Etikettarkiv: Patti Smith

En sångpoetisk afton

Konsert är ett futtigt – ja, förringande – ord vad gäller den här kvällen. Snarare en musikalisk och poetisk seans, en meditation med Lena Måndotter som ett sjungande, talande medium.

Hon för oss till länder, kulturer och (sång)poesi där mystiken finns kvar, inte har moderniserats bort och försvunnit med den så kallade utvecklingen. Med på resan, vars ord och toner går från bergen på Kreta genom Syrien och Spanien till Tommarpsån på Österlen, är Kassandra (den grekiska mytologins sierska).

Med på scenen är tre perfekt utvalda musiker. Pierre Engström, gitarr och bouzouki, spelar i lyhörd dialog med Lena Måndotter, medan Åsa Gjerstad, cello, och Ronnie Hall, främst munspel, fyller i och lägger till. Instrumenten skapar en mässande musikalisk stämning. Eller ska ordet vara andlig?

Måndotter framför sång- och skriftpoesi av Leonard Cohen, Laurie Anderson, Patti Smith, Vladimir Vysotskij, Lorca och Adonis med flera. Även några egna sånger och traditionella sånger från Grekland.

lena-mandotter

Lena Måndotter och Pierre Engström sjunger och spelar i lyhörd dialog. Foto: Bengt Eriksson

Deklamationen av Lorcas dikt ”La Guitarra” (till Engströms flamencorytmer) är gripande som en famn. Sången i ”You Know Who I Am” (av Cohen) och egna ”The Way To The Rose” är underbar som en smekning.

Nej, jag kan inte välja favoriter. Varje sång framförs på högsta, yttersta och innersta nivå.

Ibland när jag hört Måndotter har jag tyckt att hennes personlighet tagit över och blivit ett manér. Så är det inte alls ikväll på Scala i Ystad utan hon stiger in i tonerna och orden, låter dem bottna i sig och förmedlar de poetiska budskapen, som blir samhälls- och livskritiska, lika vackert som smärtsamt, så djupt och tydligt hon kan.

Även mellan sångerna kommunicerar hon poetiskt med publiken. Och med Kassandra, sin följeslagerska, som nog är Måndotter själv. Hennes andra del och liv: den parallella värld, som hon berättar om, där mystik, spådomar och känslor är verktyg för att förstå och förändra sig själv och världen.

Lena Måndotters föreställning ”Var mig nära” (ursäkta om jag låter flummig) lockar fram den Kassandra som finns i oss alla.

(Ystads Allehanda 2016)

Annonser

Alla dessa sjungande författare

Björn Ranelid fick frågan i en chatt på nätet: ”Anser du att ditt bidrag är sång eller inte.” Ranelid svarade: ”Eminem, Petter och 50 Cent framför sina verk i en blandform mellan tal och sång. Det finns inga regler.”

Låt gå för det. Även om jag tyckte att Ranelids medverkan i Melodifestivalen lät som nånting mitt emellan skånsk rap och högtidstal.

Björn Ranelid blev ju smått hybriskt glad när han och Sara Li med låten ”Mirakel” gick direkt till Globen. Han utbrast: ”Idag har jag tagit ett svensk rekord som författare. För första gången står en svensk litteraturförfattare på scenen och går till final i Melodifestivalen.”

Nej, jag vill inte ta glädjen ifrån Ranelid. Men om inte litteraturförfattarens egna fötter måste ha stått på just Melodifestivalscenen så finns det ju en som både tagit sig till den svenska finalen – och vunnit. Nämligen Lars Forssell, när han 1973 skrev texten till ”Sommaren som aldrig säger nej”.

Jodå, också Forssell har sjungit. Det kan man höra på skiva.

————————————————————————————————————————Ranelid utbrast dessutom: ”Jag har varit med i ”Let’s dance”, ”Stjärnorna på slottet” och ”Skavlan”. Har någon annan svensk författare gjort det?”

Må vara. Fast talar vi om publikstorlek så har också Ulf Lundell och Plura Jonsson, som faktiskt skrivit mer än kokböcker, nått ut till en stor del av Sveriges befolkning. Augustprisvinnaren Carl-Johan Vallgren och Jacques Werup är andra sjungande författare.

Och om man inkluderar internationella namn så har Ranelid ändå en bit kvar innan han fått lika stor publik som Bob Dylan, Leonard Cohen och Patti Smith. Ja, de ska också räknas med. Cohen och Smith gav ut böcker innan de gjorde skivor och Dylan började skriva ”Tarantula” redan 1965.

Jorden är – faktiskt – överfull av sjungande författare. Både historiskt och idag…

Vad var Bellman, om inte en sjungande författare? Evert Taube gav ut flera prosaböcker som hade förtjänat fler lovord. Birger Sjöberg turnerade med gitarr.

