Ester Almqvist, nyfiken och viljestark

Ester Almqvist
Jag längtar så att jag kan sprängas
Regionmuseet Kristianstad t o m 26/2

I vilken ordning hänger bilderna? Och varför? Visst ska man följa väggen och gå runt hela utställningen och titta? Nej, det skulle man inte utan man ska först gå runt i en avdelning, från ingången till ingången, och sen fortsätta med nästa avdelning…

Jag står vid den allra starkaste bilden: en fartfylld, modernistisk oljemålning från omkring 1930 av biografen Regina i Lund (kväll och mörkt, förväntansfulla människor vid bion, biltrafik på gatan och så detta framtidsbejakande ljus som uppstår ur biografen).

Jag vänder sen blicken mot höger och blir förvirrad. Där hänger en svit oljemålningar i en annan, äldre stil från början av 1900-talet: smått sorgsna, dova och detaljrika heminteriörer, familjeporträtt och närstudier av mamman.

”Hängbjörken”, 1900, olja på duk. Per Ekströmmuseet.

Värst är att hängningen också får Ester Almqvist att framstå som en förvirrad konstnär. I verkligheten måste hon ha varit raka motsatsen: nyfiken och viljestark.

Varför har bilderna varken hängts i tidsordning eller med hänsyn till motiv, stil och teknik?

En anledning kan vara att man velat visa att hon förändrades så mycket att hon krockar med sig själv. En annan – om man, som jag, ser hennes konst på det sättet – kunde vara att man vill påpeka att oavsett hur och vad hon målade så förenas samtliga bilder av något personligt: denna vilja att gå vidare och prova nya uttryckssätt.

Ester Almqvist (1869-1934) föddes med puckelrygg och slapp därför att bli ”familjeflicka”, ta hand om hem och familj. Pappan, kyrkoherde, dog när Ester var 9 år. Mamman, som alltså blev änka, hjälpte sin handikappade dotter så hon kunde studera till konstnär.

”Sågverket i decembersol”, 1914, olja på duk. Malmö konstmuseum.

Carl Larsson, nationalromantik, valörmåleri, van Gogh, modernism… Många etiketter och influenser har klistrats på henne. Det är onödigt. Något annat är viktigare. Titta på vilken som helst av hennes bilder, i vilken stil som helst: så skickligt utfört.

Till exempel oljemålningen ”Hängbjörken” (från 1900): minutiöst noga målat och samtidigt ett självporträtt av konstnärens okuvliga vilja.

Eller de mer antydda sågverksmotiven (1914-16), också i olja men målade med en annan teknik, nästan som färgkritor, och med både mörkare och ljusare färgskala. Och titta på hamnmålningarna från bland annat Göteborg: betrakta ”Motorbåten lägger ut” (1931), se människorna i båten…

”Vid en brygga”, akvarell. Nationalmuseum. 

Var och en har sin kroppshållning och sin personlighet, sitt eget värde. Handikappet måste ha fått konstnären att iaktta också andra människors kroppar och rörelser.

Här finns dessutom akvareller, någon blyerts-, kol- och bläckteckning, pastell och gravyr. Missa inte heller den lilla udda bilden vid in- och utgången: en svartvit torrnålsgravyr (troligen sent 1800-tal) av torghandeln i Kalmar. Lika petnoga gjord, trots att Ester Almqvist väl inte arbetade så mycket med torrnål.

(Kvällsposten 2011)

Två gånger Kjell Nilsson

Kjell Nilsson X 2
Målningar och skulpturer
Sjöbo konsthall to m 26/3 2010

Två gånger Kjell Nilsson har vernissage idag, det vill säga två konstnärer med samma namn ställer ut i samma lokal. Det är ju lite kul men också bra, ska ni få se om ni bege er till Sjöbo konsthall och tittar.

Den ene Kjell Nilsson kommer från Tomelilla och den andre (eller tvärtom) Kjell Nilsson från Sjöbo. Den förstnämnde målar med tusch och akvarell, gör även skulpturer. Den andre målar i olja. På bägge Kjell Nilssons målningar kan man se den sydskånska naturen, den andre Kjell Nilsson har också djur på sina målningar.

Kjell Nilsson från Tomelilla. Foto: Bengt Eriksson.

De påminner alltså om varann. De kompletterar varann men mindre faktiskt på grund av den ovannämnda likheten, det gemensamma intresset för naturen, och mer på grund av skillnaderna, deras olikheter. Den ene Kjell Nilsson blir också en kontrast till den andre Kjell Nilsson. Ju längre man går runt och tittar, desto tydligare framstår skillnaderna.

