Återlyssning i CD-spelaren: Gunder Hägg

Gunder Hägg: Tigerkaka (1969)
Omslagsteckning: Göran von Matérn

Samma sak första gången jag hörde Gunder Hägg, som då hette Sound of Music, som när jag hörde Pärson Sound, som skulle bli International Harvester.

Visst kan man efterklokt säga att jag var lomhörd som inte förstod att just då föddes den svenska musikrörelsen och skrek till. Men 1967-68 hade jag inte en tanke på det utan placerade också Gunder Hägg i en alternativ internationell musikrörelse, bland grupper som Fugs, Godz, Pearls Before Swine (och kanske Rolling Stones).

Fast att något var på gång anade nog ändå den unge musikskribent som 1969 tog bussen till Waxholm för att träffa Sverre Sundman, nybliven skivbolagsdirektör, och Bo Anders Larsson, inspelningstekniker. I en studio (visst var den inrymd i ett trädgårdsskjul?) höll de på att klippa ihop masterbandet till ”Tigerkaka”, både Gunder Häggs och Music Networks första utgivna LP-skiva.

”Tigerkaka” presenterar Gunder Hägg mitt emellan vad gruppen var och skulle bli. Nästan chockerande att LP:n inleds med en låt på engelska, ”Teddy Bear Baby”, skriven av Mats G Bengtsson. Med minimalistisk melodi och aviga ackord kunde ”Teddy Bear Baby” ha hämtats från en LP med just den amerikanska gruppen The Godz.

På debut-LP:n grundlägger Bengtsson, Leif Nylén, Tore Berger och Torkel Rasmusson, vilka skulle bli bärande kompositörer i Gunder Hägg/Blå Tåget, sitt låtskrivande.

Bengtsson har vid sidan om det engelska gjort flera annorlunda sånger på svenska – inte minst ”I hajars djupa vatten” är lika märklig som bra. ”Smoking”, framförd som lätt swingjazz, är en av Nyléns många politiska klassiker. Berger bidrar med sånger som visar hans bägge sidor: ”Jag tog bilen in till stan” är romantisk och dystopisk medan ”Enbomsvisan” förmedlar en bit av den svenska historien. Även Rasmusson visar sina sidor: titelspåret ”Tigerkaka” – också en klassiker! – är lika typiskt politisk som avslutande ”Låt mig få leva” är en typisk rasmussonsk folklig slagdänga (fast med undantag för refrängen så sjungs låten på engelska).

Torkel Rasmusson presenterar sig också som den svenska popsångens kastratsångare.

Intellektuellt, poetiskt och politiskt. Blandat eller var för sig. Gunder Hägg/Blå Tåget bestod av ett antal individer som skrev låtar på sin kammare för att sen träffas och framföra dem med varandras hjälp.

Kunde inte spela? Sjöng falskt? Hade man hört tidig rock´n´roll, upplevt Beatles eller Stones på scen och gillade Dylan så visste man väl att pop(ulär)musik inte kan VDN-märkas med stämplarna ”skönspel” och ”skönsång”. Personlighet däremot, det är viktigt. Det egna uttrycket.

Dessutom var Roland Keijser, sax, Kjell Westling, strängar och blås, och Urban Yman, bl a elbas och fiol, proffsmusiker redan då. Och Mats G Bengtsson, piano, Tore Berger, klarinett, och Leif Nylén, trummor, är så egenartade musikanter att de blir bra, de också.
__________________________________________

”Tigerkaka” finns på CD (MNW 1999). Gitarristen Göran von Matérn, som tecknade omslaget, var konstnär (främst skulptör) och försvann efter första LPn. Med undantag för Roland Keijser fanns de övriga kvar i gruppen när Blå Tåget gjorde sitt sista album, ”I tidens rififi” (MNW 2004).

Vid skivdebuten var Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G Bengtsson ”etablerade som unga intellektuella”. Nylén och Rasmusson debuterade som poeter med varsin diktsamling, ”Kartbild” (1963) och ”En vit kal fläck” (1965). P O Enquist, Torsten Ekbom och Nylén samskrev (under pseudonymen Peter Husberg) romanen ”Bröderna Casey” (1964). Nylén hade också varit litteraturkritiker i Stockholms Tidningen samt redaktör för konsttidskrifterna Paletten och Konstrevy. Rasmusson var redaktör på Bonniers förlag.

Mats G Bengtsson, som dog 2005, introducerade mediaprofeten Marshall McLuhan och skrev flera böcker, bl a ”Äventyr i Riemannrummet” (1966), en kameleontisk blandning av konkretism, roman, poesi och tecknad serie. Han hade en (kort) karriär som popkritiker i Svenska Dagbladet och medverkade i TV-serien ”Tårtan”.