Brendan Behan skrev och sjöng på Irland och Boris Vian skrev både noir och sånger, som han själv framförde i Paris. Den välkända ”Jag står här på ett torg” (med svensk text av Lars Forssell) är en chanson av Vian.

Amerikanen Kinky Friedman sjunger country och skriver deckare. Den norske spänningsförfattaren Jo Nesbø har haft ett popband. Den i Sverige bosatte norrmannen Jan Erik Vold har liksom Gunnar Harding gjort flera skivor där de till jazzmusik deklamerar dikter så rytmiskt att det blir ”sång”.

Mattias Alkberg, Kajsa Grytt, Karin Ström och Stefan Sundström är ytterligare några sjungande författare alternativt författande sångare i dagens Sverige. Förresten, hur ska mångsysslaren Hans Alfredson tituleras?

Även Nils Ferlin och Pär Rådström sjöng små trudelutter. Och så vidare.

Tre sjungande svenska författare som jag velat uppleva just där och då:

  1. Carl-Michael Bellman hemma hos Anders Lissander i Stockholm på 1760-talet.
  2. Evert Taube på restaurang Gillet i Stockholm 1919.
  3. Birger Sjöberg på turné med ”Fridas visor” 1922.

(Krönika i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda 2012)

När Nico sjöng på Sparta i Lund

Det här handlar bara delvis om musik. Det handlar om rock (och rock är bara delvis musik).

Nico är knappast en rocksångerska eller rockkompositör, men hon är rock. Hennes liv, erfarenheter, utseende, musik och sång innehåller dom två motpoler som också är den moderna rockens.

Nicos första konsert i Skandinavien inleds av hennes två kompmusiker: iraniern Mahamad Hadi och armeniern Vasquen Solkian.

Musiken är arabisk-orientalisk. Instrumenten bland annat en elförstärkt oud, en arabisk luta.

Oud är ett nyansrikt instrument och det arabiska sättet att improvisera inom en given mall, en så kallad ”maqam”, är en spännande upptäcktsresa.

Men elförstärkt – och dessutom med alldeles för hög volym – tappar ouden alla nyanser och förvandlas i mina öron till visserligen fingerfärdig västerländsk rock med lite arabisk krydda, men utan varken mål eller mening.

Nu börjar det bli dags för Nico och den elförstärkta ouden byts ut mot en ”arabisk elplanka”, som lägger en matta av ljud under Nicos entré.

Nico fotograferad 1982 med kropp och själ på Pub Sparta i Lund. Foto förstås: Birgitta Olsson.

Nico sätter sig bakom sin gamla tramporgel – som teknikerna haft besvär med att både micka upp och överhuvudtaget få att hålla ihop (är det förresten den här orgeln som Patti Smith köpte åt Nico i Paris?) – uppe på en scen på scenen.

Ett glas med nåt champagneliknande, en cigarett i handen. Mellan varje sång ska hon sen tända en ny cigarett och medan hon sjunger låta den ligga på orgeln och brinna ut.

Det ligger en oförklarlig spänning i luften. Den spänning som mer än fyllt Sparta och föst fram mig ända till scenkanten en och en halv meter från Nicos ansikte. Den spänning som både lockar och avskräcker i det som kallas rockmusik.

En otäck, hemsk spänning där det inte är så lätt att trampa rätt.

Nico är två personer. Den första jag ser får mig att utbrista: ”Så vacker hon är!” Det är den Nico som ser ut som ett oskuldsfullt barn på knappt 20.

Så vänder hon på ansiktet och jag ser den andra Nico: den drygt 40-åriga kvinnan som levt halva sitt liv på livets ”vilda sida”. Plufsigheten som satt sig i ansiktet och på kroppen, dom dåliga tänderna. Rörelserna som är knyckiga, stela. Ögonen långt inne i huvet.

– Om ni vill kan jag sjunga en liten tysk sång, säger Nico, dedikerar den till Andreas Baader (”så att ni inte ska få fel uppfattning”) och börjar sjunga ”Deutschland, Deutschland über alles”.

Nicos röst är iskall – nej inte kall, snarare nollställd, som om texten innehåller en självklar sanning. Det är den otäckaste sång jag någonsin hört. På platta har jag alltid lyft av pickupen efter en halv minut. Jag har aldrig kunnat höra den till slut.

Publiken på Sparta applåderar ”Deutschland”. Vad applåderar dom åt? Kan man applådera en dödsmässa?

Det är ju det ”Deutschland über alles” är i Nicos version: en dödsmässa inte bara för Tyskland utan för hela västvärlden. Detta är också rockens ena pol: dekadensen som nåt åtråvärt, lockande, som i sin förlängning är en dröm om förnedring och död.

