unga flickor tar livet av sig.

Internationell thriller, mansroman, debattbok, arbetsplatsreportage och så själva polisromanen. Det blir för mycket och därmed för lite. På tok för spretigt.

Jan-Eric Boo vill ha med all sin kunskap och alla sina erfarenheter redan i debutromanen. Tyvärr saknas förmågan att välja bort, fokusera och koncentrera. Kriminaltråden knyter sig och ringlar iväg.

Lite synd, eftersom ”Livet har sitt pris” ändå innehåller en del lovvärda ansatser till en bra – och verklighetsnära – polisroman om Malmö.

(KvP 2013)

Ännu en – kvinnlig – polisroman inifrån

Cherstin Juhlin
Bryggan
(Recito)

Bryggan JuhlinCherstin Juhlin, numera pensionerad polisinspektör och brottsutredare i Kristianstad, har skrivit sin andra deckare om Annika Vester, också polisinspektör och brottsutredare i Kristianstad med omnejd (inklusive Åhus).

Ännu en polisroman inifrån – och det märks, också den här gången.

Trots att det handlar om mord – vilket ju en deckare ska göra – så anstränger sig inte Juhlin för att skapa action utan berättar så autentiskt som möjligt om främst den kvinnliga polisens arbete och även privatliv.

Nej, jag kan inte vara säker men det känns ovanligt verklighetsnära.

Resultat: ett porträtt av en medelålders kvinna och polis.

”Bryggan” är en kvinno- och livsroman lika mycket som kriminal- och polisroman. Annika Vesters privata bry med sina gamla föräldrar blir nästan mer spännande än mordutredningen.

Själva kriminalgåtan känns inte heller konstruerad.

Misshandeln och mordet som ska följa långt i romanen bottnar i människornas liv och blir en närapå logisk följd av förhållandet mellan en ensamstående kvinna, några män och hennes son. Det skulle inte förvåna mig om jag slog upp Kvällsposten och såg en artikel om en liknande händelse rätt ur verkligheten.

Cherstin Juhlin berättar så bra att hon borde kunna jämföras med många mer kända och framgångsrika deckarförfattarinnor. Nästan, vill säga.

Skillnaden mellan henne och svenska deckardrottningar är att de senare ofta skriver sina slutmanus i tätt samarbete med flinka förlagsredaktörer. Juhlin har skrivit själv (med lite ”skrivtips och peppning” från några författarkollegor).

Även om ”Bryggan” är ett lyft i jämförelse med föregångaren ”Anagram” så hade också den nya boken förtjänat en sista redaktionell genomgång (ytterligare lite språklig puts, några nedstrykningar, en lätt omdisponering av de olika tidsplanen) för att bli riktigt bra.

Inte mycket, bara finputs, det där lilla sista och extra som behövs.

(KvP 2013)

Nygammal Wallander

Henning Mankell
Handen
(Leopard)

Mankell Handen 2”Wallander är tillbaka! Ny roman om Ystad-kommissarien av Henning Mankell”, stod det i ett pressmeddelande från förlaget. Det första är en ”sanning” med stor modifikation och det andra så nära en marknadsföringsbluff det går att komma.

Först sidantalet: berättelsen är på 100 sidor. Sånt kan kallas kortroman eller till och med en lång novell, men inte blir det någon kriminalroman av den längd som gäller idag. Gömt i ett efterord av författaren Mankell får läsaren – i efterhand – veta att berättelsen inte alls är ny.

”Den här berättelsen skrevs för ganska många år sedan”, konstaterar Henning Mankell och avslöjar att ”Handen” varit utgiven i Holland – som gratisbok. Där hade man nämligen bestämt att alla som köpte en kriminalroman skulle få en gratis extrabok. Berättelsen har också legat till grund för ett avsnitt i den engelska TV-serien med Kenneth Branagh som Kurt Wallander (avsnittet visades nyligen på svensk TV).

Jo, lite lurad känner man sig.

”Handen” utspelar sig före ”Den orolige mannen”, alltså den avslutande – riktiga – polisromanen om Kurt Wallander. Det är en höstdag 2002. Wallander, som länge drömt om att flytta från Ystad och ut på landet, har fått tips på ett passande hus, i närheten av Löderup.

Han tittar på huset och bestämmer sig. Han ska köpa det. Men så går Wallander en sväng i husets trädgård och snubblar över något. En hand sticker upp ur marken. Wallander har hittat ett lik, ytterligare ett ska sen också hittas nedgrävt i trädgården. (Allt detta avslöjas redan i baksidestexten.)

Ingen märkvärdig berättelse. Det finns ingenting mellan raderna och bakom orden som får berättelsen att växa till en större, djupare skildring av Sverige och världen, människorna och livet. Men det är gott hantverk. Inte heller en dålig berättelse. Henning Mankell var ju väl upptränad vid det här laget. Han kände såväl polisgenren som sin kommissarie.

