Etikettarkiv: Pete Seeger

Återhört i CD-spelaren: Pete Seeger

Pete Seeger
The Complete Bowdoin College Concert 1960
(Smithsonian Folkways)

Pete-Seeger-liten-515x514Året var 1955.

Folkmusikern Pete Seeger skulle vittna inför till Kommittén för oamerikanska aktiviteter. Men vägrade. Han hänvisade till amerikanska konstitutionens andra tillägg.

Där stadgas att kongressen inte får stifta lagar som inskränker yttrandefriheten. Människor ska ha rätt att samlas och kräva upprättelse för missförhållanden.

Följden blev att Pete Seeger svartlistades av TV-stationer och konsertarrangörer. Istället åkte han runt i USA och framträdde på små lokala arrangemang.

Som 1960 på Bowdoin College i Maine. Skolans radiostation bandade konserten som dokumenterar Pete Seeger i bästa form.

”Den amerikanska folksångens grep”, som han kallats, blandar äldre och nyare, traditionella och egna sånger: ”Penny’s Farm”, ”Bells of Rhymney”, ”Goodnight Irene”, ”Last Night I Had The Strangest Dream”, ”Wimoweh”, ”Michael Row The Boat”…

Han fördjupar begreppet politisk sång genom att än vara agitatorisk, än sjunga vardagsfolkligt, än dra igång en allsång.

Både proffsigt och avspänt. Och så fint han spelar 12-strängad gitarr, vid sidan om banjon.

(Hifi & Musik 2012)

Arlo Guthries första besök i Sverige

Arlo Guthrie har varit i Sverige. Han var här för att göra reklam för Arthur Penns film ”Alice’s Restaurant” som han har huvudrollen i. Ett filmbolag, United Artists, och två skivbolag, EMI och Electra, höll i trådarna och trodde att Arlo skulle hoppa en marionettdocka.

Spektaklet började på klubben Ernest. Hela pressen var där. I prydliga högar låg Arlo Guthries fyra LP-skivor och singel till allmän utdelning.

Mitt i strålkastarljuset framför en surrande filmkamera och minst tjugo pressfotografer satt Arlo själv. Såg han ut att trivas? Han knäppte på en gitarr när nån sa åt honom att göra det. Han satte sej vid pianot, sjöng och spelade några av sin pappa Woody Guthries sånger.

Jackie var där också. Hon och Arlo gifte sej för ett tag sen. Så slutade Arlo att spela, log ett surt leende och sa: ”Det här är fan inget nöje.”

Nån kom och försökte lura med honom till en annan klubb. Ett lite lugnare ställe. ”Nä du”, sa Arlo, ”jag dricker upp den här ölen och sen sticker jag.” Sen drack han upp ölen och han och Jackie sa ”bye” och försvann.

Originalutgivningen av LP:n ”Alice´s Restaurant” (1969).

Arlo Guthrie hade ett fullspäckat tidsschema att följa under sina fyra dar i Sverige.

– Min fru och jag ska snart ha en unge. Jag tycket det var fint att hon kunde komma och titta på Europa. Hon har aldrig varit här förut. Och då passar jag på att ta alltihop på en gång: Sverige, Tyskland, Frankrike, England. Nästa gång dom vill ha ut mej på reklamturné så nobbar jag, sa Arlo.

Dessutom hoppade han inte alls som film- och skivbolagen ville. Urban von Rosen fick nöja sej med en intervju istället för en halvtimmas program med ”Arlo Show”. Han kom till repetitionerna för Hylands hörna och kollade in vad det var frågan om. Sen vägrade Arlo att vara med.

Och så sa han oväntade saker också:

– Jag gillar inte den här LP:n med musiken ur filmen. Det är en vattning, dålig version av ”Alice’s Restaurant”, som jag sjunger där.

– Jag stoppade utgivningen av singelversionen av ”Alice’s Restaurant” i USA. Den är inget bra.

– Filmen är en historia. En saga. Lite av det där har hänt mej. Men inte mycket.

Sonen Arlo betedde sej ungefär som Woody Guthrie när han fått sitt bäst betalda jobb. Han skulle sjunga i Rockefeller Center’s regnbågsrum för 75 dollar i veckan. Men när dom ville sätta på honom löspolisonger och cowboyutstyrsel hoppade han in i hissen igen åkte dom sextiofem våningarna ner till USA.

