Etikettarkiv: Passagearbetet

Vykort från Paris (3)

Parsipassage

Vykortsfoto: Bengt Eriksson

Passagearbetet fortsätter! Favoritpassager: syskonen Panoramas-Ronceray-Verdeau. Telefonkorten – med färggrann reklam – är redan ”antikviteter” (finns i lådorna vid Seine). Joe Turner sitter inte längre vid pianot på Le Calvados (cigarren slocknade vid 82) och Citroen 2 CV (fransmännens plåtskalbagge till bil) har fötts för sista gången. Ny fransk revolution (?): servitriser på Chartier. Förresten, vad är mest ”Paris” i Paris? Passagerna, Chartier, steakfrites, citrontårta, Bobino… Håller på Tati (inte Jacques utan varuhuset). För att få med allt hem – Leo Malets böcker om Parisdetektiven Nestor Burma, Tardis nya seriealbum efter en Malet-deckare, seriegrafier (Bilal och Benoit), plattor (bl a samlingen ”De Gainsbourg á Gainsbarre”), Gaultierkläderna (obs rea!)… – fick jag gå på Tati och köpa en extra resväska (30F!). Skrivet på Le Duc de Richelieu (Beaujolais blanc slut! Fini)

(Skrivet till Expressen 1990)

Annonser

I deckarhyllan: Franska deckare

Eftersom deckare, för att bli läsbara och trovärdiga, måste spegla och tolka samhället och människorna så brukar ett lands historia, traditioner och levnadsvillkor smitta av sig på landets kriminallitteratur. Deckare har därför, oftast eller alltid, vissa karaktäristiska, nationella drag.

Som de nya franska kriminalromanerna ”Dubbla begär” (Norstedts, övers: Nadja Leijonhufvud) av Dominique Sylvain och ”I de eviga skogarna” (W&W, övers: Einar Heckscher) av Fred Vargas. Bägge är bra.

Bägge är också speciella och annorlunda. Dominique Sylvain och Fred Vargas skriver franska – eller parisiska – deckare. Verkligheten skildras som i en dröm. Historierna befinner sig både på marken och någon decimeter ovanför.

Dubbla begärI ”Dubbla begär” får deckarläsarna ännu en ny och egenartad hjältinna: Lola Jost, före detta kriminalkommissarie i Paris 10:e arrondissement. Lola Jost har dragit sig tillbaka. Hon vill inte arbete längre utan tillbringar tiden med att lägga pussel (Sixtinska kapellet i 5 000 bitar).

Men hon förmås att börja jobba igen, om det nu är Jérôme Barthélemy (hennes förre kollega som inte står ut med den nye chefen) eller Ingrid Diesel (en maffig massös, stor och vältränad amerikanska) som förmår henne. Eller hon själv, för att ägaren till Fjärilen – ett franskt hak, där Lola är stamgäst, mellan alla indiska restauranger i Passage Brady – blir misstänkt både för mordet på en av sina unga servitriser, bosatt i Passage de Désir, och på sin japanska hustru (som förresten tecknade manga).

Ingrid och Lola börjar snoka – fast nu sker snokandet privat. Det kriminella passagearbetet fortsätter genom dagens Paris: invandrarförorten Saint-Denis, splatterbiografen Star Panorama, strippklubben Calypso…

Både verkligt och overkligt, liksom öververkligt. Dominique Sylvain skriver och berättar med  parisisk jargong, lättsinnigt men ändå så allvarligt att jag får för mig att berättelsen är autentisk – fast märklig.

Fred Vargas (pseudonym för en likaså kvinnlig  deckarförfattare, Frédérique Audouin-Rouzeau) skriver ännu märkligare, både naturligt och övernaturligt. Det vet ni som läst de två tidigare översatta romanerna med kriminalkommissarie Jean-Baptiste Adamsberg, verksam i Paris (med omnejd).

I de eviga skogarna”I de eviga skogarna” börjar två gånger:  privat med att Adamsberg flyttar in i ett nytt hus, eller snarast renoveringsobjekt (grannen kommer på besök och berättar att huset har en gengångerska från förra seklet) och  kriminellt med två lik som hittats med halsarna avskurna vid Place de la Chapelles loppmarknad.

Knarkmord, menar narkotikaroteln och vill ta hand om liken. Men Adamsberg tvekar och tvivlar, tror och anar nåt annat. Det gör han ofta, kommissarie Adamsberg, tror och anar.

Ledtrådarna är många och går i diverse riktningar.

Den (som ofta i dagens deckare) kvinnliga rättsläkaren hävdar att mördaren måste vara en kvinna. De mördade har också stickmärken från en injektionsspruta. Det får Adamsberg att tänka på en sjuksyster som seriemördade sina patienter. Gravar skändas. Reliker försvinner från en kyrka. Någon avlivar av en katt, skär av kattens penis och tar tillvara  penisbenet?!

Och så vidare och vidare. Adamsberg har dessutom fått en ny medarbetare. Men varför har han sökt sig till Parispolisen? Den nye är född i samma trakter av Pyrenéerna – granndalen – som Adamsberg och har visst något ogjort med kommissarien.

Ruvar han på hämnd? Rörigt? Ja. Svårt att hänga med? Jo, det också. Verkligen – eller overkligen – ett stort kriminalpussel, vars bitar inte verkar höra hemma i samma motiv. Och ett svindlande kriminellt äventyr. Allra märkligast: i slutet lyckas Fred Vargas knyta ihop trådarna till en finurlig kriminell rosett.

(Från delvis olika recensioner i Ystads Allehanda och Tidningen Kulturen 2009)