Jul i CD-spelaren: The Ballroom Band

The Ballroom Band
Christmas Time in the Trailer Park
(BG Productions/DFR)

Nytt svenskt countryrockband som debuterar med julalbumet ”Christmas Time in the Trailer Park”.

 Jo, där är det kanske inte så muntert att fira jul. På på omslaget varnas dessutom för att albumet innehåller ”sad country songs”.

The Ballroom Band placerar sin musik mitt emellan roots country och alternativ country.

Jag gillar kontrasten mellan sångaren Martin Frontman Anderssons akustiska gitarr med skramliga strängar och Jonas Lönngrens mer högljudda elgitarr och glidande slide. Gästmusikern Sara Edin gnider och gnisslar på bra med sin fiol.

Pelle Andersson, bl a annat mandolin och dragspel, har gjort samtliga låtar. Frontman Andersson sjunger, så som det ofta brukar bli i svensk-amerikansk country, med en aning av pastisch i rösten.

Mitt favoritspår: Johnny Cash-skuttiga ”Man in a Red suit”.

Juldebuten med Ballroom Band fungerar utmärkt som alternativ eller komplement till årets julskivor med Playtones och Refreshments.

(Ungefär så i Ystads Allehanda 2010)

The Playtones i Sjöbo

Först kort spelning…

Snabbrapport från Bil-Bengtsson i Sjöbo med The Playtones på scen:

En kort men intensiv spelning inför en publik på 700 personer men Playtones hann i alla fall bevisa ännu en gång att ”Fairytale” kan vara en riktigt bra låt (nu fattas bara att någon – kanske Cookies n Beans? – gör en stilla långsam countryversion också) och jag tror faktiskt att Playtones dragit upp tempot något bara något på Owe Thörnqvists ”Dagny” så inte låten segar som i ”Dansbandskampen”.

Men kan det stämma som konferenciern sa eller hörde jag fel att Playtones sålde och signerade 400 album?

Rätt goda hamburgare bjöds det på också och dessutom är det fortfarande en fröjd att se sångaren och pianisten Stefan Jonassons stora glädje över att ha kunnat ta steget från lastbilen till scenen.

… Åsså skivsignering. Bägge fotona i all trängsel och hast: Bengt Eriksson. 

Playtones vann! Jajamensan!

Jag var faktiskt inte hemma i lördagskväll och såg Dansbandskampen på TV (får titta på nätet och reprisen).

The Playtones från TV-presentationen.

Men nog blev det ett resultat i min smak – om så varenda en med anknytning till Blekinge, i och utom länet, den här gången ringde minst 35 gånger per kvinna och man. (Skulle inte förvåna mig om Thomas Deutgen sprang bakom scen och körde sin mobiltelefon på repeat; fast så får väl inte en jurymedlem göra?)

Men var var jag då i går kväll? Jag trotsade vädret, körde genom snön till Ystad för att se och höra Michael, Jennifer, Tessa och Mattea Saxells julkonsert i Klosterkyrkan. Mycket bra! Minst lika bra som deras julalbum.

Åter till Dansbandskampen…

På Rootsy. nu – en nätsida för rootsig musik (främst country och countryaktigt) pågår en smärre diskussion om Playtones värde som dans- kontra rock- och countryband. Gå gärna in och delta i debatten.

Också om Dansbandskampen – som TV-program och tävling – finns det åsikter på Rootsy och tidigare dessutom om kvalitén på låten ”Fairytale”. Här följer mina åsikter om diverse, något omskrivet från Rootsy:

Ja, Dansbandskampen – som TV-program och tävling – borde vara upplagd på ett helt annat sätt. Både vad gäller vilka låtar som banden ska spela, att juryn är medagerande på det sättet att jurymedlemmar hjälper dansband att komma med i kampen och banden förbinder sig att ge ut skivor på bestämda skivbolag.

Public service? Tja. Det handlar ju om att locka tittare, public service handlar inte om mycket annat än att locka tittare numera. Public service-TV bryr sig inte ens om programmen görs enligt fackliga avtal eller inte.

 

Boppín´ Steve i dansbandsversion på TV.

De flesta svenska dansbandslåttexter är ”urusla” – i betydelsen inget vidare poetiska i ordvalet – så varför skulle inte Playtones kunna sjunga en dålig text? Melodin var väl sådär, en rätt åkej rocklåt. Mycket rock & roll har så där åkej melodier. (Detta syftar förstås på den nya Playtones-låten ”Sofie” – kolla på SvT Play!)

Och (svar på ett annat diskusskonsinlägg på Rootsy) Playtones är inget nytt bandnamn, det »nya« är att repertoaren ändrats något men faktiskt inte så mycket den heller.