Publiken längst fram vid scenen ropar hela tiden på Lou Reeds ”Waiting For My Man” från Velvet Underground-tiden – som om det är en populär gammal slagdänga i stil med Beatles ”She Loves You” eller Siw Malmkvists ”Tunna skivor”. Och inte en socialskildring av just människors djupaste förnedring.

Detta är det otäckaste med rocken: ingen annan kulturform har lyckats komma västvärldens ”vilda (läs: bak-) sida” så nära, men det farliga med denna närhet är att den också föder lockelse och längtan.

Flera av dom som står framme vid scenen är påverkade. För dom är ”Waiting For My Man” och Nico en myt och en dröm om nånting häftigt. En dröm som slutar med döden på en offentlig toalett med en spruta i armen.

När Nico sjunger The Doors ”The End” gör hon den definitiva versionen av den. ”Deutschland, Deutschland über alles” är en dödsmässa över en politisk mentalitet. ”The End” är en dödsmässa över mänskligheten.

Men när hon lockas att lämna orgeln, ställa sig vid mikrofonen och sjunga ”Waiting For My Man” ramlar hon i samma rockmusikens fälla som delar av publiken. Den fälla där hon suttit fast i så många år.

Dom allra flesta – det gäller både publik och skribenter – verkar betrakta Nico mer som en myt än en levande människa.

Omnämnd som kompositör – och en bra sådan – kan jag inte minnas att jag nånsin har sett henne. Nico är en mycket duktig kompositör. Hon är ingen musiker. Hennes orgel är en stämningsskapare, inte ett musikinstrument.

Men som kontrast till orgelns monotona ljud och hennes majestätiska, nästan monumentala röst – jag associerar till Mussolinis fascistiska drömstad Eur utanför Rom – finns melodier, så melodiska, så vackra, med en nästan pastoral folkmusikstämning från renässansen.

Vilket liv måtte hon inte drömma om och längta efter, denna lilla tjej / denna utlevda kvinna, när hon sitter vid sin orgel och komponerar dessa melodier, som är som sommarängar fulla med maskrosor.

Här finns rockens andra pol: viljan, den okuvliga viljan att aldrig ge upp. Människans ofattbara förmåga att överleva alla förnedringar, alla plågor hon utsätts – och utsätter sig själv – för.

(Schlager 1982, refuserat bidrag till den kommande boken ”The Best of Schlager”)

Patti Smith 1976

Patti Smith är mångaktuell i Sverige (och vår närhet) just nu. Böckerna ”Samla ull” (Bakhåll), ”Oskuldens tecken” och ”Just Kids” (bägge Brombergs) kom nyligen på svenska och dessutom kommer hon till årets Roskildefestival.

Fotot ovan  – som väl inte är ett helt snällt men, tycker jag, sant porträtt, i alla fall just då  – tog Birgitta Olsson (som alltid och evigt) när Patti Smith gav en konsert på Olympen i Lund 1976.

Yoko Ono – en av de starkaste, mest egensinniga kvinnor jag ”mött”

”Hatet och kärleken, de är lika starka. Hatet fick mej att fortsätta. När man hatas så intensivt, då lever man. Hatet blev min näring.” (Yoko Ono)

*

Med vilken rätt förbjuder man två människor att bli kära i varann? Och är det verkligen bara jag som märker hur deras kärlek får dem att växa? Ett plus ett blir ju lika med tre! Kärleken befruktar konsten. Och konsten befruktar konsten. Deras konst befruktar varann, så att bägges konst börjar knoppas, slå ut och blomma!

LP-omslagets baksida till ”Two Virgins”.

Det här var 1967-68. Jag minns att jag blev så arg, för att inte säga rasande.

Julen 1968 kom en LP som, kort sagt, förändrade mitt liv. Ändå är det ingen av mina favoritskivor. Hur många gånger kan jag ha spelat LP-n? Inte fler än tio, kanske bara fem.

Men detta – om skivan är bra eller dålig – är oväsentligt. Det viktiga var det budskap som skivan förmedlade till mej 1968: så här kan också musik låta, så här kan också en LP-skiva användas.

Musiken är ett kollage av röster, ljud, korta melodier. Omslaget visar två nakna människor: en man och en kvinna. Skivtiteln var och är ”Unfinished Music No 1: Two Virgins”.

LP-omslagets framsida.

De två nakna oskulderna ledsagade mej – också jag kände mej naken och oskyldig, rosigt nyfödd – in i en okänd, ny värld, där musik var oändligt mycket mer än trallvänliga poplåtar på två, max tre minuter.

