Etikettarkiv: Öresund

1948-49: fruktans tid i Malmö

Set Matsson
Fruktans tid
(Historiska Media)

Omslag-Fruktans-tid-514x800Från mars 1948 till januari året därpå. Det är tiden för den tredje – och tyvärr sista – delen i Set Mattssons deckarserie om 40-talets Malmö.

Andra världskriget är slut. Nazityskland har besegrats. Ändå heter boken: ”Fruktans tid”.

En tysk nazist och hans hustru smugglas över Öresund till Skåne. De inkvarteras – i väntan på transport till Stockholm och vidare till Sydamerika – på en bondgård i Östraby strax utanför Sjöbo. Bonden, övertygad nazist, visar en ritning på det skånska koncentrationsläger som skulle ha byggts i trakten.

Därmed har grunden lagts för den fortsatta efterkrigsberättelsen om Malmö. Så är den mörka stämningen 1948. Nazismens anhängare finns kvar, i skymundan. Gestapomän frikänns i Köpenhamn. Från öst hotar kommunismen. Snart ska Bernadotte mördas i Jerusalem.

Liksom tidigare har Mattsson flätat samman en mängd trådar som först inte verkar höra ihop. Som att en polis drar den sista slutsatsen av att ha varit nazist, en kvinna torteras till döds, en advokat tjänar pengar på att smuggla nazister och en privat arbetsförmedling ordnar jobb åt dem i Malmö.

I huvudhistoriens bedrövelse finns också en annan, egen historia: den ömma, medkänsliga och skuldbelagda berättelsen om en fattig, ensamstående mor.

Dessutom skapar Mattsson – ännu bättre än i de föregående delarna – en geografisk bild av dåtidens Malmö. Han nämner precis lagom många gatunamn, antyder hur det såg ut på husarernas kasernområde, i Bergsgatans mynning och Nobelvägens allé, från Fersens väg klingar treans spårvagn.

Lugnt tempo, även om det blir rätt så fart- och farofyllt i slutet. Fortfarande en kombination av polisroman och amatördeckare med samma personer: polisen Palm, polissystern Sara, journalisten Jonnervik med flera.

Redan efter tredje titeln måste alltså läsarna ta avsked från en av de bästa historiska deckarserier som skrivits i Sverige. Vi får trösta oss med det som Set Mattsson sa när jag intervjuade honom.

Även om det inte blir fler deckare om Malmö på 40-talet så ska han i några kommande romaner flytta kriminalöverkonstapel Douglas Palm – denne malmöitiske motsvarighet till kommissarie Foyle i tv-serien om andra världskrigets England – något årtionde framåt i tiden.

(KvP 2014)

Annonser

Dikt på CD: Nørlund sjunger Strunge

Nikolaj Nørlund: ”Navnløs” (Ex Libris)
Michael Strunge: ”Samlede Strunge Digte 1978-85” (Borgen)

navnloes-cover-digi-288x300För drygt tio år sen tonsatte den danske kompositören och popsångaren Lars H.U.G. dikter från den likaså danske poeten Søren Ulrich Thomsens samling ”City Slang”.

Han bröt sönder dikterna i små, små delar och satte ihop dem igen tillsammans med den mest moderna musik han kunde åstadkomma. Rytmerna bultade och slog bakom Lars H.U.G.:s sång. Det var musik och sång från den nutida danska staden.

Nu har en annan dansk tonsättare och sångare, Nikolaj Nørlund, tidigare bl a medlem i rockgruppen Trains and Boats and Planes, tonsatt dikter av en likaså annan dansk poet, Michael Strunge (1958-86). Resultatet är – i alla fall i mina öron – mycket oväntat.

Strunge brukar ju tituleras punkpoet. Borde inte musiken som ackompanjerar hans dikter slamra och väsnas lika mycket som den musik som kompar Thomsen-texterna? Är inte rock – punk eller grunge eller metall – den självklara musiken när man tonsätter Strunge?

strunge_verdenssoenDet tyckte inte Nikolaj Nørlund. Han valde att göra något helt annat. Utan att knappt ändra en diktrad har Nørlund klätt dikterna i en dansk musikdräkt: schlager, revykupletter, visor, danskpop.

Samtliga texter på CD-n ”Navnløs” kommer från diktsamlingen ”Verdenssøn” (utgiven 1985 under pesudonymen Simon Lack) med några av Strunges mest depressiva dikter. Här finns en dödssvart svärta – men också, faktiskt, en flämtande livslåga: drömmen om det ljusa och vackra.

Tonsättningarna betonar skönheten. Tillsammans med Nørlunds melodier blir Strunges texter en livsavgörande uppmaning att inte välja döden utan – ändå och trots allt – hålla fast vid och bejaka livet.

Musiken placerar också Strunge med bägge fötterna på den danska jorden (eller asfalten). Michael var ett upproriskt barn som levde brevid och mot – snarare än i det danska samhället. Men han var född av Moder Danmark. Liksom Dan Turèll och Poul Borum var han en av familjen Danmarks ”folkkära uppviglare”.

