Etikettarkiv: Örjan Svedberg

Folkfestjubileum i Malmö

Det bör ha varit våren 1971.

Då bodde jag i Sollentuna utanför Stockholm och stod och väntade på bussen vid tidningen Arbetarens redaktion på Sveavägen. I något sammanhang måste jag ha träffat Lars Åberg (alltså inte Lasse utan Lars, inte konstnären med mera utan den blivande journalisten), för när vi stötte på varann vid busshållplatsen så började vi genast att prata.

Han gick på journalisthögskolan i Stockholm men skulle nu åka hem till Malmö för att ordna en folkfest i stil med de bägge Gärdesfesterna sommaren 1970.

Och så åkte han hem till Malmö och gjorde precis det. Sommaren 1971 ordnades – eller rättare sagt, ordnade Lars Åberg – den första folkfesten i Slottsparken.

Avadå? Något särskilt med en utomhusfest där det spelas lite musik och teater? Nej, inte numera. Sen dess har folk- och musikfester arrangerats överallt i Sverige.

Men 1970-71 var det nytt och speciellt – och inte så lätt. Den första Gärdesfesten var illegal, den arrangerades utan tillstånd, och Folkfesten i Malmö var inte heller så populär hos kommunpolitikerna.

Polisen gav klartecken, när Lars Åberg skickade in en ansökan om att hålla en musik- och folkfest vid den så kallade Himlabacken i Slottsparken, men hos gatunämnden blev det stopp. Där kunde det ha tagit slut. Gatunämnden krävde en deposition på 5000 kronor, ifall gräset blev söndertrampat eller parken skräpades ner.

Det fanns inga pengar. Folkfesten räddades av den subversiva organisationen Rikskonserter (så får man väl kalla en statlig institution när den står på kulturens och invånarnas sida gentemot myndigheterna?) som ryckte ut och gav ett lån på summan. Liksom Rikskonserter tidigare bidrog med pengar till den illegala Gärdesfesten.

Den 21-22 augusti 1971 var det dags för den första folkfesten i Malmö. Det blev succé: under två dagar besöktes Slottsparken av 20 000 personer!

Mer om folkfesterna i Malmö – och den fortsatta kulturpolitiska kampen mot Malmös socialdemokratiska politiker – kan man läsa i Örjan Svedbergs bok ”Hoola Bandoola, om ett band, en tid, en stad” (Ordfront). Ja, läs den! Det är den bästa genomgång som gjorts av Malmö under det politiska eller progressiva 70-talet.

Hela 40 år har gått sen den första folkfesten i Malmö. Skulle 40-årsjubiléet kunna firas bättre än att låta folkfesten återuppstå i just Slottsparken? Och det gör den nu i helgen den 4-5 juni. Klart jag måste dit och kolla om folkfesten år 2011 är som den var 1971.

Då var det en ”proggfest”, enligt Sydsvenskan. Men jag undrar det.

Visserligen medverkade både Hoola Bandoola och Nationalteatern men också amerikanske folk- och bluessångaren Spider John Koerner, Grus i dojjan och Cornelis Vreeswijk, som sjöng ”Folkfesten åt folket” till John Lennon-melodin ”Give Peace a Chance”. Den första folkfesten i Malmö var nog precis vad namnet sa – en folkfest.

Och visst, fler än Lars Åberg jobbade för och med den första folkfesten. Men hade det alls blivit en folkfest utan honom? Kanske eller kanske inte. Lars Åberg tog initiativet. Han var, som man hade sagt idag, entreprenören. Jag tycker vi ska minnas det.

(Trelleborgs Allehanda 2011)

Annonser

Musikrörelsen i Malmö

Örjan Svedberg
Hoola Bandoola, om ett band, en tid, en stad
(Ordfront)

På sidan 72 tar jag fram pennan och stryker under: ”Det var en rörelse som skulle märka oss för livet…”

Örjan Svedberg syftar på den första folkfesten i Malmö och 70-talets progressiva musikrörelse. Han beskriver sig själv också – som arbetarklass, nästan trash. Resultatet blir en alternativ historieskrivning som punkterar myten om 60- och 70-talet.

Det är inte sant att progg- och vänsterrörelsen bestod av rika borgarbarn som gjort avbön och röstar på moderaterna, arbetar med reklam, på TV3 eller någon tevekanal med ännu högre nummer. Där fanns också arbetarungar. Och många som var aktiva i t ex musikrörelsen har samma syn på politik och musik, än idag.

”Hoola Bandoola, om ett band, en tid, en stad” är tre böcker inom samma pärmar. Först tyckte jag det blev rörigt, att berättelsen föll isär. Men det var fel. De tre delarna smälter ihop, ju längre jag läser…

Större delen av boken har Örjan Svedberg ägnat åt att teckna ett porträtt av Hoola Bandoola, musikrörelsens kanske mest kända band. Han noterar biografiska uppgifter, går igenom skivutgivningarna och intervjuar medlemmarna. (Två Hoola-medlemmar har dött.)

Detta varvas med dels en historik över musikrörelsen i Malmö och den kulturkamp som fördes mot stadens politiker, inte minst socialdemokraterna, och dels en självbiografisk berättelse om pojken Örjan som 1964 kom till Malmö med sin ensamstående mor.

Ska jag sätta någon bock i kanten är det för att vissa fakta verkar ha inhämtats genom intervjuer och det är ingen säker metod. Varje gång jag hör historien om hur Stikkan Anderson och proggbolaget MNW konkurrerade om Hoola så har den förändrats något. Och vart tog Sverre Sundman vägen? Det var faktiskt han som grundade skivbolaget MNW.

Men det är liten bock. Det viktiga dominerar – så totalt! Svedbergs bok är den mest marknära och därmed bästa som skrivits, om man vill veta och förstå vad 70-talets musikrörelse handlade om och betydde.

Ur porträttet av Hoola Bandoola växer en sensmoral. Musikerna kom från olika samhällsklasser men förenades i synen på musiken, samhället och politiken. Mellan raderna beskrivs Hoola som en solidaritetsrörelse. Vilket kanske var bandets viktigaste funktion, viktigare än Mikael Wiehes låtar?

Genom sig själv betonar Örjan Svedberg också den betydelse som musikrörelsen hade för enskilda ungdomar. Boken fokuserar både uppåt (på proggartisterna) och här nere (hos publiken). För det var publiken – aktivisterna – som utgjorde den egentliga musikrörelsen.

(Bl a Kvällsposten 2009)