Arlo Guthrie har blivit en symbol för USA:s drop out-generation. Det är den amerikanska undergroundpressen som gjort honom till det. Filmen ”Alice’s Restaurant” fortsätter i samma stil. Men Arlo Guthrie är ingen drop-out.

Vem är då Arlo Guthrie?

Han föddes 1947 i Brooklyn, New York. Hans far Woody Guthrie, som kallats ”den amerikanska folksångens pappa”, var sångare och kompositör, en agitator som kämpade för arbetarnas rätt att organisera sej i fackföreningar. Att också Arlo började sjunga och spela är naturligt. T ex Pete Seeger, Jack Elliott, Cisco Houston och Sonny Terry var hemma hos familjen Guthrie och jammade med Woody. Arlo hade sin egen folk-club när han var en tvärhand hög.

Mike Castle är en amerikansk desertör i Sverige. Han känner Arlo.

– Jag var hemma hos honom en gång långt innan han blev känd. Jag hade en mandolin med mej, spelade en låt på den. ”Jaharu”, sa Arlo, ”vill du höra resten också?” Och så spelade han, Fingrarna fladdrade över greppbrädan. Han kan spela vadsomhelst bättre än vemsomhelst.

Arlo själv är rätt blygsam.

– Jag spelar några olika instrument och har skrivit några sånger. Först sjöng jag bara Jack Elliotts sånger. Han har påverkat mej mest av alla.
Woody då?

– Nja, han har inte påverkat mej så mycket musikaliskt. Men han har påverkat mej massor som människa. Mitt sätt att tänka, mitt sätt att leva.

– Alla snackar om att jag skulle vara 70-talets Bob Dylan. Men 70-talet har ju knappt börjat än – och sen är jag fullt nöjd med att vara Arlo Guthrie. Spelar jag folkmusik? frågar dom också. Det är klart jag gör. Folkmusiken har förändrats och det har folket också.

Är sången och filmen ”Alice’s Restaurant” sanna beskrivningar av verkligheten? Hände det så på riktigt?

– Nej, det är lite hopplockat här och lite där. Det var inget kollektiv i Stockbridge, bara ett hus vi alla brukade komma till och träffas i. Nu har Jackie och jag köpt en stuga i Stockbridge. Ett jättegammalt trähus som måste fixas till innan det blir riktigt fint.

Det där att du hoppade upp och ner och sa att du ville döda, DÖDA, DÖDA! när du mönstrade – stämmer det?

– Nej, inte riktigt. Men jag slapp militärtjänsten för att jag straffats – fått böta för nedskräpning – och för att jag var psykiskt otillförlitlig. Och jag skulle aldrig ha gjort nån militärtjänst. Aldrig åkt till Vietnam. Det är etablissemangets onda sätt att visa sin styrka. Genom våld.

– Och dom är specialister på det. Så det är ingen mening med att försöka bekämpa dom med våld. Jag tror på icke-våld. Icke-våldet vet inte etablissemanget hur dom ska kunna slå ner. Det är därför dom tvingar Black Panther att försvara sej. Black Panther som egentligen är en icke-våldsrörelse.

Är du socialist som Woody?

– Jag vet inte om Woody var socialist. Han var nog mera nån slags humanist. Men om man kämpar för fackföreningar blir man automatiskt kommunist eller socialist i USA. Sen är det en annan sak att arbetarna nu är samlade i fackföreningar och inte längre måste skyddas från arbetsgivarna – nu måste arbetarna skyddas från fackföreningarna.

Omslaget till återinspelningen av ”Alice´s Restaurant” (1997).

Det är en väldig skillnad mellan att höra Arlo på en konsert och att höra honom på skiva.

Han har en fantastisk publikkontakt som jag aldrig upplevt med nån annan sångare. Han gaggar med publiken och publiken gaggar tillbaka. Han berättar roliga historier som publiken skrattar åt. Och publiken skämtar med Arlo. Det skrattar han åt.

På skiva strävar han efter ett pop-sound. Jag tycker han nu börjar likna The Byrds lite grann. Men han verkar kunna skämta med sej själv också vid en skivinspelning. Han spelar in skivor för att det är kul. Om han tyckte det var tråkigt skulle han låta bli.