Tore Berger, utbildad på bl a Valand, deltog 1958 på Liljevalchs vårsalong och hade 1965 en separatutställning i Stockholm. Han skulle måla omslaget till Hoola Bandoola Bands debut-LP ”Garanterat Individuell” (MNW 1971). Berger betalade samma år skulderna för MNW och räddade det alternativa skivbolaget.

Nylén, Rasmusson och Bengtsson var även redaktörer för kulturkalendern Gorilla. Under namnet Gorilla Production arrangerades i samband med Andy Warhol-vernissagen på Moderna Museet (1968) en konsert med Tjalles Horisont, som sen bytte namn till Sound of Music, Gunder Hägg (efter barndomsidolen) och Blå Tåget (när idolen hotade med stämning).

Roland Keijser, Kjell Westling och Urban Yman, som hörs på skivor med t ex Arbete & Fritid, International Harvester, Låt & Trall, Skäggmanslaget, Jan Hammarlund, Bella Ciao och Peps var 1969 i början av sina musikaliska karriärer.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Grodor, sång och musik

I våra drömmar har ibland Kungl Bibliotekets fonotek sänt ut Godz och Pearls Before Swine genom högtalarna i Humlegården. Hur stor är då inte vår besvikelse när vi vaknar och upptäcker att drömmen var just en dröm.

Och hur stor är inte vår glädje när Bokcaféet hjälper oss en smula att placera drömmen i verkligheten. Vi sitter och dricker kaffe, lutar oss lite tillbaka i stolen och lyssnar.

Hittills har Bokcaféets för- och eftermiddagskonserter innehållit italienska och franska motståndssånger. Dom skivorna lär vi inte lär få höra annars, dom finns endast i specialimport på caféet.

Så här har majprogrammet sett ut: konserter kl 11 och 17, varje månd, onsd och lörd. Den 11 äldre politiska sånger och den 13 La Flute Indienne – samt en massa annan flöjtmusik, t ex pygméernas. Och när hörde ni John Fahey eller Robbie Basho senast? Dom bl a spelade den 20, Black Panther-sånger den 23, svenska politiska sånger (som Gunder Hägg) den 24 och afrikanska motståndssånger den 25.

Alltihop avslutas med en asiastisk grodkonsert. Vilken sorts grodor det kan vara vet vi – men deras klang är överväldigande. Detta den 30 maj.

(Aftonbladets Innerspalt 26/5 1970)

I CD-spelaren: Tom Rapp

Tom Rapp
A Journal Of The Plague Year
(Woronzow)

Pearls Before Swine är – tillsammans med Velvet Underground, Fugs och Godz – en av de legendariska, ja, mytiska, musikgrupperna från 60-talets USA.

Grovt kan musikstilen beskrivas som folksång och rock, sammanfogade med psykedeliskt klister. Men blandningen och tolkningen av musikformerna var högst personlig.

Från amerikansk folksång reste musiken genom fransk chanson och medeltida musik. Melodier och ackord tog språng ut i det okända. Texterna var så poetiska och symboliska att det politiska mest blev en del av den musikaliska stämningen. Debutalbumet ”One Nation Underground” (1967) och ”Balaklava” (-68) hör till rockmusikens klassiker.

Egentligen är det fel att använda ordet ”grupp”. Pearls Before Swine var lika med Tom Rapp. Han ledde gruppen, skrev musik och text. 1973 kom en sista LP med Rapp i eget namn. Några år senare tystnade han: slog igen locket till gitarrfodralet och började studera till advokat.

”A Journal Of The Plague Year” är alltså hans första skivinspelning på snart 30 år. Omöjligt kan man tro att Tom Rapp varit borta så länge. Sångerna kunde vara gjorda av en hantverkare som slitit år efter år, utvecklat en allt större yrkesskicklighet.

Beskrivningen av musiken stämmer fortfarande. Samme sångpoet återkommer – med den skillnaden att rösten fått fler och mer erfarna årsringar. Skönheten har sällskap av ett lite sorgset, längtansfullt vemod. (En längtan efter 60-talets förlorade oskuld?)

Albumet inleds så oväntat och ovanligt som a cappella.

I nästa spår tillkommer Rapps akustiska gitarr och munspel, mot slutet av CD-n också orgel, elgitarr, trummor. Enkelt, rakt av och mycket bra. Tom Rapp borde vara lika känd som Dylan eller åtminstone Cohen.

(Tryckt i Svenska Dagbladet 2000)

Länkar:

Officiell hemsida
Allmusic.com (Peals Before Swine)
Allmusic.com (Tom Rapp)