Etikettarkiv: Page

Syntpopbandet Page bevarar kulturarvet

Page
Hemma
(Wonderland)

Page HemmaPage från Malmö (numera en duo med ursprungsmedlemmarna Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko) bevarar syntpopens kulturarv från 80-talet.

Det gäller både musiken och det ungdomliga musicerandet. Eddie, drygt, och Marina, nära 50, låter ju fortfarande lika pigga och unga!

Det låter nästan precis som på 80-talet också. Analoga syntar och gamla trummaskiner, typiska sequenserslingor och tung syntbas.

Skillnaden: ännu bättre idag! Bättre melodier och Eddie sjunger (med viss hjälp av Marina) så jag knappt tror mina öron.

Snabba låtar eller balladaktigt, oavsett är de poppiga låtarna bäst.

Som snabbklistrande ”Djur”, ”Är du rädd för mig”, ”Hon tog mig med storm” och särskilt ”Motorcykel-Sussi”. En kort sagt jättekul pastisch genom rock- och pophistorien, från Eddie Cochran över T Rex och Gyllene Tider till Page.

(KB/YA/TA 2013)

Annonser

Den skånska synten

Det ligger en synthesizer, närmare bestämt en Korg Poly-800, under en säng på övervåningen.

Där finns också en fyrspårs portastudio med kassett av märket Fostex. En antikvitet idag när datorerna tagit över, men på 80-talet var en så kallad Porta det mest moderna som fanns om man ville göra egna musikinspelningar.

Korgs polyfona synt – en av de första det gick att spela flera toner på samtidigt – kom 1983-84. Ebbe Gilbes film ”Så går ett år / Tiden i Sjöbo” – där syntbandet Det här är pop? från Vollsjö medverkar – hade premiär 1988.

Just då var det, några år på 80-talet, som syntmelodier och electrorytmer hördes genom Vollsjö.

Förresten, synt eller synth?

Boken ”Den svenska synthen” (Kalla Kulor) får heta så bäst dess författare Bengt Rahm vill. Jag vägrar skriva synt med ”h”. För då borde väl uttalet bli ”synfen”?

”Den svenska synthen” är en utmärkt historik över svenska ungdomar som började spela synthesizer och startade syntband.

Synthen_omslagBengt Rahms bok ”Den svenska synthen” (Kalla kulor). Rekommenderas! Men vem skriven boken om ”Den skånska synten”?

Förebilder var bland andra Kraftwerk (från Tyskland) och Depeche Mode (England). Några av de första banden i Sverige hette Ståålfågel, Cosmic Overdose och Ratata.

Det var så många som började spela att man kan tala om 80-talets syntvåg. Så många i Skåne också att det går att skriva en extra bok med titeln ”Den skånska synten”. (Fast visst, det står ju rätt mycket om skånska syntar redan i Bengt Rahms bok.)

Malmös syntpionjärer, Page, råkade jag höra 1982.

Då jobbade jag med TV-programmet Öresound och det hade kommit in en kassett med låten ”Dansande man”. Jag lyssnade och tänkte: Page måste jag intervjua!

När jag frilansade på Radio Malmöhus och spelade upp demokassetter så minns jag att Ausgang Verboten var ett av de nya banden. Från Ystad kom ett band som hette Face.

Ja, nånstans i källaren ska det finnas en hel kartong med demokassetter från den tiden.

På 90-talet skulle Hässleholm bli centrum för så kallad elektronika: musiker som Anders Tilliander, Sophie Rimheden och Familjen (Johan T Karlsson).

De flesta av 80-talets syntband, både i och ännu fler utanför boken, blev aldrig kända då och är bortglömda idag. Men det var kanske själva meningen med syntmusik?

Synthesizer är ju ett demokratiskt instrument som uppmanar: Spela själv! Idéerna betyder mer än musikaliska kunskaper. Många som spelade synt hade nog aldrig vågat ägna sig åt musik om inte synthesizern uppfunnits.

Åter till Vollsjös syntscen, som bestod av banden Det här är pop? och Interface. Först två band som sen blev ett och sen blev de visst två igen?

Några syntar, en trummaskin och sång. Egna låtar. Medlemmarna hette Mikael Jeppsson, Ulrika Tuvesson, Mikael Franzén, Joel Eriksson, Fredrik Åhman och Martin Willford.

Det här är pop? hade förvånansvärt många spelningar: i Lövestad, Tomelilla och Ystad samt ett par i Vollsjö, bland annat på folkparken Nyvång där Sjöbo-filmens team spelade in.

Vad hette låtarna? Hur lät dom? Var finns demokassetterna från Joels rum? ”Någonstans”, säger vår son Joel, ”ska väl kassetterna finnas.”