Han gillar att ge konserter. Så han gör trettio framträdanden om året – gärna på en gång så han blir av med dom. Att spela och sjunga gillar han. Fast mest när han känner publiken och publiken känner honom. Efter att ha gett sina trettio konserter sjunger han bara för sina vänner.

– ”Running Down The Road” är en fin LP, säger han. Min bästa hittills. Förut har jag haft lite dåliga studiomusiker och det har mest blivit live-inspelningar. Nästa gång funderar jag på att göra en dubbel-LP.

Arlo Guthrie har humor. Hans svar på USA:s våld är skrattet. Han tänker få etablissemanget att bli ihjälskrattat.

Ändå lever han i kapplöpning med döden. Woody Guthrie dog 1967 efter femton år på sjukhus i Huntington´s Chorea (även kallad danssjukan), en ärftlig nervsjukdom. Det är 50 procent att risk att Arlo har ärvt sjukdomen.

För Arlo är det mystiskt att han skulle kunna bli populär i Sverige.

– Jag sjunger om amerikanska förhållanden och jag använder slang och konstiga ord. Det finns väl ingen svensk som fattar vad jag sjunger om?

(Tidningen Vi 1970)

Joan Baez på LP, CD och scen

Bob Dylan skulle förstås bli störst och viktigast, så fort han börjat dikta egna sånger. Men Kingston Trio och Brothers Four var tidigare. Något hade jag också hört med Pete Seeger. Strax efter – och före Dylan – kom Joan Baez som verkligen öppnade mina öron för amerikansk folksång. Och nog inte bara mina…

Hade Jan Hammarlund haft sitt vibrato om han inte lyssnat på och lärt av Joan Baez? Hade Donovan i ”Colours” besjungit sin kärestas blonda hår om han inte hört ”Black is the color of my true love´s hair” med Baez?

På debut-LP:n (1960) fanns ”House of the Rising Sun”, som Dylan sjöng in några år senare, och ”Donna Donna”, som Donovan tog upp på repertoaren. Fast hennes fjärde LP, ”Joan Baez in Concert II” (1963), blev min favorit. På omslaget hade Bobby, alltså Dylan, kåt som en katt i mars, diktat ett långt, ringlande poem till Joanie.

Joan Baez 1963. Foto: Wikipedia Commons.

En live-LP från olika konserter, där Joan Baez kompade sig på gitarr i (vita) folksånger och (svarta) spirituals, en Dylan-sång, även sånger på spanska och italienska. Starkast var befrielsehymnen (inspelad i Birmingham, Alabama) för USA:s svarta medborgarrättsrörelse – den skulle med tiden bli en så världsomspännande kampsång för frihet och rättvisa att Birgit Friggebo nära 30 år senare fick för sig att sjunga ”We Shall Overcome” i Rinkeby.

Måste också nämna 1969, då jag och min blivande hustru var i USA första gången. Vi åkte Greyhound till Palo Alto på västkusten och liftade upp i bergen. Där låg Institute of Non-Violence, grundat av Joan Baez och Ira Sandperl, som höll sommarkurs i icke-våld.

Hon förenade sång med protest, engagemang och solidaritet. Musik som både glädje och vapen, för mig började det med Joan Baez. Men framåt 80-talet tappade vi bort varann. Inte vår tid, politiskt och musikaliskt. Joan började sjunga låtar från de flesta genrer (country, pop, reggae, soul).

Desto mer glädjande då att Joan Baez, 67, på sitt nya album, ”Day After Tomorrow”, är lika bra som någonsin! Fast annorlunda. Rösten är inte lika klar och porlande, vibratot kluckar inte längre. Röstläget har sjunkit och djupnat. Hon sjunger med de levda årens alla erfarenheter.

Countrypoeten Steve Earle har producerat och finns bland kompmusikerna. Sånger av Earle, Elvis Costello, Thea Gilmore, Patty Griffin m fl lyfts upp till samma betydelse och skönhet som de tidiga folksångerna. Längst in i mitt hjärta och samvete når titelspåret – (anti)krigssången ”Day After Tomorrow” (av Tom Waits / Kathleen Brennan) – som Joan Baez sjunger, liksom på 60-talet, till sin akustiska gitarr.

