Etikettarkiv: Phil Ochs

Joan Baez i Malmö

Joan Baez
Malmö konserthus den 16/4

Hon ser trött ut.

Joan Baez pratar med publiken och skämtar om sin mamma som slog sig och föll i koma vid 96 men mirakulöst nog vaknade och vid 98 är pigg igen. I flera låtar fingerplockar Joan också precis så där fint på gitarren att Dylan häpnade. Men bakom ansiktet anas en trötthet som jag känner igen, jag som inte är så mycket yngre än Joan Baez, 70 år.

Hon kan inte sjunga som förr. Ändå sjunger hon lika bra som många – inte minst manliga – akustiska gitarrsångare. Problemet är att Joan tävlar med sig själv: den unga ängeln som polerade toner till pärlor. Hennes bubblande vibrato finns inte mer utan livserfarenheterna har satt sig som ringar på stämbanden.

Joan Baez sjunger en äldre sång, ”Donna Donna”, i en inspelning från 2007. Hon sjöng den också i Malmö. 

I Malmös fullsatta konserthus blandas sånger från hela karriären: traditionella folksånger och nyare sångpoesi, alltid med en text som är så viktig att hon artikulerar den väl för att vi ska höra orden.

Den äldsta sången, ”Silver Dagger”, fanns med på debut-LP:n för 52 år sen. Här medverkar också Dirk Powell, hennes enmansband, på banjo. Andra gånger byter han till bl a fiol, mandolin och piano.

För mig, som hörde henne på tidigt 60-tal, sjunger den unga och den äldre Joan Baez duett i de gamla sångerna. Det är svårt. Nyare sånger, skrivna för ett mindre röstomfång, passar bättre för den åldrande rösten.

I t ex ”Hello In There” (John Prine), ”Day After Tomorrow” (Tom Waits), ”There But For Fortune” (Phil Ochs) och ”Jerusalem” (Steve Earle) lägger Joan Baez in hela sitt livslånga fredsengagemang i texternas återkommande antikrigstema.

Särskilt ”Jerusalem” passar för det nakna framförandet och är så stark att jag glömde anteckna i blocket. Rösten blir en pensel som med orden målar en tavla av vanvettet – krig, våld, hat, död – i Israel/Palestina.

Musikaliskt har jag upplevt bättre konserter men sång och musik kan vara så mycket mer än toner. Joan Baez är en livssångerska som inkluderar publiken i sin förhoppning om en bättre värld.

Som när hon i ett extranummer, John Lennons ”Imagine”, byter jaget mot ett vi: ”You may say we are dreamers / but we´re not the only ones…”

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet/Trelleborgs Allehanda 2010)

Annonser

Magnason och Wiehe på Palladium

Solokonserter

Edda Magnason
Mikael Wiehe
Palladium i Malmö den 31 mars

Edda Magnason kommer snabbt in och sätter sig vid flygeln, inleder med ”Ropewalking” från debutalbumet. Så kan också musicerandet beskrivas: Edda sjunger och spelar på en lina som hon spänt mellan livet och musiken.

Edda Magnasons debutalbum.

Låtar? Nej, snarare sångstycken. Musiken växlar mellan klassiskt, pop, singer/songwriter och jazz.

Händerna spelar vattenflöden á la Satie, för att plötsligt stanna upp och klinka med bara ett par fingrar. Rösten sjunger, nynnar och skriar, går från lugnt till ettrigt, reser österut med Yoko Ono som sällskap.

En ny, titellös melodi blir som en pianoduett, där vänster- och högerhanden är två förälskade fåglar.

Efter bara en kort stund – så känns det – tackar Edda för sig och avslutar med sin vackra ”Goodbye song”, som också innehåller lite hemmagjord jojk.

En på tok för kort konsert. Edda Magnasons mångfacetterade musik kräver längre tid för att lägga sig till rätta i hjärtat.

Dags för Mikael Wiehe att inta scenen – ja, hela Palladium – med sin akustiska gitarr. Wiehe är en estradör eller – med tanke på hans nya album – en folkkär politiker som kan fylla ett helt rum med sin närvaro.

Mikael Wiehes mest politiska album.

Det ska bli en kväll präglad av ”kärlek, medkänsla och generositet”, säger Mikael och börjar med sin nya kärlekssång ”Strö all min kärlek”. Sen tillägger han att det också kan bli lite ”ilska och vrede, kryddat med hat och aggression”. Wiehes sjungande valturné har startat.

De som kommit hit tycker som han. Ännu så länge sjunger publiken lite trevande i de nya allsångerna ”Hej då, trevligt att träffas” och ”Ta det tillbaka” men ju hårdare Wiehe går till angrepp på namngivna politiker desto mer och vildare applåderas det.

På scen är det inte Dylan eller ens Phil Ochs som Wiehe liknar utan faktiskt Pete Seeger. Mellanpraten och publikkontakten, lika trevlig som politisk.

Också en välvald låtlista, äldre sånger som ”Man måste veta vad man önskar sig” blir en poetisk och politisk grund för de nya ”Har banken tatt din villa” och ”Fascismens racka”.

”Den jag kunde va” framförs som extranummer. Så kommer också Björn Afzelius med på Mikael Wiehes politiska turné.

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 3/4 2010)

PS. Den bästa intervju jag läst med Wiehe om hans nya album, Sverige och politik finns på Throw me away.

Mikael Wiehe turnédatum:

13/04 Linköping, Sagateatern
14/04 Falkenberg, Stadsteatern
15/04 Uddevalla, Östraboteatern
16/04 Kristianstad, Yllan
21/04 Borås, Folkan
23/04 Gävle, Maxim
24/04 Kalmar, Kalmarsalen
25/04 Göteborg, Lorensbergsteatern
27/04 Stockholm, Göta Lejon
28/04 Vara, Konserthuset
29/04 Hommelvik (N), Folkets Hus
30/04 Oslo (N), Herr Nilsen
1/05 Flen, Tobbes Amazon
5/05 Norrköping, Skandiateatern
6/05 Helsingör (DK), Toldkammeret
7/05 Föllenslev (DK), Kulturhuset Gimle
8/05 Greve (DK), Portalen
16/05 Landskrona