Etikettarkiv: Paganini

Svensk folkmusikvecka (del 2):Den svenska folkmusikens Robert Johnson (ja, nästan!)

Wille Toors
Från logar, skogar, zigenarläger och cirkustält
(Hurv)
Wille Tors elv, Per-Eje Malmén s, Göte Lindström g och Hans Rosén‚ b. Inspelat i Studio Hagen 1997. Speltid: 56:54.

Wille Toors, som föddes 1921 i Mobyn strax utanför Malung, är Sveriges märkligaste spelman: både en traditionsbärare och en stor personlighet, nära på en experimentalist och avantgardist.

Det finns bara en Toors och ingen mer. Han är… om man kan tänka sej det… den svenska folkmusikens motsvarighet till Robert Johnson – dessutom en Johnson som fortfarande är vid liv och spelar för fullt! Om ni tycker att det måste väl ändå vara att ta i, så… tja, låt mej istället säga att Wille Toors är en svensk John Lee Hooker.

Som 9-åring började Toors att spela fiol och som 12-åring var han igång med att spela på dansbanorna ihop med några spelmän från hembyn. Tidigt lärde han sej också grunderna i klassiskt fiolspel – vid 15-årsåldern knöts Toors till Malung orkesterförening som violinist.

Sen fortsatte Wille Toors att blanda in andra musikformer och instrument i den traditionella fiolmusiken. Han har turnerat med dragspelare, spelat med cirkusvarit‚er och på tivolin, gjort konserter i kyrkor osv. Toors bör också ha varit den första svenska spelmannen som kopplade fiolen till en förstärkare och började spela ”elektriskt” (det gjorde han redan på 50-talet).

Sin musiksmak beskriver Toors som ”bred”: Paganini, Sarasate, Kreisler och Hubay, orientalisk-, zigenar- och folkmusik, populär- och dansmusik. Influenser från alla dessa musikformer tycker jag mej också höra på albumet ”Från logar, skogar, zigenarläger och cirkustält”, som hade kunnat ha undertiteln ”klingande memoarer”.

Albumet innehåller exempel på de flesta av de musikformer och spelstilar som Wille Toors ägnat/r sej åt: västerdalska folklåtar, folkmusikaliska klassiska stycken, gammeldans och än smäktande, än vilda zigenarmelodier. (Förresten var det på tiden att det kom en ny platta med Toors. Hans föregående – det legendariska albumet ”Natt vid Skvaltkvarn” – kom nämligen för så länge sen som 1975. När ska den LP-n återutges på CD? Sätt fart MNW!)

Låt mej beskriva/karaktärisera några av låtarna på det nya albumet så ni förstår hur speciell och unik Wille Toors är.

Albumet inleds med ”Hymn från skogen”. Här spelar Toors mitt emellan folkmusik och konstmusik. Han lånar från bägge, men skapar sin egen genre mitt emellan de båda musikformerna.

Han är en stämningsskapare – som en naturmålare i olja. Han kan fylla fioltonerna med färg, få dem att bli tjocka och tunga som trädstammar, för att sen hastigt rusa upp i falsetten och spela ljusa, gnisslande toner som smala grenar eller nya skott. Och dessa löpningar – som sprinterlopp där han inte springer utan hjular! I bakgrunden ackompanjerar synten med sus från skogen.

Det följande spåret, ”Hardangerminnen”, är gammeldans till bastant komp av akustisk gitarr och bas. Här springer Toors vänsterfingrar ännu fortare över fiolhalsen. Han spelar melodin, samtidigt som han drillar tusen extratoner – som en improviserande jazzmusiker.

Spår nr 5, ”Rånndans locklåt”, är en natursymfoni framförd på en enda fiol. Eller rättare sagt två: Wille Toors instrument är nämligen en (folkmusik)fiol och en (konstmusik)violin – samtidigt! Också detta är klassisk musik och folkmusik; bägge- och ingedera.

Som spår nr 10 framför Wille Toors en zigenarmelodi, ”Så många stjärnor”. Han spelar sentimentalt och vilt; fiolen gråter, leker och smeker. Vad han egentligen gör och hur han egentligen bär sej vet jag faktiskt inte. Först får han fiolen att låta som en cittra, ja, nästan. Sen springer han   iväg uppåt diskanten igen och klämmer en ljus, sentimental tår ur fiolen. Allt medan gitarr och bas kompar lika mustigt och bastant som alltid.

Ett sista spår, nr 22, ”Cirkusflickan”. Här är Toors ensam igen med fiolen. Han skriver liksom en novell om eller en lovordande recension av en kvinnlig cirkusartist. Nej, fiolen blir en filmkamera som följer den kvinnliga trapetsartisten högt upp under cirkuspolen. Toors låter tonerna hoppa mellan och balansera på strängarna, precis som ”cirkusflickan” på trapetsen.