Jag tycker det var kul att Playtones vann för att det ändå visar att det går att ha en lite större personlighet som dansband, bygga sin musik på en lite mer musikaliskt medveten grund. För det har Playtones: det är Jerry Lee Lewis och rock & roll i grunden, vad de än spelar. Och den medvetna blandningen av rock & roll och country – samtidigt – gillar jag också.

Plus att jag ju häcklats här i Rootsy för att jag tyckt att ”Fairytale” (länk till finalversionen på SvT Play) är en bra låt. Playtones gjorde den nästan som jag också skrev att den borde göras, fast snabbare. Och så blev den bra, det blev den – med Playtones.

Boppin´ Steve är influerad av Jerry Lee Lewis, visst. Men på sitt soloalbum bevisade han att Jerry Lee är just en influens – sen har han en egen personlighet, också. Den Boppin´ Steve–platta (som jag tidigare lagt ut en recension av på Erikssons kultursidor) rekommenderas!

Plus att versionen av ”Carina” alltså förra årets dansbandssegrarlåt med Larz-Kristerz ju var … ja, bättre än originalet! (Kolla också den på SvT Play!).

PS. Har inte Playtones-basisten en blå – ja, blå! – keps också? Snacka om traditions- och stilmedvetenhet.

Playtones till Dansbandskampens final!

Och nu när alla i och från Blekinge har röstat minst 10 gånger per kvinna och man: Wow, liksom.

The Playtones gjorde – faktiskt – en lysande version av ”Fairytale” som countrystomp.

The Playtones (före Dansbandskampen)

Eftersom The Playtones från Kallinge lockade varenda Blekingbo (även i förskringringen) att rösta både en gång och två, tre och fyra gånger så gick bandet ju gick vidare i Dansbandskampen i lördag. Strax letade jag upp ett par skivrecensioner från i fjol, före dansbandstiden. 

The Playtones bör väl fungera bra på dansbanan också. Owe Thörnqvist-låten ”Dagny” hade i det nervösa TV-sammanhanget råkat få en rätt skum rytm medan Lill-Babs ”Älskade ängel” fungerade desto bättre. Riktigt, riktigt bra! Ja, titta och hör själv när The Playtones lirar låten på TV! 

Och här är en länk till dansbandskrönikören Michael Nystås, som må ha koll på dansband men rock & roll vet han inte mycket om.  

—————————————————————————-

Boppin´ Steve and The Playtones
A Tribute to Jerry Lee Lewis
(Enviken Records)

Som Boppin´ Steve – egentligen Stefan Jonasson – uttrycker det i cd-häftet: ”Genom Jerry Lee Lewis skivor lärde jag mig att spela både rock´n´roll och country!”

Därför har han gjort ett hyllningsalbum med flera av de låtar som för alltid är förknippade med Jerry Lee Lewis, givetvis ”Great Balls Of Fire och ”Whole Lotta Shakin´ Goin´ On men även andra låtar som Jerry Lee tolkat på sitt eget pianohamrande sätt, t ex ”Oh Lonesome Me”.

Det är en kul platta.

Både Jerry Lee och Boppin´ Steve hörs i framförandet. Boppin´ Steve har skalat av Jerry Lees redan avskalade boogiestil, spelar ännu kantigare och spetsigare. Han låter yngre, kan slå och hamra som en punkare på pianotangenterna. Det blir mycket boogie – och en del punk – också i countryspåren.

Bland kompmusikerna märks bl a Harmonica Sam och den fingerfärdige elgitarristen Fredrik Rosén, vilka inte minst i avslutningsspåret ”Honky Tonk Rock´n´Roll Piano Man” visar vad de går för. Ja, verkligen!

———————————————————————————

Harmonica Sam with The Domestic Bumblebees
Rocker No 1
(Enviken Records)

Harmonica Sam, egentligen Samuel Andersson, har också gjort ett album i eget artistnamn. Rock´n´roll med munspel, på gränsen mellan svart och vitt, R&B och rock, afro- och anglo-amerikanskt.

Harmonica Sam sjunger också. Han har en smått märklig förmåga att anpassa rösten efter låtmaterialet, kan både sänka röstläget och bli som en bluessångare och hicka rockabillyljust.

Mindre kända låtar ur främst den svarta rock´n´roll-historien blandas med nya. Sam har själv gjort det instrumentala titelspåret, där han med munspelet bevisar att han är låttiteln. Även Tobias Einestad, bas, och framför allt Fredrik Rosén, gitarr, har gjort några låtar som förhåller sig till rockens klichéer på ett eget och udda sätt.

Jo, elgitarristen Rosén finns med också på den här plattan och får stort utrymme att visa vilken fenomenal rock´n´roll-gitarrist han är. 50-talets elgitarrstil, där jazz mötte den nya rocken, är grunden och sen lägger Rosén till och till och till…

Och vid pianot: Boppin´ Steve.

(Snarliknande recensioner i Ystads Allehanda och Hifi & Musik 2008)