När Nikolaj Nørlund sjunger hörs det tydligt att Michael Strunges poesi är en del av det danska kultur- och litteraturarvet.

Samlede StrungeTänk om Nørlunds tonsättningar, åtminstone för sydsvenskar, kan fungera som första steget på en poetisk raket. ”Navnløs” innehåller dansk musik och sång när den är som bäst: mörk men ljus, skör men med evig kraft. Missa inte att kolla in CD:n nästa gång du reser över Sundet!

Lyssna – och strax kommer du också att känna behov av samlingsvolymen med Strunges samtliga dikter. Michael Strunge var – och är – en av Nordens viktigaste, mest läsvärda, ja, livsnödvändiga poeter.

(Kvällsposten 1996)

Svenskt och danskt på Ystads konstmuseum

Painterly Delight
Sju svenska och sju danska unga konstnärer
Ystads konstmuseum t o m 8/5

EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov, svensk och dansk initiativtagare till utställningen på Ystads konstmuseum, har gillrat en fälla. Men nej, den ska jag inte gå i!

Viktor Rosdahl. Babylon by Boat. Olja och meto på plexiglas. Foto: Bengt Eriksson.

Deras utgångspunkt är något konstruerad. De menar att skillnaden mellan svensk och dansk måleritradition har förmedlats via ländernas konstskolor så att det än idag finns en nationell skillnad mellan unga svenska respektive danska konstnärer.

I Sverige målas det mer figurativt á la Dick Bengtsson och i Danmark mer abstrakt á la Cobragruppen, för att generalisera något.

Men har inte Lindahl och Ejlerskov kollat mer noga på den utställning de sammanställt? Så många – olika – sorters måleri! Om jag inte läst mig till det så hade jag aldrig kunnat placera konstnärerna på rätt sida om Öresund.

EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov finns själva bland de fjorton medverkande, sju konstnärer från vartdera land. De dementerar sina ord när de målar.

Elizabeth Thun. Donnybrook. Ojla och akryl på MDF.

Ejlerskov visar till exempel en oljemålning, högst realistisk och föreställande, av japaner i en biosalong. Lindahl har gjort blyertsstudier av taggtråd. Också det kan ses som realistiskt – kanske med ett budskap – men också som ett nonfigurativt mönster.

Så strunta i påtvingade jämförelser! Painterly Delight är en mer intressant utställning än så – ett slags verkstad där dagens och framtidens måleri utforskas. Nu har det blivit tillåtet igen – lite av trend – för unga konstnärer att ägna sig åt måleri. Men hur och vad ska man måla? Och kanske också: på vad?

Magali Cunico ställer frågan genom att hänga en tom ram på väggen. Men hon svarar väl inte när hon sen målar ett evigt oljemotiv: ett svanpar vid en damm? Viktor Rosdahl svarar genom att ställa en plexiglasmonolit – med marina fartygsmotiv – som en skulptur på golvet.

Mie Olise Kjærgaard. Floating Along the Riverside Bank. Akryl och olja på duk.

Både material och motiv skiftar.

Elizabet Thuns och Mie Olise Kjærgaards stora akryl- och oljemålningar på MDF och duk hänger sida vid sida och kompletterar varann (fast be mig inte förklara hur). Det finns en otäck lockelse i Thuns färgrika porträtt av gamla sprayflaskor och färgburkar, medan Kjærgaards mer diffusa motiv allt mer antar form av flygande holländare.

Patrick Nilsson använder papper, blyerts och akvarell för att visa förortens effekt på människor. Johan Furåker har målat Hockney-realistiska oljemotiv från Los Angeles. Ida Kvetny kan använda allt möjligt: akryl, sprayfärg och tusch, duk och gips. Stämmer det när jag anar influenser från orientaliska motiv och ornament?

Mattias Nordéus och Sören Hüttel drar måleriet till sin spets.

Mattias Nordéus (i förgrunden). The Dance of Death. Olja på träkonstruktion. Foto: Bengt Eriksson.

Nordéus målar – men först skulpterar han.

Döden och livet – eller det definitiva kontra människans flirt med döden – sitter öga mot öga. De kunde varit motiv på en målning men nu är de oljemålade träkonstruktioner.

Hüttel verkar sätta likhetstecken mellan måleri och färg. Han målar inte alls, om inte den runda tavlan längst bak i regnbågsfärger ska vara en målning.

Hüttel har gjort en installation (bland annat en diskoboll, konstgjorda blommor på ett bord, en metallkonstruktion och en röd matta) med utgångspunkt från regnbågsfärgerna.

Sören Hüttel. ”Observationer af den fælleseuropæiske tradition i et åbenbart hjemligt milieu”. Installation. Foto: Bengt Eriksson.

(Kvällsposten 2011)