Etikettarkiv: Plikt

Ät ekologiska morötter och gör revolution

Och jag som trodde att Mandelmanns var födda med jord i öronen?

Mandelmann omslagMen så börjar jag läsa boken ”Självhushållning på Djupadal” (Bonnier Fakta) av Marie & Gustav Mandelmann. Under rubriken ”Första steget mot självhushållning – huset med den röda ladan” står följande:

”Pendeltåget till slutstationen och sedan en lååång väntan på lokalbussen. Lastade med barnvagn, väskor och förväntningar gick vi så den sista biten längs en blåsig landsväg kantad av sedan länge gulnade och övergivna fält tills vi kom fram till en klunga hus. Det sista huset, och tydligen det enda som hade en röd liten lada intill sig, skulle bli vårt hem.”

Nu ger jag upp
jag har fått nog
nu ska jag skaffa mig en plog
(James Hollingworth)

Jag ser på deras ålder att det varken kan ha varit på 1960- eller 70-talet som Marie och Gustav Mandelmann hyrde ett hus i södra Uppland, ”började odla grönsaker och blommor, skaffade får och traktor, lärde oss använda hammare och spik”. Utan det var i slutet av 80-talet.

Och det gör en ju glad. Inte minst blir jag glad för att jag trodde och tyckte fel då på 60-talet, när hippies började flytta ut på den amerikanska landsbygden, och 70-talet, när ”Gröna vågen” spred sig till Sverige.

Mandelmanns hemsida

Från hemsidan för Mandelmanns trädgårdar.

Att bo någon annanstans än i en stor stad var väl inte fel – också jag, en asfaltunge från söder om söder flyttade från Stockholm – men den nya politiska landsbygdsromantiken, som gick ut på att en odlad morot kunde vara en revolutionär handling, var naiv och dum.

Tyckte jag.

Vi som var unga och politiskt engagerade delade upp oss i två läger. Jag hörde till dem som hävdade att man ska kämpa för att förändra samhället. Andra ville flytta ut i naturen och skapa alternativa sätt att leva.

Det skrevs böcker med nyrousseaunska titlar som ”Tillbaks till naturen” av Anna-Clara Tidholm och ”Ät brunt ris och gör revolution” av Barbara Berger. I progglåtarna sjöngs det både för och emot. Som i dessa låttexter:

Och när lingonen mognar
ska det bli så fint
(Harvester)

Bara lingonen blommar min vän
kommer revolutionen
(Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten)

”Lingonrevolutionen” blev ett (ironiskt) begrepp i början på 70-talet.

Bernt Staf måste nämnas speciellt. Han var en sjungande landsbygdsagitator – hör låtarna ”Högenergi – lågenergi” och ”Landsbygdens avfolkning” – och liknade sig själv vid en vattenmelon (grön utanpå och röd inuti).

Jag tänker alltid på Bernt Staf när jag kör förbi huset där han bodde utanför Hammenhög.

Mandelmanns hemsida 2

Också från Mandelmanns / Djupadals hemsida.

På folkfesterna i Malmö stod kollektivet Moder Jord från Linderödsåsen, serverade linssoppa och sålde världens bästa sesampasta. Nu blir jag överraskad, för när jag tittar på nätet så kan jag se att Moder Jord finns kvar (fast idag som en enda familj) och fortfarande tillverkar sin sesampasta.

Jag söker vidare och ser att det på 70-talet så omtalade Skogsnäskollektivet också är kvar. Fast inte som jordbrukskollektiv utan mer än så: en hel kooperativ Skogsnäsby med skola, dagis, kulturhus och småföretag har vuxit upp i Ångermanland.

Dom kalla oss hippies, föraktade oss
vi va freaks och miljötomtemuppar
(Stefan Sundström)

Dags att sluta vara ironisk. Landsbygdsromansen omvandlades till verklighet. Det fanns de med lena stadshänder som tog jordbruket på allvar, trots att bondens arbete var mer slitsamt än frilansjournalistens. Gröna vågen ebbade inte ut.

En sväng tillbaks i Stockholm och ett annat hyrt hus på Gotland – sen kom familjen Mandelmann till Djupadal på Österlen. Det var 1996. På sidan 15 finns ett foto på hela familjen: makarna Marie och Gustav Mandelmann, barnen Aaron, Disa, Tora och Joel.

Med ”Självhushållning på Djupadal” har de skrivit sin självbiografi. Det handlar om odling, från senhösten (då det kommande året börjar). Här finns odlingstips för ljusgröna fingrar. Också en del mat- och drickatips. Men framför allt: livstips.