Observera att när berättelsen ”Handen” tagit slut, så är boken långt ifrån slut. Ja, faktiskt mer än hälften återstår. Nu följer en 187 sidor – alltså betydligt fler sidor än (kort)romanen – lång faktadel. Mankell berättar varför han började skriva kriminalromaner, här finns resuméer av de (numera) elva titlarna i Wallander-serien och ett lexikon över de personer och miljöer som förekommer i romanerna och novellerna.

Intressant, nördigt och kul för både större och smärre Wallander-fans. Ja, så intressant och bra att lexikonet borde ha varit – och är – bokens huvuddel. Varför inte tvärtom? Varför placerades inte innehållet i omvänd ordning? Lexikonet kunde ha byggts ut ytterligare och illustrerats med foton från olika Wallander-miljöer. Och sen – efter lexikonet – hade läsarna som extra bonus bjudits på den nygamla kortromanen ”Handen”.

Det skulle ha varit hederligare. Då hade läsningen gett bättre eftersmak. Men det finns en naturlig förklaring till att förlaget Leopard utsätter läsarna för bluff och båg: en ekonomisk förklaring.

Wallander-serien gavs från början ut av Ordfront, som under flera år hade Henning Mankell/Kurt Wallander att tacka för att förlaget överlevde. Att Mankell sen lämnade Ordfront, köpte ut sina böcker och grundade förlaget Leopard (tillsammans med bokförläggaren Dan Israel) är en spännande historia som jag hoppas att han någon gång ska berätta.

Av Leopards bokslut framgår att förlagets omsättning sjönk drastiskt från 2011 till 2012. Och än värre: 2011 gick Leopard med hygglig vinst men 2012 blev resultatet en större förlust. Den nya Wallander-romanen ”Handen” – som alltså varken är ny eller ens en hel, tjock roman – ska rädda förlaget Leopard, liksom Mankell/Wallander tidigare räddade Ordfront. Det måste vara tanken.

(KB/TA/YA 2013)

Jussi Adler-Olsen skildrar dansk samtid (för femte gången)

Jussi Adler-Olsen
Marcoeffekten
(Politikens forlag)

ADLER-oLSENDe nyrika blir omåttligt rika och de fattiga allt fler och fattigare. Girighet och egoism förenar statsapparaten med bankvärlden. Västvärlden fortsätter att kolonisera Afrika ekonomiskt.

Några sidor in i sin nya, femte krimi, efter ett par kapitel bara, har Jussi Adler-Olsen skissat upp bilden av 2000-talets sköna, nygamla värld.

Han placerar världen i Danmark, låter dansk samtid personifieras – där uppe – av chefen för det statliga danska Evalueringskontoret for Udviklingsbistand, och – längst ner – av Marco, en 15-årig romsk pojke, som tigger och stjäl på Köpenhamns gator och har bidragit med boktiteln.

Suveränt gjort. Även om vissa läsare nog muttrar om ett överdrivet skräckscenario i Sjöwall/Wahlöös anda.

Spåren är flera och trådarna fler ändå. De flesta vävs ihop men en av historierna (en kvinna som blev innebränd i en husbåt) löper parallellt.

Den utredningen sköter Rose, annars sekreterare, med bistånd från Assad, egentligen vaktmästare, under surmulna tillrop av Carl Mørck, chef för Afdeling Q vid Köpenhamnspolisen. Därmed lär vi känna Rose och Assad, bägge lika hemlighetsfulla, ännu något lite.

Huvudspåret halkar Afdeling Q in på mest av en tillfällighet. En anställd vid kontoret för utvecklingsbistånd försvinner under en Afrikaresa. Försnillat pengarna och gett sig av eller vad hände?

Pojken Marco har, av en annan händelse, svaret på frågan. Ja, så mycket bara händer att här bör finnas ett budskap: Var vi hamnar i livet beror ofta på tillfälligheter.

Marco och hela den romska klanen stiger fram som individer, var och en sin egen personlighet, med olika bakgrund och motivation. Också ett budskap: Bunta inte ihop människor utan se individen.

”Marcoeffekten” blir en kriminallitterär kampskrift mot den uppblossande diskrimineringen av romer i Europa. Dansken Jussi Adler-Olsen har, ännu en gång, överträffat sig själv. I april kommer ”Marcoeffekten” på svenska.

(Kvällsposten 2013)

I deckarhyllan: K. Arne Blom

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

blom-1971-borde-sorjaNär K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

blom-1983-aterresanÅ-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Skuggan av en stövelJu fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

OfferlammMed ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

(Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

Ohlsson Paradisoffer

Blaedelokänd-kontinent-193x300
                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

andelengudar_och_odjurtokyo_ar_noll-peace_david-17075252-frnt

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

alfredson ond manConnelyTerroristerna

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

TuomainenTvå soldaterGriffiths———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)