Skivfavoriter:
Joan Baez (1960)
Joan Baez in Concert I (1962)
Joan Baez in Concert II (1963)
Any Day Now (dubbelalbum med Dylan-sånger, 1968)
David´s Album (1969, samtliga Vanguard)
Diamonds & Rust (A&M 1975)
Bowery Songs (livealbum, 2005)
Day After Tomorrow (2008, bägge Proper)

Rare, Live & Classic (samling med tre CD, Vanguard 1993)

Böcker:
Joan Baez: Det sorgsna nöjesfältet (Rabén & Sjögren, 1968, övers: Mårten Edlund)
Joan Baez: Lyssna till min röst (Legenda, 1988, övers: Per Nyqvist)

Officiell hemsida
www.joanbaez.com

(LO Tidningen 2007)

På skivtallriken: Roland von Malmborg

Roland von Malmborg
Vårt klotrunda fosterland
(Globalist 1969)
Omslag: Roland von Malmborg

Två gånger har Roland von Malmborg legat på Svensktoppen. Besöken blev kortvariga: en vecka vardera för singellåtarna ”Vår värld skall gå under” (”Eve Of Destruction” med svensk text, RCA 1965) och ”Tumbalalaika” (en rysk-judisk sång, RCA 1966).

Debut-LPn, ”Räck din hand” (1966), kom också på det multinationella, för att använda ett ord som blev vanligt på 70-talet, skivmärket RCA. Det svenska skivbolaget Electra, som hade hand om RCA, gav en snabbkurs i hur förhållandena för en artist kan vara på ett större bolag.

På skivbolaget ville man att Roland von Malmborg skulle sjunga in en svensk version av ”The Ballad Of The Green Berets” (originalet hyllade amerikanska soldater i Vietnam). Han vägrade. När Roland ville skriva ett par verser om svenska förhållanden till ”Vår värld ska gå under” så vägrade skivbolaget. Det gick an att göra en allmän protest mot kärnvapen men att kritisera Sverige var inte kommersiellt. Dessutom försökte Electra få artisten att skriva på ett ”slavkontrakt”.

Så Roland von Malmborg beslöt att uppföljaren, ”Vårt klotrunda fosterland”, skulle han ge ut på eget skivmärke. Observera att året var 1969 och då var det mycket ovanligt att artister själva producerade sina skivor. Först 1971 gjorde Kjell Höglund, som blev symbolen för svenska hemmapulare, sin första LP, ”Undran”.

Roland slog på stort också: spelade in i Philipsstudion med komp av proffsmusiker, bl a Sture Åkerberg på kontrabas. Skivutgivningen kostade 10.000 (uppåt 100.000 i dagens penningvärde).

Roland von Malmborg var en protest- och vissångare, som skrev svenska texter och gjorde egna sånger men också hämtade melodier från var som helst i världen. Som han titulerar sig: ”världsmedborgartrubadur på 50 språk”. En svensk Pete Seeger snarare än en svensk Dylan.

Här sträcker materialet från Sverige till USA, Frankrike, Japan, Israel/Palestina och Indien. Också kombinationen av politik och andlighet skiljer honom från andra politiska sångare. En sång handlar om ”Ådalen 1931” och en annan har titeln ”Han föddes i ett stall”.

Under Electra-tiden hade Malmborg haft problem med att få översätta Bob Dylans ”Blowing In The Wind”. När han nu ville sjunga ”Masters Of War” så löstes det på ett kreativt sätt. ”Ni mördandets herrar, ni mästare i krig”… är nästan en rakt-av-översättning – men melodin är ny.

Han översatte också ”Desertören” av fransmannen Boris Vian. Det var oroligt. Skulle polisen komma. När poeten Jarl Hammarberg något år tidigare hängde upp en affisch med texten ”VÄGRA VAPEN VÄGRA DÖDA” så klassades det som uppvigling. Roland von Malmborg sjöng nästan exakt samma ord. Nej, den här gången hände inget.

________________________________________

Varken ”Räck din hand” eller ”Vårt klotrunda fosterland finns på CD. Inte heller LPn ”Vi kan leva utan kärnkraft” (Silence 1975), där Roland von Malmborg medverkar med sången ”Stoppa all kärnkraft”, har återutgivits. På CD-samlingen ”Blod, lik & tårar” (Caprice 1997), kan man däremot höra honom som positivhalare och sångare i skillingtrycken ”Järnvägsolyckan vid Lagerlunda” och ”Elvira Madigan”, i den sistnämnda med hustrun Gunnel Lavesson von Malmborg.