En – enda – av Vollsjösyntarna blev professionell musiker. Nämligen Martin Willford, som numera bor i England och just ikväll har en spelning i London under namnet Shift.

(Ystads Allehanda 2012)

”I skivhyllan: Page, då och än en gång

Page
Nu
(BAM)

Syntbandet Page, startat tidigt på 60-talet i Malmö, har återbildats av ursprungsmedlemmarna Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko.

Musiken från ungdomen finns kvar medan livet gått vidare. De blippande, bloppande syntljuden är lika lekfulla och datatrummandet lika enkelt och dansant.

Det som förändrats är texterna, som nu handlar om vuxna människors liv och kärlek, den vuxna sorgen. Och ändå inte, för också de vuxna erfarenheterna och känslorna beskrivs med popsångsord.

Som om det genomgående budskapet är att förälskelsen kan vara lika himlastormande för vuxna som för unga och besvikelsen lika helvetesdjup.

Flera låtar fastnar vid första lyssningen och de övriga vid den andra.

Bara ett par favoriter: ”Jag tror det, jag tror det”, som är en klistrande syntpopdänga i stil med evighetssuccén ”Dansande man”, och den avslutande, översatta covern på Liquidos ”Narcotic”/”Min drog”, där Marina för ovanlighetens skull öppnar munnen och sjunger lite kör bakom Eddies röst.

(Ungefär såhär i Ystads Allehanda 2010)

                                                                                                                                                                

42) Page: ”Dansande man” (1983)

Page från Malmö kommer för alltid att förknippas med ”Dansande man”. (Observera att det ska vara inspelningen på debutsingeln och ingen annan version.) En skånsk/svensk syntpopklassiker!

(Från topplistan med de 99 bästa skånska låtarna, publicerad i Magasinet Skåne 2005)

I CD-spelaren: Karin Ström

Och så här tycker jag om Karin Ströms nya album…

Karin Ström
fantomhalvan
(Datadamen/Universal)

Karin Ström (från Kristianstad, London, New York och Stockholm) skulle både kunna tituleras schlagerpoet och syntpoppoet.

Hon fortsätter att sångdikta om kärlek, hjärta och mycket smärta – fast med andra ord, så väl valda och poetiska att de kan tryckas på papper i en diktsamling.

Hon ackompanjerar sig själv också – men inte på akustisk gitarr eller piano utan på midikopplade syntar. *)

Hennes nya och andra album, ”fantomhalvan”, mer är avskalat än det förra.

Musiken låter retro, nästan som syntpop på 80-talet. De syntetiska tonerna, rytmerna och ljuden blippar och bloppar så snällt att det får mig att tänka på tidiga Depeche Mode eller t o m svenska synpopband som Ratata och Page.

Vilket passar bra till hennes melodier som alltid balanserat mellan nu och förr, ända tillbaks till 50- och 60-talens popsång.

Flera låtar – t ex förra singeln ”hon som älskade dig”, ”ditt brott står kvar”, nya singeln ”hackney downs”, ”inbrott”, ”demonerna i mina pupiller”, ”tills fulheten stillar vårt blod” och titelspåret ”fantomhalvan” (ja, nu räknade ju nästan upp alla låtar!) – skulle passa perfekt i den svenska uttagningen till Eurovisionsschlagern. Ja, jag menar det helt seriöst.

Karin Ström diktar, komponerar, sjunger och spelar musik som både till texter och melodier knäcker det mesta som framförs i schlagertävlingen. Hon sjunger schlager på allvar, det verkliga livets schlager.

Någon borde presenterar dem för varann, Karin Ström och Christer Björkman. Hon är ju en självklar schlagerjoker! Det som enda också behövs – extra – för att någon av hennes låtar skulle fungera i Eurovision Song Contest är att melodin kompletteras med ett större och mer utbyggt arrangemang.

Istället för det minimalistiska kompet på albumet ”fantomhalvan”

Förresten, observera användningen av k (svenskt uttal) och k (engelskt) i ”hackney downs”. Nu är hon blivit ”kej” men redan tidigare var hon känd som ”kå”.

Bara ett exempel på Karin Ströms finurliga, poetiska texter, schlager och poesi på samma gång.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2010)

PS. Karin Ström skriver sina sångdikter med poetiska små bokstäver, därför har jag gjort likadant när jag nämner låttitlarna.

Hör albumet på Spotify.

*) Fast det gör hon ju också, det hörde jag när Karin idag sjöng och spelade ”ditt brott står kvar” hos Lantz i P4. Där sjöng hon till eget komp på Steinway-flygel.

