Fiktion eller fakta?

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Albert Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Ferdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

(LO Tidningen, numera Arbetet, 2011)

Jag skriver regelbundet i Arbetet / på arbetet.se om krimi och dess förhållande till samhället och verkligheten. LÄNK till allt jag skrivit hittills.

I april 2013 kommer en ny bok av Ferdinand von Schirach på svenska, ”Fallet Collini”. Det påstås att den här gången har von Schirach skrivit skönlitteratur; en roman, fiktion.

Jonas Bergh ”deckardebuterar”

Jonas Bergh
Mord
(Recito)

Jonas Bergh fortsätter att skriva det han alltid har skrivit: skånsk noir.

Han betraktar och skildrar människor från marknivå, ur livets skrymslen och vrår.

Personerna, som emellanåt kan kallas hjältar, för de flesta överlever ju, är snarast trasproletariat: de klarar inte riktigt av att vara arbetare utan ”snubblar” genom livet.

Det finns en stark känsla av solidaritet med, låt säga, livets hjälplöshet i Berghs författarskap; åtföljd av en tyst pulserande ilska mot människor som gör ont, istället för att vara solidariska.

Helt logiskt har det blivit dags för Berghs, enligt omslaget, ”deckardebut”. På försättsbladet beskrivs boken som en ”roman”. Bäggedera är halvsanningar.

”Mord” innehåller tre längre noveller. Två har varit helt eller delvis publicerade förut (i Helsingborgs Dagblad och respektive novellsamlingen ”Till Killor with love”). Samma namnlöse jag-berättare är huvudperson i alla tre, även kommissarie Hansen med flera återkommer.

Kriminella miljöer: Borstahusen, Möllevången och Limhamn. Berättarjaget, en musiker och kompositör som fick en låt insjungen av Björn Skifs, råkar snubbla över ett lik. På varje plats, i varje berättelse.

Därefter flanerar och snubblar både jaget och kommissarien genom mordgåtorna.

Inte mycket till deckare, inga vidare intriger och slarviga upplösningar. Men liksom hos dansken Turèll – hundraprocentigt säkert måste Dan Turèll vara förebilden – är det inte så viktigt med plotten.

Viktigast är miljöer och människor.

Bergh har förmågan skissa upp en miljö och presentera en människa med några få ord. Ett par meningar räcker för att ge en aning om människans trasiga, luddslitna liv, från födseln och framåt.

Samtidigt med boken som kan vara en deckarroman kommer kortromanen (blott 83 sidor) ”Sju månader” (också Recito). Alls ingen deckare men prosan har en lika hård yta och stämningsläget går ner i noir.

Jonas Bergh tecknar ett fragmentariskt livsporträtt av Jonte Sten, författare, människa och pappa – och inte så olik jaget i ”Mord”. Eller Bergh själv.

(KvP 2012)