– Jag hade min första utställning 1980, berättade Kjell Nilsson från Tomelilla på pressvisningen i fredags.

– Det hade jag också, berättade Kjell Nilsson från Sjöbo. Då har vi hållit på precis lika länge.

– För mig har det mer och mer blivit så att jag tar bort, reducerar motivet, sa Kjell från Tomelilla.

– För mig är det precis tvärtom, sa Kjell från Sjöbo. Jag vill få med så mycket som möjligt.

Akvarell. Kjell Nilsson från Tomelilla.

Kjell Nilsson från Tomelilla har arbetat längst med tuschmålningar, akvarell började han med senare. Hans större tuschmålningar blir jag stående framför, helt fascinerad. Inte tuschteckningar utan penselmålningar med starka kontraster mellan vitt och svart. I den ordningen: mest vitt och så svart.

Ett kalt, slätt landskap, mycket jord och mycket himmel, ofta ett större träd i förgrunden och blickfånget. Jag står i Sjöbo konsthall men det är som jag står i Kjell Nilssons natur. Det är vinter, snö och kallt – och det känns.

– Ja, folk har haft den kommentaren, säger Kjell Nilsson från Tomelilla. Att de nästan känner kylan från målningen.

Akvarellerna är varmare, där är det sommar eller åtminstone inte vinter. Här finns färg också, även om färgerna är dämpade: gråblå himmel och dito vatten, svag gul-röd-brun natur.

Bra målningar de också men de saknar tuschmålningarnas… vad ska jag säga… nästan natursakrala dragningskraft och styrka.

Skulptur. Kjell Nilsson från Tomelilla. Foto: Bengt Eriksson.

Skulpturerna har jag lite svårare för. De blir övertydliga, särskilt de större.

Kjell Nilsson från Tomelilla berättar att han tillverkar dem av skrot, rundstav och mässing. På de stora skulpturerna klättrar små människor på stegar eller halar sig upp med rep. En människa kan stå högst upp på en staty och hålla ett hjärta i handen.

Kjell Nilsson från Sjöbo gör mig häpen med sin minutiösa noggrannhet. Jag blir stående och stirrar på en målning av två vildsvin i naturen.

Varje – ja, jag lovar: varje – grässtrå är porträtterat, så noga målat. Likadant med grisarnas päls, varje hårstrå syns.

Kjell Nilsson från Sjöbo. Foto: Bengt Eriksson.

– Ja, jag är petig med biotopen, säger han. Ofta är det motiv härifrån trakten, från Snogeholm, Övedskloster och Björkaån. Den där kungsfiskaren är från Björkaån.

En fin målning med en ensam kungsfiskare på en gren som sticker ut över åns vatten, skiftande i blåa och bruna nyanser. Också en ganska typisk målning för Kjell Nilsson från Sjöbo. Han målar natur och djur, i just den ordningen. Mycket natur – samt ett djur eller flera. Här syns en duvhök som dyker underifrån på sitt byte, ett rådjur, rävar och råkor och en katt också med en sork i mun.

– Min egen katt, min huskatt, säger Kjell Nilsson. En bra sorkjägare. Det här motivet hämtade jag från precis utanför mitt hus.

Oljemålning. Kjell Nilsson från Sjöbo.

Men nej, jag lockas inte av djuren.

Kjell Nilssons målade djur ser lite stela ut, nästan uppstoppade. Fast det är egentligen ingen kritik.

Också en så hyllad svensk konstnär som Bruno Liljefors målade alldeles för stela djur, för min smak. En djurmålare har valet att antingen måla djur som de ser ut – då kan det bli stelt – eller fånga djuret i flykten, mer skissartad och diffust.

Kjell Nilssons natur lever desto mer. Jag kan stå hur länge som helst och betrakta någon av hans åar som långsamt flyter och rör sig, och jag tittar på hans stenar, varje sten han målar blir som en individ, just den enda stenen. Eller målningen av stenbron vid Rövarkulan. Det är en levande bro – som om varje sten fogat sig själv på sin rätta plats så att det blev en bro.

Oljemålning. Kjell Nilsson från Sjöbo.

Hans ramar måste också nämnas.

– Jag använder helst guldramar, säger Kjell Nilsson från Sjöbo. Det passar bäst, tycker jag. Det hör till. Äldre målningar av djur och natur hade alltid guldramar.

(Ystads Allehanda 2010)