Roland von Malmborg har fortsatt att uppträda, både som vissångare och positivhalare, men något nytt album har det inte blivit. Politiken tog över. Han var med och startade miljöpartiet, sitter för närvarande i Nacka kommunfullmäktige.

I ”Sov mitt barn” – ett av spåren på ”Fosterland”-LPn – medverkar sångerskorna Hélène Bohman, som 1973 skulle göra LPn ”Alla träd har samma stam” (Silence) med gruppen Stenblomma, och Maria Lindström, som blev medlem i tjejgruppen Husmoderns Bröst, ”Där fruarna bor” (Amalthea 1979), och numera är artist i eget namn.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)

Magnason och Wiehe på Palladium

Solokonserter

Edda Magnason
Mikael Wiehe
Palladium i Malmö den 31 mars

Edda Magnason kommer snabbt in och sätter sig vid flygeln, inleder med ”Ropewalking” från debutalbumet. Så kan också musicerandet beskrivas: Edda sjunger och spelar på en lina som hon spänt mellan livet och musiken.

Edda Magnasons debutalbum.

Låtar? Nej, snarare sångstycken. Musiken växlar mellan klassiskt, pop, singer/songwriter och jazz.

Händerna spelar vattenflöden á la Satie, för att plötsligt stanna upp och klinka med bara ett par fingrar. Rösten sjunger, nynnar och skriar, går från lugnt till ettrigt, reser österut med Yoko Ono som sällskap.

En ny, titellös melodi blir som en pianoduett, där vänster- och högerhanden är två förälskade fåglar.

Efter bara en kort stund – så känns det – tackar Edda för sig och avslutar med sin vackra ”Goodbye song”, som också innehåller lite hemmagjord jojk.

En på tok för kort konsert. Edda Magnasons mångfacetterade musik kräver längre tid för att lägga sig till rätta i hjärtat.

Dags för Mikael Wiehe att inta scenen – ja, hela Palladium – med sin akustiska gitarr. Wiehe är en estradör eller – med tanke på hans nya album – en folkkär politiker som kan fylla ett helt rum med sin närvaro.

Mikael Wiehes mest politiska album.

Det ska bli en kväll präglad av ”kärlek, medkänsla och generositet”, säger Mikael och börjar med sin nya kärlekssång ”Strö all min kärlek”. Sen tillägger han att det också kan bli lite ”ilska och vrede, kryddat med hat och aggression”. Wiehes sjungande valturné har startat.

De som kommit hit tycker som han. Ännu så länge sjunger publiken lite trevande i de nya allsångerna ”Hej då, trevligt att träffas” och ”Ta det tillbaka” men ju hårdare Wiehe går till angrepp på namngivna politiker desto mer och vildare applåderas det.

På scen är det inte Dylan eller ens Phil Ochs som Wiehe liknar utan faktiskt Pete Seeger. Mellanpraten och publikkontakten, lika trevlig som politisk.

Också en välvald låtlista, äldre sånger som ”Man måste veta vad man önskar sig” blir en poetisk och politisk grund för de nya ”Har banken tatt din villa” och ”Fascismens racka”.

”Den jag kunde va” framförs som extranummer. Så kommer också Björn Afzelius med på Mikael Wiehes politiska turné.

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 3/4 2010)

PS. Den bästa intervju jag läst med Wiehe om hans nya album, Sverige och politik finns på Throw me away.

Mikael Wiehe turnédatum:

13/04 Linköping, Sagateatern
14/04 Falkenberg, Stadsteatern
15/04 Uddevalla, Östraboteatern
16/04 Kristianstad, Yllan
21/04 Borås, Folkan
23/04 Gävle, Maxim
24/04 Kalmar, Kalmarsalen
25/04 Göteborg, Lorensbergsteatern
27/04 Stockholm, Göta Lejon
28/04 Vara, Konserthuset
29/04 Hommelvik (N), Folkets Hus
30/04 Oslo (N), Herr Nilsen
1/05 Flen, Tobbes Amazon
5/05 Norrköping, Skandiateatern
6/05 Helsingör (DK), Toldkammeret
7/05 Föllenslev (DK), Kulturhuset Gimle
8/05 Greve (DK), Portalen
16/05 Landskrona