Och i alla låtarna, genomgående på hela albumet, har Wille Toors fiol den där speciella, alldeles unika och för honom så typiska tonen: elektrisk men mjuk, liksom svävande.

(Gränslöst 1998)

Annonser

Wille Toors, traditionsbärare och modernist

På senare år pratade jag då och då med Wille Toors i telefon. Han lät alltid yngre och piggare än jag. Därför kom det som en chock när han avled i november 2008. In i det sista fortsatte Toors att spela, på skiva och för publik, innan han somnade in lugnt och stilla på gården Vargstuguriset i Mobyn, Västerdalarna.

Wille Toors blev 87 år. Han var den svenska folkmusikens ålderman, den sista av de gamla traditionsbärarna och samtidigt en modernist.

Hur kunde denna unika fiolspelman vara så undanskuffad, bortglömd och ouppmärksammad? Missade Matts Arnberg verkligen  Wille Toors när han på 50- och 60-talen reste runt i Sverige och spelade in traditionsbärare för Sveriges Radio? Ingenting med Toors finns i alla fall på någon av de folkmusikskivor som radion gav ut. 

Wille Toors

Wille Toors var en bra bit över 50 år, när han 1975 skivdebuterade med LPn ”Natt vid Skvaltkvarn”. Skivan gavs ut av Musiknätet Waxholm, ett av musikrörelsens bolag. Vilket säger något om den svenska folkmusikens beskyddare kontra den progressiva musikrörelsen.

När 70-talets nya folkmusikvåg sköljde in i musikrörelsen så var det inte ett ansträngt bevarande av rötter som intresserade musikrörelsens skivbolag utan personlighet och nyskapande. Hade Wille Toors fått göra en skiva om inte Tord Bengtsson och Ove Karlsson från Arbete & Fritid producerat och spelat in honom?

Senare blev det inte heller så många utgivningar. Wille Toors gjorde några egna kassetter och först 1997 kom en CD, ”Från logar, skogar, zigenarläger och cirkustält”, på det lilla märket Hurv. Cirka 10 år senare ändå skulle Sugarbeat It, ett ännu mindre skivmärke, ge ut några album. ”Made in Dalom” (2008), där Wille Toors spelar ihop med Hans Rosén, kom senast. 

Wille Toors var liksom fel. Som 12-åring spelade han på dansbanor och vid 15 blev han violinist i Malungs orkesterförening. Han turnerade med dragspelare, spelade i kyrkor, på cirkus och tivoli. Redan på 50-talet började han  experimentera med elförstärkt violin.

Intryck från allt detta hörs på skivdebuten. Med ett undantag: han spelar genomgående akustisk fiol, tror jag. Inte så lätt att veta när han växlar mellan olika violinljud, folk- och konstmusik, låter traditionen gå in i och ut ur sig själv. 

Han spelar talande melodier på första LP-sidan. Låtarna blir berättelser om till exempel ”Bärifallsnäcken”. På andra sidan både spelar och berättar han med ord, så som han brukade inför publik. ”Hin och morakarlarna” är en märklig  historia från långt tillbaks. Toors berättar med orden, förtydligar med tonerna och rytmerna, knäpper med fingrarna och drar med stråken, spelar snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt, strävt och vackert. Hastiga byten från det ena till det andra eller bäggedera och allt samtidigt. 

Wille Toors spelar minst lika bra och speciellt – ja, unikt – på senare album. Tolkningarna av zigenska toner och rytmer på ”Från logar, skogar, zigenarläger och cirkustält” samt ”Spelar zigenarnas musik” (2007) är hans egna och annorlunda. På albumet ”Spelar låtar” (2005) finns en nytolkning av titelspåret från debuten, alltså ”Natt vid Skvaltkvarn”. Varje ton glöder och plötsligt kan Toors göra en snabb liten avstickare i melodin eller rytmiken, lägga till en kommentar, och så  tillbaks till låten igen.

Williw Toors - Natt vid SaltkvarnenFast debut-LPn är och förblir min favorit. Wille Toors gjorde ett outplånligt minne på mig när jag hörde honom första gången. Känslan försvinner aldrig. Minns att jag i en recension utnämnde honom till ”Sveriges Robert Johnson”. På det gamla LP-omslaget kallas han ”Finnskogens Paganini”. Bägge stämmer nog.

Hösten 2009 ska MNW fira 40-årjubileum med diverse återutgivningar. Nog vore det en skam om inte ”Natt vid Skvaltkvarn” återutges ens nu (eller blir tillgänglig digitalt på nätet)?! För nej, LPn har aldrig kommit på CD…

(Krönika i Lira 2009)