I den här okända världen var musiken = kultur – släkt med böcker (poesi och prosa), tavlor, film osv. Musik var inte konsumtion utan kommunikation: en förmedlare av tankar, känslor, erfarenheter; en spegel av livet; ett samtal mellan två medmänniskor (konstnären och lyssnaren).

John Lennon och Yoko Ono – för detta handlar förstås om John och Yoko – fick mej att upptäcka ”kulturens värld”. Jag blev överväldigad och, som sagt, rasande.

1968 började jag också samla på pressklipp om, för att citera Bonniers rocklexikon, ”en av de mest utskällda personerna i rockens historia”. Klippen är otäck läsning. Med några citat skulle jag kunna få en rad namn ur den svenska rockkritikerkåren att framstå som kvinnohatare, rasister, kulturreaktionära och dumma i största allmänhet. Ingen nämnd, knappast någon glömd.

Psykologiskt går det väl att förklara. (Yoko Ono var ju ”äktenskapsförbryterskan” som ”splittrade” The Beatles världens bästa popband och ett lyckligt kollektiv som blivit symbolen för 60-talets dröm om ett annat sätt att leva och en ny bättre värld; ”All You Need Is Love”, du vet, som Beatles sjöng.) Men mitt hjärta har aldrig kunnat förlåta de förenade rockskribenternas häxprocess mot kvinnan som inspirerade John Lennon att komponera sin bästa låt någonsin, nämligen ”Imagine”.

Onoboxen.

Ursäkta, nu lovar jag att försöka tygla ilskan. Men allt detta poppar upp i mitt huvud igen när jag återhör de album som John Lennon och Yoko Ono gjorde tillsammans och, inte minst, Yokos soloalbum, som alla nu blir remastrade och återutgivna på CD (samtliga Ryko/MNW ILR).

30 år senare är det ännu svårare att förstå hur Yokos instrumentala sång kunde avfärdas som inget annat än ”ylningar”. Hon skriker, ja. Rösten är inte vacker, nej. Men att ingen hörde desperationen och gråten – all hennes förtvivlan – när mamma Yoko i ”Don’t Worry, Kyoko” på albumen ”Live Peace In Toronto” (1969) och ”Sometime In New York City” (1972) ropar, gallskriker och kvider efter den ”kidnappade” dottern.

I sina första inspelningar försökte Yoko använda rösten i stil med en musiker som spelar avantgardejazz på saxofon.

Och hör! Yoko Ono låter som en musikalisk mamma till den musik som skulle födas på 70-talet – alla tjejerna som började spela punk (som Patti Smith i USA, Slits och X-Ray Spex med Poly Styrene i England, Pink Champagne och Tant Strul i Sverige). Många av 90-talets amerikanska/kanadensiska/engelska rocksångerskor – från Courtney Love (gruppen Hole) till Alanis Morissette och där emellan Skin (Skunk Anansie) – är sladdungar till Yoko.

Onoboxens ena sida.

Också tidigare hade Yoko Ono arbetat med musik. Hon studerade klassisk musik och uppträdde som s k ”performance”-artist (musik, teater, konst). Men när Yoko mötte John, mötte hon också rock- och popmusiken. Hon tog till sej rockens och popens mer direkta och fasta musikaliska form.

Yoko Ono både blev och blev inte en rock- och popsångerska. Den musikaliska formens utstakade gränser lyckades aldrig stänga inne och fängsla Yokos personlighet. Yoko bryter sej loss från formen så att poplåtarna rämnar och resultatet blir – ja, mer än rock och pop!

På Yoko Onos 70- och 80-talsskivor finns några av populärmusikhistoriens mest personliga och spännande rock- och poplåtar. Framför allt albumen ”Feeling The Space” (1973), som är en ”kvinnoskiva”, och ”A Story”, som spelades in 1974 men blev tillgänglig först 1992 som en ”extra”, sjätte CD i den stora Onoboxen (också Ryko), innehåller underbar rock och pop – av alla de sorter!

En annan sida av Onoboxen.

Det som gör Yoko Onos popmusik så spännande är just detta möte mellan bestämd form – säg lättillgänglighet, om du vill – och fritt flygande personlighet; kraschen mellan populärkultur och avantgarde.

Yokos sånger är inte brev från sångerskan till lyssnaren. Sångerna är mer personliga än så: nakna, helt blottade, intima; lika avskalade in till den nakna kroppen och hjärtat som omslaget till albumet ”Two Virgins”. De är dagsbokblad, skrivna med hjärteblodet av en av de starkaste, mest egensinniga kvinnor jag mött.

Genom grammofonskivan alltså. Ögon mot ögon, andedräkt mot andedräkt, har jag aldrig träffat henne.

(Diverse olika versioner i Svenska Dagbladet, Fönstret, Ny Tid och Kvällsposten 1992 -97)