Sagt i september – eller I´ll remember Ratata

Vad tänker du på om man säger Ratata?

 

ratata-1 – Sveriges näst bästa syntband. Näst Page. (Jörgen Persson, 12, ”syntare” från Lund.)

 

– Fläsk och smet. För mycket schabloner. Ingen power. Inget originellt. Svensk pop när den är som värst. Välanpassad musik för välanpassade människor. (Vera Celander, presschef på skivbolaget Electra, f d hårdrockskribent.)

 

– En film? Jag går inte på bio. En tecknad serier? Jag läser inte tecknade serier. En popgrupp? Jag är väl för gammal för att lyssna på pop. Evert Taube – hans tidiga inspelningar från 20- och 30-talet, det är min musik. (Walter Ekström, pensionerad snickare, Malmö.)

 

ratata-2– Jag tänker naturligtvis på filmen ”Ratataa” och allt jätteskojigt vi hade när vi spelade in den. Och hela den där Knäppupp-tiden. Men att det nu skulle finnas en musikgrupp som heter Ratata, det visste jag inte. Det har tyvätt gått mej förbi. (Martin Ramel, skådespelare.)

 

 

Varifrån kommer namnet?

 

1.

1957 hade filmen ”Ratataa” premiär. Manus och regi: Povel Ramel och Hasse Ekman. Musik: Povel Ramel.

 

ratata-3– Det är den största musikfilm som någonsin gjorts i Sverige, ingen annan musikfilm har innehållit så mycket svensk originalmusik.

 

Säger Sten Kärrby, som har hand om Knäppupps filmer, när jag ringer och ber honom berätta lite om filmen ”Ratataa”.

 

– Man kan säga att ”Ratataa” är en pastisch. I filmen finns bl a en parodi på Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”. En inbrottsscen är ett direkt plagiat av filmen ”Rififi”. Ja, ”Ratata” innehåller så mycket att det inte går att berätta om allt.

 

Några av skådespelarna i filmen är Povel Ramel, Hasse Ekman, Martin Ljung, Gunwer Bergkvist och Sigge Fürst.

 

ratata-4– Martin Ljung sjunger temamelodin, marschen ”Ratataa”. Men det finns fler fina Povellåtar i filmen – som ”Var är tvålen?” (den scenen spelades förresten in i Sturebadet, som ju nu är ett minne) och den vackra ”Underbart är kort”.

 

2.

Maurice de Bevère, för de flesta känd som Morris, är en belgisk serietecknare. 1947 tecknade Morris den första serien om Lucky Luke, som skulle bli känd som cowboyen som ”drar snabbare än sin egen skugga”.

 

Men riktigt känd blev inte Lucky Luke förrän 1955, då Morris började samarbeta med Renè Goscinny – som var född i Paris men vuxit upp i Argentina och bott i USA och nu fanns i Belgien, där han skrev manus till tecknade serier.

ratata-5”Des rails sur la prairie”, som det första Lucky Luke-samarbetet mellan Morris och Goscinny hette, publicerades 1955-56 i serietidningen Spirou. (Inte förrän 1981 översattes det till svenska och gavs ut som seriealbum med titeln ”Järnhästen”).

 

Lucky Luke är en parodi på framför allt filmmyten och vilda västern. I serien återfinns Billy The Kid, Calamity Jane, Jesse James med flera skurkar som fanns i ”riktiga” vilda västern. Också de fyra Dalton-bröderna har funnits i verkligheten. Men så de som framställs i den tecknade serien var de nämnda varken i filmerna eller i verkligheten.

 

ratata-6Och så Ratata (som Goscinny hittade på). Denna luggslitna fängelsehund är den mest urkorkade hund som funnits i en tecknad serie. Men ack! så trofast.

 

 3.

– Det var för ungefär sex år sen, säger Mauro Scocco. Hur gammal är man när man går andra året på gymnasiet? 17 år? Det var då, när jag gick i skolan och började göra hemmainspelningar, som jag kom på namnet Ratata.

 

– Jag måste ha ett namn när jag skickade runt inspelningarna till skivbolagen. Då var Ratata fortfarande bara jag, men bolagen trodde nog att Ratata var ett band.

 

ratata-7– Det kan inte ha varit Povel Ramel-filmen som gav mej idén till namnet, för den hade jag inte hört talas om då. Men hunden Ratata i Lucky Luke-serien kände jag till, så det var väl därifrån som jag fick idén.

 

PS. En annan sak är att den svenske Lucky Luke-översättaren säkert döpt hunden efter filmen. Ratatas riktiga namn – i originalserien – är Rantanplan.

 

(Tryckt i broschyren ”Ratata, Sent i september” 1985)