Marie och Gustav Mandelmann diskuterar skillnaden mellan en intjänad och en sparad krona. De skriver om människans ”plikt att hitta sina dolda talanger” och självhushushållningens innebörd – att ”hushålla med sig själv”. Allt som sker på Djupadal – ”gräva en odlingsbädd, slakta ett lamm eller lägga ett spåntak” – blir en del av något större.

Det möte som kallas livet.

Nästan så jag börjar tro att man i alla fall kan göra en liten revolution genom att odla en ekologisk morot.

Mandelmanns tillsammans

Marie & Gustav Mandelmann. Pressfoto: Linda Peterson. 

1) Med hjälp av vänner på Facebook har jag satt ihop en Spotifylista med ”Gröna vågen”-låtar, för och emot. Länk till listan (ständigt uppdaterad) ”När lingonen blommar”.

2) Var skulle Backafestivalen ha startat, om inte i en backe hos Mandelmanns på Djupadal. Nu finns ett kluster av ekologiska raggahippiefestivaler på Österlen med omnejd.

Mossagårdsfestivalen i Veberöd hölls i helgen, Backafestivalen vid Tjörnedala blir den 12-13 juli och Maglehemsfestivalen den 2-4 augusti. Små festivaler med mindre kända artistnamn – fast trippelt så trevliga och bra som en viss tysk rockfestival.

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Yrke: lokal kulturreporter

Det var på Leonardo da Vinci-flygplatsen utanför Rom. Jag stod väntade på det försenade planet hem. En man i min ålder steg fram och undrade om jag var den jag är och skrev där jag skriver. Han presenterade sig: Johan Thunell, keramiker.

Då visste jag precis! Thunells så kallade ”Nyllen” (mer och mindre skäckfyllda ansikten) har jag varit och kollat flera gånger under påskrundorna i hans ateljé i Tunby bortåt Smedstorpshållet.

Ett exempel på hur livet kan vara för en lokal kulturreporter. Mest på gott, oftast är det trevligt. Många vill prata musik när man är ute och recenserar en konsert. Arrangörer vet vem man är innan man talar om det.

Också på lite ont, alltså.

Man kan känna sig påpassad och uttittad som nån kändis. Inte alltid som dagsformen är på topp för trevliga och spirituella eller, för den delen, kritiska samtal. Som när jag mötte Ewa Andersson, förra bibliotekarien i Vollsjö och arrangör av berättarcaféer i Starrarp, innan pjäsen ”Lena och Percy Präriehund” på biografen Flora i Sjöbo.

Foto: Birgitta Olsson.

Hon var missnöjd med en av mina krönikor, sa hon. Den om Karin Thunberg, som skrivit boken om sig själv i Malmö på 70-talet. Ewa hade ryckt ut krönikan (se där) och skaffat sig boken, nu skulle hon läsa och se om jag hade fel (eller rätt).

Det är bra. Hur skulle annars samhället och livet kunna förändras till det bättre, om vi inte utbytte olika åsikter. Jag har inte mer rätt än någon annan. Men när en lokal kulturreporter när som helst kan möta en läsare, då gäller det att ha uttryckt exakt vad man tycker i tidningen.

Ord ska alltid vaktas och vårdas men när jag skrev i till exempel Aftonbladet, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet så skedde läsarkontakten via brev och mejl. Nu ”riskerar” jag att hamna i närkontakt med gallerister som själva vill välja sina konstkritiker och lokala artister som är skitsura för att jag inte förstår = uppskattar deras musik.

Varför skriver du i små lokaltidningar (Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet och Trelleborgs Allehanda)? undrar ibland kulturskribenter i de större och ”finare” tidningarna. Lägre arvoden, mindre anseende och färre läsare.

Det första är ju riktigt, oftast. Det andra bryr jag mig inte om. Det tredje är jag inte säker på. Att en tidning är stor behöver inte betyda att varje artikel har fler läsare.

Jag skriver dels lokalt av självpåtagen plikt. Efter att skrivit i så många tidningar och tidskrifter under så många år tror jag faktiskt att jag kan bidra en smula till att hålla uppe kvalitén på kulturbevakningen. Det är min skyldighet, när jag bor i YA:s spridningsområde.

Dels för att jag är upprörd. Som 08 (hur många år jag än bor i Vollsjö så blir jag aldrig en riktig färsing med grönt blod) tycker jag det är oförskämt att lokal kultur från Stockholm anses vara professionell rikskultur. Intressant och spännande, per automatik.

Medan kultur i till exempel Ystad, Simrishamn, Tomelilla eller Sjöbo är lokal kultur på gränsen till amatörism. Ointressant för alla utom de närmast berörda.

Vilket dumprat och dumtänk.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)